onsdag 30 mars 2016

DEN BEDÖVANDE TYSTNADEN

Det är en timme efter midnatt igen. Min vanliga tid för tanke och skrivande är nu. Likt många andra kvinnor så somnar jag inte alltid så enkelt men jag föredrar att inte stressa upp mig över detta. Jag konstaterar helt enkelt istället att jag sedan lång tid tillbaka blivit mer övertygad om att min kropp inte längre behöver samma mängd sömn som den kanske ville ha förr. I alla fall inte denna sidan dygnet. Hur gammal jag än blir så är jag däremot ganska morgontrött.  Jag kan mycket väl sova som en tonåring långt fram mot lunch om jag får men kan också stiga upp mycket tidigt om jag måste av arbete eller annat som lockat eller tvingat mig ut en tidig morgon.

Det är gräsligt lång tid som jag har varit tyst och inte skött min blogg, eller det som mer varit tänkt som min personliga minnes och gnäll-dagbok för mig själv och mina efterlevande. Ser dock ut som att en och annan utifrån hittat in hit trots att jag inte varit här på länge och det är ju riktigt trevligt. Därför känns det såklart ännu mer oartigt av mig att inte dela med mig om vad som händer om än det händer inget.

Min avsikt med bloggen var att dela med mig av mitt mål med en viktnedgång inför en resa som jag hoppades göra tillsammans med en mycket god, kär och gammal vän som jag inte umgåtts med på länge. Detta mål, både med vikt och resa, finns kvar om än kanske lite modifierat men båda skall bli av om än det kan få ta något längre tid.

Det hela fick lite abrupt och personligt störningsmoment då min åldriga mamma som länge utsatts för upprepade kränkningar inom sin omsorg av hemtjänst även då kom att bli ofrivilligt medicinerad och slutligen överdoserad med psykosmedicin som är vanlig hos äldre. Så allvarligt att det till slut ledde till hennes död. Icke tillbörligt styrkt, medgiven men trots det ökad medicinering som vår mamma utsatts för är väldigt vanlig för att man inom vårdinrättningar för äldre ska få lugn på en patient som annars upplevts störig och därmed krävt personal på högre kompetensnivå och större tolerans och engagemang i sin yrkesroll som vårdare. Detta fenomen är en stor och förnekad fara för många av våra äldre där sådan medicinering även för med sig risker för mycket kraftiga och oönskade biverkningar som alltför ofta och väldigt slentrianmässigt beskrivs som eller förväxlas med "normala beteenden och sjukdomstillstånd hos en gammal". Vad gäller vår mamma så resulterade äldreomsorgens okunskap och bortseende från väl synliga bieffekter av sådan medicin hos sin vårdtagare till ett slutligen akut förvärrat tillstånd som gjorde att vår mamma hamnade akut på sjukhus där hon senare också avled.

Otroligt nog, ja nästan mardrömslikt otroligt nog så utsätts hon också där på sjukhuset för ytterligare konsekvens av vårt politiskt utspelade vårdförfall. Ett överbelagt och kraftigt underbemannat Växjö centrallasarett, numera ett sjukhus som allvarligt och dagligen felar och brister på många håll både inom personaltäthet, säkerhet och genom att medvetet också underlåta att efterleva Socialstyrelsens och läkemedelsverkets utfärdade rekommendationer med anmälningsplikter och förmåga att fullgöra hantering av viktiga dokument.

Processen av en rad olika anmälningar är därmed delvis igång och jag får säkert anledning att återkomma många gånger till detta ärende framöver. Arbetet med processen känns betungande och nödvändigt men också motvilligt. Orken finns egentligen inte alls efter allt vi har varit igenom både före och efter vår mammas bortgång men vi inser att alltför många både före och efter vår mamma också annars, kommer att få betala samma pris som henne med sitt liv, om vi inte gör vad vi kan för att förhindra det. Vi förstår också att många har gett upp före oss och att läget är allvarligt eftersom flera personer som vi mött i sina arbeten inom dessa områden också vädjar om vår hjälp att slåss både för vår mammas skull och för deras framtida yrkesheders skull.

Det som hände runt min mamma fick mig att hamna i en total tystnad. Jag kände för att säga allt men också ingenting. Jag förlorade min förmåga att vilja formulera ord till något alls. Jag förlorade min lust att skriva och jag förlorade min glädje att tro på att människan gör och vill både sitt och andras bästa. Jag blev helt enkelt matt på det mesta och vill helst bara vara ifred. Har upplevt, genomlevt och läkt sorg flera gånger förr men aldrig upplevt detta.

Inte blir känslan heller bättre av allt som sker runt om oss vad gäller terror, våld och allmän politik. Där kan vi snacka om obehaglig, skadlig och oönskad tystnad. Jag tänker inte upprepa allt och samma som jag har påpekat förut igen, men måste ändå ständigt vidröra det som känns nödvändigt. För den som orkat eller orkar att läsa min blogg bakåt eller framåt i tid så finns att få veta vart jag står och vad jag känner och anser om det som sker. Jag tycker varje dag att den förfärligare sidan av en numera invand allmän och falskt uppfattat korrekt tystnad är på väg att bli än mer förödande och mycket farlig.

Jag har sett flera resultat av den på nära håll och jag gillar inte vad den åstadkommer med vårt land och mot våra människor. Jag älskar människor och jag har under hela mitt liv inte någon gång haft problem med vare sig rädslor eller möten med främmande kultur eller människa. Jag har dessutom rest en hel del i egen regi och även därigenom sett och mött många delar av mångfaldens "kultur" på nära håll från tidig ålder. Aldrig förr har jag känt mig som jag gör nu. Kvävd till hopplöshet, passivitet,oro, rädsla och tystnad.



Skam på den som nu vill påpeka att detta är rent medhavda egenskaper hos mig och som har gjort mig till en person som är ok att kallas rasist eller hatare! Detta är nämligen ett mycket vanligt, dåligt och svagt argument hos den eller de som inte förstår eller kan ta till sig att det som faktiskt händer och att det faktiskt är så att den som utlöste hatet hos mig och andra, har kommit till min och vår värld och inte tvärtom. Det är därmed den som släppte in hatet och våldet i mitt liv, mitt land och min värld som är skyldig till mina och många andras känslor och upplevelser. Det är den som tog tryggheten ifrån oss som också äger skyldighet att åter upprätta ordning och som med osedvanligt skyndsam och vidgad maktkraft bör genomföra alla de nödvändiga lagförändringar, straffskärpningar och tillsättningar av polis, militär eller annan ställföreträdare som kan se till att upprätthålla och verkställa alla akuta nödvändiga förändringar som krävs för att det ska kunna råda trygghet och ordning i vårt land. Det är samma personer som kan bringa reda i den ekonomi som vi har att förfoga över för lång framtid. Allt detta om det så också ska innebära att behöva hyra in ordningsmakt och kompetens från annat land. Har man inte egen kapacitet så hyrs det ju in på annat håll och borde så kunna göra även i myndighet- och ordningsmakt vid sådant stort behov som vi har.

Det bör också införas möjlighet till hårda straff och förlorade avtal och fallskärmar för framtida politiker som orsakar sitt land sådan skada som nu har skett. Vilken annan arbetstagare belönas för misskött arbete och vilken arbetare undgår sparken, förlorad lön eller straff vid förskingring misskött arbete? Vad gör att en politiker ska avlönas och belönas för arbete som inneburit att han ohejdad och ovarsamt har förskingrat pengar från sin huvudman som vårt fall är folket?

Sverige består av ett normalt klokt, fredligt och vänligt sinnat folk. Normalt har också svensken länge varit känd för att vara naiv och godtrogen och denna egenskap har både tydligt och länge visat sig. Det kommer att straffa vårt land när inte längre ens kravet för att bli topp-politiker i vårt land är högre än att man kan stå och skylla sitt dåliga arbete på att folket varit naiv. I själva verket vet ju alla vem som har varit naiv och att detta kostat och kostar landet ofantligt mycket pengar för lång framtid. Den naive Stefan Löfvén ensamt skadar landet allvarligt både ekonomiskt men inte minst socioekonomiskt.

Minst trettio procent men troligtvis många fler av landets människor har helt eller delvis blivit vilsna, otrygga och hatande individer.Sådant sker absolut inte av ett parti som SD med Jimmie Åkesson. Det sker framförallt inte heller på tid så kort som på några månader utan befogad anledning. Jag eller vi alla, kan inte bara bli något man aldrig varit förut. Jag har aldrig förr valt hat eller våld ens i en tanke så varför göra det när jag blivit äldre och klokare i så mycket annat? Jag har aldrig förr känt rädslor för att röra mig fritt på allmänna platser någonstans eller vid någon särskild tidpunkt på dygnet. Jag har aldrig förr mött vänner vars döttrar blivit förföljda och trakasserade på bussar och allmän gata eller tillställning när de rört sig fritt i livet. Jag har aldrig förr läst om så många mord, övergrepp och överfall på både barn, ungdom och äldre. Detta trots att internet och sociala medier varit tillgängliga många fler år än tiden nu då vi berikats med mångfald bortom samhällets kontroll. Detta har skapat min och många andras känslor och vi har alla vår fulla rätt att vilja återkräva vår trygghet och att få återta vår rätt att känna nationell stolthet och kärlek till vårt land.

Köper man ett löfte om trygghet och välfärd för sin erlagda skatt så ska man väl rimligtvis liksom med allt annat betalt förvärv kunna förvänta sig att "varan" som samhället lovat leverera ska uppfylla det som varit överenskommet vid köpet? Sker inte så i all annan näring finns ett skydd i lag för konsumenter. Rätt att hålla inne med eller utebli med betalning och att kunna processa om det som levererats har hållit vad som varit utlovat. Men politik och samhälle finns bara mängder svammel och kryphål. Den som inte köper läget med leverans av en helt annan produkt och infinner sig i en gemensam tystnad tenderar att istället lämnas längst ut på kanten av det som anses icke accepterat. Denna förväntade tystnad känns obehagligt bedövande och en aning bekant för mig. Jag hoppas jag har fel i allt jag känner och tycker. För mina barn och barnbarns skull så hoppas jag innerligt så men min känsla säger mig något helt annat.

Genom åren har jag jobbat eller på annat sätt umgåtts med många nationaliteter. Däribland  polacker, rumäner och även några ryssar. Jag har även talat med personer som under vissa år gästarbetat i sådant land. Det som stör och plågar mig mest är att många av dessa personers berättelser med beskrivning av sina känslor för eller i sitt land, utan att varit i krig, inte skiljer sig från stora delar av de känslor som många idag upplever i Sverige. Det är just känslor av passivitet, sorg, maktlöshet, rädslor, otrygghet och oviss framtid som de berättade om. Det är just känslor av att inte vara värd att höras för sitt ord, att inte våga eller kunna tala sitt ord fritt utan påföljd, att inte känna sig fri eller accepterad för sin åsikt, att känna sig tystad av makteliten.

Bara usla och maktgiriga regenter förmår att skapa och fortsätta tillåta sitt land och sitt folk att försättas i en sådan känsla. En riktigt bedövande och förödande tystnad.






onsdag 9 mars 2016

I VÄNTANS TIDER

Inget är som väntans tider. Detta är något man får höra ofta inte minst när man går i sin väntan på att man ska få barn men i regel för allting gott som man väntar på. Denna fras har en minst sagt mer mångfasetterad betydelse. Åtminstone när jag tittar mig omkring i mitt liv och tänker på vad jag och andra väntar på eller har väntat på. Att vänta på något är inte sällan otroligt frustrerande och det skapar så klart också en rad känslor beroende på vad det då är man går och väntar på.

Väntan på tomten på julafton är olidlig men underbar. Väntan på en buss är trist. Väntan på någon som man älskar är pirrig och ibland både olidlig och underbar.Väntan på att skolan ska ta slut är dryg. Väntan på en resa är motiverande och stimulerande. Väntan på ett skolbetyg kan vara skrämmande. Väntan på döden är hemsk och skrämmande oavsett om man är ung eller gammal.



Jag är gammal nog att inte längre kunna få gå i väntan på ett barn. Oj så jag kan sakna just känslan av den väntan. Att vänta på ett nytt liv som växer inom en är speciell som inget annat. Om man älskar barn så är det nog ingen väntan som heller blir så värd sitt pris som när man äntligen får sitt barn. Så många är det som desto värre aldrig får uppleva detta utan istället bara upplever en otålig och slitande känsla av att knappast inte kunna uthärda väntan på att veta om man kommer att bli med barn och att då istället äntligen få vänta på det man kanske länge har väntat på att få lov att vänta på. Precis lika hemskt och rörigt som det låter.

En av de saker jag just nu väntar på i livet är både jobbigt men nödvändigt. Min mamma ska urn-sättas på sin gravplats idag. Begravningen eller ceremonin var alltså för exakt tre veckor sedan men eftersom min mamma valde att kremeras så blir det till skillnad mot jordfästning så, att det kommer en period av ny väntan, innan man kan slutföra begravningen helt. Efter ceremoni måste kremeringen utföras och urnan kan först då sättas på plats i sin grav.

Äntligen är väntan på detta slut. Det blir en stilla ceremoni med få av oss absolut nära och en präst. Det har varit jobbiga tre veckor för man åker i den nödvändiga sorgekarusellen med ömsom gråt och skratt till alla olika minnen men också till en viss ångest över den process som både varit och som sedan komma skall. Processen som kommer är att anmälan om mammas vårdskador ska göras. Uppenbart och och delvis medvetet vårdslarv får inte skada eller döda någon oavsett ålder.Vi har förstått att många bromsas från att slutföra sina anmälningar just av de svåra känslor som väntan på döden och slutligen sorgen har skapat för dem. För vår mamma och för de många som riskera att möta samma öde som henne så måste vi orka anmäla.

Idag ska vi låta mamma få sin sista viloplats innan vi lägger tankar och energier på fortsättningen. Väntan på kremering och att sätta urna har en märklig nackdel av att inte låta alla komma till ro i processen, Något jag aldrig tänkt på innan men som blivit mer tydligt denna gång och får mig själv att fundera på om kremeras eller inte är det bästa. Kommer fram till att det ändå är det rätta som det känns nu. Relationen till döden är märkligt skrämmande och med åren märker jag att det har blivit viktigare för mig att jag kan bli stensäker på att jag är stendöd innan jag ner i marken. Har jag brunnit upp finns ju inga tvivel om detta. Jag hoppas min själ hinner sticka från kroppen innan jag brinner upp. Efter att ha delat tid med tre kära inför döden så känner jag mig rätt säker på att något lämnar kroppen och jag hoppas att det något då är själen.

I spår av denna mindre trevliga väntan öppnar man sig inte sällan ett behov av tankar som innefattar det mera livfulla. I mitt fall har detta inneburit att jag börjat fundera allvarligt på något vi ofta talat om innan i huset, nämligen att vi gärna skulle vilja ha en hund till av samma ras som vi redan har. Vi övertog en fantastisk liten Tibetansk spaniel kille av en barnfamilj för ett antal år sedan. Vi är otroligt fästa vid honom och uppskattar rasens egenskaper mycket. Efter att ha letat och tvekat en del så har vi märkligt nog fått samtal om en söt liten tik som väldigt tragiskt just har förlorat sin matte.

                                                      Hunden på bild är inte vår  (Pixabay´s bild)

Vi har blivit ok att få köpa denna tik om vi vill och ska med detta åka för att titta på henne redan imorgon. Vi hoppas och tror att det är en mening med allt som skett och att vi kanske nu snart får ännu ett härligt litet hundliv i vårt hem. Detta är en väntan som gör mer gott än ont och hur jag än hör min mammas ord kunna säga "det räcker väl med en hund" så kan jag inte annat än att tänka på hur glad hon ändå var i alla våra hundar genom åren så jag tror hon kanske har en ängels finger med i spelet.

I ord som väntans tider går också mina tankar till de många flyktingar som frustrerat får sitta på alla landets anläggningar. De väntar otåligt och frustrerat på ett liv som skulle starta. Många av dem tillsammans med personer som inte ens får dem att känna sig trygga. De väntar med bilder och känslor av sina minnen i sina huvud, sin oro och med tankar som både gör dem ont och oroar. Många, faktiskt de flesta av dessa personer är fantastiska människor som förtjänar ett fint och tryggt liv precis som vi andra. Likväl ser vi så tragiskt få och mycket trötta, tröga och alltför långsamma åtgärder som tas för att få dem igång med sina liv och sitt lärande i detta nya land. Så mycket negativ energi som borde gå att omvandla till något så mycket större. Jag får svårt att förstå hur ett lands så många företagsamma personer bara kan stå och titta på medan all denna kraft förtvinas i det som kallas väntan. Väntan äter energi och det är inget nytt.

Jag är både upprörd och ledsen för min, mitt lands och för deras skull. Med alla de många frustrerade följde nämligen många som var förstörda redan innan.Som inte klarade trycket av sitt liv och som faktiskt rakt ut inte heller förtjänar platsen här. Mitt Sverige har slarvat med sitt arbete att bedöma vidden av arbetet med deras ankomst och för detta så får både våra medborgare och de goda flyktingarna låta sig offras på ett godtrogenhetens altare. Jag hänvisar bara till ett eller flera av mina tidigare inlägg direkt riktat till Stefan Löfvén när jag igen vill upprepa hoppet om att han skulle sitta här och läsa och vilja förstå.                      

Du- Stefan Löfvén - offrar inte ostraffat våra döttrar, våra systrar, våra äldre. Du gör inte ostraffat våra gator, arbetsplatser och hem till så många otryggare platser. Var du säker på att folkets dom i sådant fall kommer att bli hård.  Att så allvarligt låta ignorera ditt ansvar att ta makt över det som händer och sker runt om oss kommer att få effekter under lång framtid. Min gata blir en dag din gata och min väntan blir en dag din väntan. Den du låter gå ostraffad på gatan kan bli ditt tragiska öde likväl som mitt. Den du försmår med att låta sig välja den simpla vägen att ta era "enklare jobb" kan bli den som torkar din röv med sandpapper i dina sista dagar.

Som man bäddar får man ju ligga och jag tänker att du vill tydligt lägga oss alla på en spikmatta. Glöm då inte att du också hamnar där själv. Jag väntar väldigt otåligt på underverket att politiker ska börja formulera ord som leder till gärning, definiera mål som kan omsättas snabbt och genomföras i helhet, arbeta strukturerat och tydligt för att uppnå det man lovar, konkretisera allt som man säger och inte minst regera som den regent man lovat sig vara och också behövde vara. Men den väntan tycks bli evig som det känns idag.















onsdag 2 mars 2016

HEDRAD VARE EDDIE MEDUZA MED SVERIGE

Igår kväll hamnar jag av en slump i att lyssna till en låt skriven och framförd av en artist som hette Eddie Meduza. Hans egentliga namn var Errol Leonard Nordstedt och han dog 2002 vid en ålder av endast 54 år. 
En artist med brokig bakgrund i strävsamt liv. ( https://sv.wikipedia.org/wiki/Eddie_Meduza ) 

Jag vill hedra honom och hans minne just för att jag inser hur många människor som faktiskt aldrig ses eller uppmärksammas för sina rätta förmågor och talanger för att man inte tillhört det rätta etablissemanget. Jag anser honom alltför bortglömd eller i alla fall undangömd och han är på tok för lite belönad inte minst för sin genialitet vad gäller både texter- och musik utan också för att han så ensamt hade talang och förmågor att med röster, instrument och teknik pussla ihop det han ville nå ut med helt på egen hand. Jag är helt betagen av hur han lyckas att roa med ärlighet och en burdust naken sanning i sina låttexter. 

Han skriver texter som kräver att man måste ge sig tid att lyssna sin in vad han säger. Vissa av hans låtar går inte ens in under begreppet för vad man normalt klassar som rumsrent men det borde vara enkelt att förbise om man istället har förmåga och vilja att ta till sig de många andra och mer seriösa av hans låttexter. Man bjuds på att få skratta högt åt hans så många klara insikter i våra allmänt mänskliga beteenden och i hur vackert men också illa fungerande det svenska samhället är, var och fungerade redan då. Den låt jag just nu fastnat mest för heter "Sverige". Den är för mig ett ganska komiskt bevis för att folkets känsla av ett liv i spår av politisk dumhet, oförmåga och inkompetens knappast är ett nytt fenomen. 



Den samhällsutveckling vi ser idag har har sina grunder i politik som är förd långt tillbaka och den skall därav inte skyllas på vare sig folkets naivitet eller flyktingarna i sin egna person utan däremot väldigt mycket på ansvariga beslutsfattare i Sverige och hela Europa. De har alla tillsammans skapat och hängivit sig åt systemet som har fört alla flyktingar hit på de premisser som finns och funnits här. De visar alla också sin fortsatta naivitet och oförmåga till kontroll och brist på ärlighet, handlingskraft och stolthet för den trygghet och ordning som vårt land hade lyckats skapa. Låten "Sverige" skrev Eddie Meduza någonstans året 1982 men den känns faktiskt otroligt mycket mer aktuell idag. 

Låten "Sverige" beskriver så härligt klarsynt samhällets alla svagare punkter och just detta gör nog att låten känns roligt aktuell. Man förtvivlar ändå samtidigt både över att han aldrig riktigt fullt ut erkändes för sina talanger eller för de känslor han ville nå fram med där och då. Jag kan bara konstatera att det han sjöng om då inte på en enda punkt tycks ha blivit bättre idag. Känslan av folkets vanmakt och passivitet inför makteliten som inte lyssnar på folket utan istället gör som de vill.


Lyssna gärna vidare på fler bra låtar som "Jobba som en hund", "En idiot", "Inte Börje" (länkar längre ner) 

Eddie Meduza, som bodde här i vår närhet dog som många alltför ung och han var av många orsaker sargad av livet som han hade levt. Läser man om hans historia och lyssnar igenom delar av hans material så kan man faktiskt ganska enkelt också konstatera att det där med att man i samhället och politiken säger sig vilja arbeta för att alla människor ska ha ett lika värde är ett rent politiskt långsökt spel för gallerier utan större förankring i verklighet. Avsikterna är goda men glappen mellan ord, handling och verklighet har alltid varit väldigt stor. 

I Sverige har det förekommit både många och stora skillnader på hur människor bemöts och behandlas och allt har också varit avhängigt på personens bakgrund, tillgång till personer, pengar och/eller annan makt kopplad till just pengar eller framgångar. Det känns faktiskt ganska löjligt att tro att detta är något som vi människor fullt ut någonsin kommer att kunna förstå eller än mindre kunna förändra. Lystenhet till framgång, makt och pengar kommer alltid att tala sitt eget tydliga språk. 

Jag är tyvärr också själv rätt övertygad om att människan faktiskt i grunden är skapad så simpel att hon i olika grad tävlar, ofta också med och mot sig själv, i sin kamp om överlevnad. Pengar och makt ger bättre chans till mer och bättre föda, fler och bättre avkomma och mer kvalitativ överlevnadstid. Simple as that.  

Skillnaden mellan länderna på jorden är egentligen ingen eller i vart fall liten. Det handlar bara mer om hos vem eller vilka och hos hur många som makten och pengarna finns och därmed hos hur många och hos vem som "föraktet" "förtrycket" och "nedvärderingen" för den lägre stående personen ligger. Det skiljer sig i saker som vilka metoder som makthavarna använder för att utöva handlingarna för sitt mål och på vilka grunder man gömmer sin egentliga agenda. De som utövar förakt, förtryck och förnedring kan i bättre fungerande samhällen göra det under ett väldigt mycket mer förfinade uttryck bakom vilka utövaren också enkelt kan gömma sig. 

Vi ser exempel på det dagligen och i samhällets alla hörn. Ett förenklat uttryck och ett bra samlingsnamn för förtryck, förakt och förnedring är väl egentligen inget annat än mobbing. Mobbing är väl om något en form av exkludering. Detta ser vi på skola, i familj, i vänskaper, privat eller i arbete. Hos medborgare och icke medborgare och utförd av desamma. Det mobbas för status i samhället, kön, ålder, hudfärg, förmågor och ickeförmågor, åsikter, utseende, udda eller vanligt beteende, sexuell läggning, religiös tro eller icke tro. 

Alla som utövar mobbing tycker rätt uppenbart att deras ställningstaganden, utseende, åsikter eller roller i samhället är mer legitima och mer betydelsefulla än någon annans. Eddie Meduza bekräftar mycket av det uppenbart korkade i allt vi inte ser, på ett roligt men ibland också provocerande sätt. Det gillar jag och sällar mig lite för sent till hans fan-club.  

Eddie Meduza "Jobba som en hund " https://www.youtube.com/watch?v=NteqyMNZ-QE

Eddie Meduza "En Idiot"  https://www.youtube.com/watch?v=blHg_bl372g

Eddie Meduza "Inte Börje" https://www.youtube.com/watch?v=j-vjFIEImfU