Jag som ändå är en mormor som gärna skämmer bort mina små barnbarn med att köpa en hel del saker även hemma hos mig, fick nu plötsligt en helt annan bild av hur det faktiskt ser ur i en verklighet därute. Personen som ställde frågan fick en rad olika inlägg med otaliga förslag, ena dyrare än det andra och där man i vissa fall också bifogade bilder på sina, enligt min uppfattning, totalt kompletta lekparker av diger standard. Det var allt man kunde tänka sig, stort som smått av eldrivet fordon, studsmattor och större gungställningar, plasthus och andra lekverk kompletterat med hemmabyggda klätterställningar som omfamnades av stora sandlådor. Precis som en riktigt stor och välutrustad lekpark om än något lite mindre. Tack o lov.
Jag som då i viss mån har skämt bort både barn och nu också barnbarn, borde tycka att detta är helt ok. Egentligen gör jag det också eftersom det så klart måste vara var och en förälders eget val hur mycket man vill spendera på sitt barn. Inte minst också för den relativt begränsad tid i livet som detta är. Snabbare än de där föräldrarna anar så har de små liven nämligen vuxit ur alla sina saker. Bort ska då också allt som så omsorgsfullt har byggts och köpts.
Jag förstår definitivt det mer dolda och inte alltid så medvetna syftet hos en förälder som anlägger hela hemlekparker. Man önskar ge sitt barn den optimala lyckan. Att genom barnets optimala lycka också lyckas att ge sig själv chansen att få se dem just optimalt lyckliga istället för griniga, otåligt frågvisa och krävande på sitt eget engagemang i varje enskild lekstund. En förälder idag önskar sig att finna ut den optimala balansen för krav på engagerad närvaro. Så klart man gör efter en heltidsarbetad vecka med veckohandling,tvätt, städ,gym, umgänge och andra fritidsaktiviteter på den så kallade fritiden. Alltså bygger man hellre en gång det optimala lekparadiset än att riskera att krävas på sin ständiga uppmärksamhet och närvaro hundratals gånger i detta redan så röriga hjärnskvalp.
Inte en enda av alla som föreslog alternativ kom nämligen med ett förslaget om att bygga eller göra något IHOP med sitt barn. Ingen föreslog "släng till barnet lite burkar och spannar och se vad som händer" eller "Bygg en lådbil med ditt barn" eller "Låt barnet spika eller bygga något med pinnar och annat ur sin egen fantasi" eller "gör den där gungbrädan av plankan från det ni redan har byggt annat av och en sten - tillsammans med barnet". Så att också barnet ser hur man skapar och tar fram det man vill ha ur naturens alla gömmor. Som ett barn fick göra förr. Eller "LÅT barnet helt enkelt ha tråkigt en stund så att hen får komma på en lek eller leksak alldeles själv". Inte från en enda var det ens ett tänkvärt råd utan alla föräldrar som svarade radade upp sina förslag på en köpt aktivitetsbombarderad trädgård.
Där satt jag med mitt utifrånperspektiv och saken blev väldigt plötsligt så slående. Det blev också så otäckt uppväckande trots att jag hade sett något som jag redan hade både anat och förstått. Länge. Frågan är bara om någon annan också kunde se och tänka det som jag såg. Vem i så fall? En mor- eller farförälder som jag? Eller såg ingen mer det jag såg? Håller vi alla på att tappa bort perspektiven?
Det saknas enligt mig ofantliga mängder av en viktig livsingrediens. Den ingrediens jag syftar på är "det händer-och du får absolut-ingenting av mig". En ingrediens som detta föder så mycket viktiga känslor som bidrar till att lära oss att klara av livet i sin helhet. Den ingrediensen bidrar till att hjälpa oss uppnå känslor som tristess, oro, ilska men också längtan, kärlek och glädje. Men mest av allt föder den lust att skapa och lösa problem. Hur kan någon be om råd för att glömma bort, och att kanske missa att få uppleva allt detta.
Stackars barn som aldrig får ha tråkigt idag.
