Därmed beskriver orden Status Quo mycket väl min nuvarande position ur många synvinklar och på många sätt, i livet, här och just nu. Jag är bland annat helt Status Quo med läget i min påbörjade diet eller så kallade bantning. Efter att jag senast skrev en viktanalys den 27/2 har jag faktiskt varit nere på ytterligare minus två kilo, trots en rad perioder med syndigare ätande om än under mer kontrollerad form. Allt från potatis, pasta, glassar och bullar har förekommit om än i mer sansad eller liten mängd. Av dessa två ytterligare minuskilon så är i alla fall ett men mer sannolikt båda dessa kilo tillbaka. Svårt att veta vad som är sanning i en kropp av kvinna som faktiskt också alltid går en parallell match mot hormoner mest hela tiden. Jag väljer att fortsätta att låta känslan tala till mig mera än vågen och med det tror jag mig vara helt säker på ett Status Quo från slutet februari till nu. Ser jag däremot till hela tiden från start så har jag alltså ändå gått ned dryga fyra kilo totalt och lyckats hålla mig kvar där. Detta trots ett allt sämre ätande med allt som kom runt min mammas bortgång.
Summerat betyder detta egentligen också att min övertygelse har blivit ännu större i att en människas vikt kontrolleras till den större delen av psykiskt mående och ett mentalt medvetande om sitt psykiska mående. Vi själva med vår hjärna är den som gör oss tjockare eller smalare. There is no sideway only the hardway. Inte som vi då gärna både tror och hellre vill skylla på alltså bara socker, fett och/eller våra gener. Självklart har allt detta en samverkan men den stora boven är enligt mig absolut vårt medvetna jag tillsammans med hur vi är i balans med våra känslor och hormoner. Hade jag helt fel så skulle jag i detta absoluta skede vara minst 10 kilo upp just nu och det är jag lyckligtvis inte. Alltså betyder det för mig en ännu starkare trygghet i att jag vet att jag också därmed måste undvika att gräva ner mig i tanken av att inte ha lyckats gå ner mera och istället dra mig upp av glädje i framgång i att jag medvetet lyckats att hålla mig kvar på den punkt jag trots allt har kommit till i min viktnedgång. Hade jag varit yngre så hade kanske även jag, som så många andra nu gör, riskerat att vilja ta genväg med magsäcksoperation eller annat liknande drastiskt val för att förändra mitt liv med min kropp. Problemen de flesta av dessa personer sägs få förr eller senare är just insikten i att de inte opererade det som fick dem att äta, nämligen psyket. Det är liksom huvudet som gör kroppen och inte tvärtom. Det låter nog rörigare än vad det är men för den som orkar följa med mig i mina tankespiraler, kanske det klarnar för så småningom.
Från ett Status Quo till ett annat. För mig som använder bloggandet som en slags minnesbok blir det på något sätt också oundvikligt att igen vilja dra in Sverige, samhället och politiken i mina uttryck för visst är min absoluta känsla också sådan nu att hela Sverige står i ett läge av absolut Status Quo. Utan minsta antydan till förmåga att komma vidare. Likt en skalbagge som hamnat på rygg så sparkar hela svenska politiken sig trött mot det mediala mainstreamdrevet som oavbrutet tar deras kraft med att söka nya skamliga spinn att nysta upp i vartenda litet hörn. Och det naiva folket sitter snälla och bara tittar på. Bortsett från en hel del arbetande myror som förtvivlade försöker samla sig till trupp för att få den feta skalbaggen att komma på kraftfull fot igen.
Partierna i den traditionella oppositionen sitter på samma sätt mesigt förlamade och låter viktig tid för kraftsamling att gå. Ingen vågar ta över åran som den avsvimmade roddaren (Läs S Löfvén) har släppt eller slutat ro. Allt detta i en oändligt farlig feghet som kommer att kosta vårt lands skattebetalare ofantliga pengar under tiden som storpamparna fortsätter att sola sig i glansen av penningmässig framgång som Panamautdelningar har givit dem. Allt detta medan pamparna snor åt sig lägenheter och håller sig undan att betala skatt. Det är inte utan att den vanlige försöker förstå vad som är skillnaden på en diktatur och vår egen demokratur? Är vi inte snart många nog som börjar inse alla de oroväckande stora likheterna med en sann diktatur där det uppenbara problemen alltid har varit att rika och makthavare låtit ta för sig av hela folkets tillgångar och att de också tycks brett ut sitt maktmissbruk och tjuveri bland sina närmaste i släkt och vänskapskrets? Att folket tystas eller rent av fängslas för en åsikt som strider mot eller röjer diktatorn eller hans medspelare? Hur många fler bevis ska behövas innan vi gör något radikalt? Jag skriver av mig om eländet för att om inte annat kunna bevisa för både mig själv, mina barn och barnbarn att jag inte en gång köpte det som hände och förstörde det som var uppbyggt. Att jag inte köpt det som sker rakt av utan att jag också har varit en del av den skara som ville och skulle försöka samla sig till en trupp för motåtgärder.
Mona Sahlin som är ett av de senaste mer bisarra exemplen på det jag beskriver, har gått under jorden och tystnaden om hennes fifflande är stor både från henne själv men också från de som hade behövt talat om eller förklarat mera av det som händer. Locket är på igen och min enda känsla och tanke är att hon denna gången bör vara häktad av polis. Om inte det som Mona Sahlin upprepat har gjort, är att vara trolös mot sin huvudman så vet jag inte vad som härefter ska anses kunna vara det. Jag ville så gärna fått tro gott om henne, Jag ville så gärna fått tro att hon var en av oss och att hon varit just "en vanlig" människa med stress och hormoner som vi alla har. Jag ville så gärna fått tro att hon inte medvetet fifflade eller ens kunde tänka sig tanken att sko sig på andra människors bekostnad men ack så fel jag hade. Jag ville så gärna fått tro att Mona Sahlin genom åren har känt stor och ödmjuk tacksamhet för sin nya chans och av att ha blivit förlåten. Men igen hade jag fel och om nu Mona Sahlin någonsin konfirmerades så var nog raderna "ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet" något som det enda hon lyckades minnas och något som hon helt skulle visa sig ha missuppfattat rejält.
Ute i de vanliga människornas verklighet strålar solen som vi så länge har väntat på och som vi alla behöver så väl. Från hagel runt valborg till att haft högsommarvärme en hel vecka så känner jag mig tacksam till livet i vårt fria land. Inombords kan jag trots allt det fina inte förneka att det bor en känsla av obehaglig vanmakt inför en alltmer tydlig och otrevlig bild av våld och brott i vårt samhälle, som försöker att ta just den känslan av frihet ifrån mig. Även här tycks landet stå helt i ett mode av Status Quo och inget har skett eller sker för att förändra att den bild som vi ser och som blir mer och mer påtaglig och skrämmande för var dag som går.
Det sprids snarare sammanställningar över vad andra läder (Norge, Finland, Danmark och England mfl) säger och tänker om utvecklingen och framtiden i Sverige och deras uppfattningar är betydligt mer i takt med min egna och vad jag tror då också är en stor del av folkets åsikt. Mer än vad våra nuvarande regeringspartier med opposition vill eller klarar av att förmå sig att erkänna. Jag har själv skrivit i tidiga inlägg här i bloggen att vi kommer att få se hur brotten som skett tidigt och som kan anses kopplade till flyktingströmmen sakta också kommer att sprida sig in i samhällets och livets så många och alla så sårbara nivåer och funktioner.Jag skräms själv av min känsla att jag bekräftas fått rätt och jag hoppas att något händer väldigt snart som ska ändra hela denna pågående utvecklingen. Om inte så kommer det att finnas många sargade familjer innan denna sommar är slut. I både när och fjärran.
I upplevelser av sommarens värme med härlig sol, bad och allmän nakenhet av allt som detta sommarliv för med sig, rör sig nu den fria och demokratiskt uppfostrade människan. Denna människa kan och vill inte ens i sin vildaste fantasi försöka förutspå vilket smörgåsbord av föraktade läckerheter som därmed ställs serverade för den med sådan uppfattning att allt detta inte är varken ok eller helt naturligt tillåtet. Jag ber faktiskt till något större än maktelit som ändå inte lyssnar, att sommaren ska få passera utan att familjer ska drabbas av onödig outgrundlig tragedi eller skada. Ett läge av Status Quo går nämligen att bryta om man vill det men det krävs både mod och kraft. Jag får spendera sommaren med att bryta mig fram ur mitt eget.
(Bilder från Pixabay https://pixabay.com/sv/ )
