Almedalens politiska vecka avslutades med Miljöpartiets Isabella Lövin. Gustav Fridolin hade satt sig själv på bänken och efter allt trubbel han har orsakat sitt parti så var det nog faktiskt ett ganska klokt beslut att ta genom att sätt sig på åskådarbänken denna gång.
Det är förstås härligt som kvinna att kunna få se och uppleva hur just vi, våra kvinnor, har lyfts fram i politiken. För visst är det väl så att vi lyfts fram för att vi är så kompetenta och skickliga som vi är? Man blir faktiskt ibland tveksam när man hör så mycket tal om regeringens krav på kvoteringar.
 |
| www.pixabay.com |
Jag kände mig faktiskt tvungen att slå upp ordet i Wikipedia för att sortera lite i mina obehagligare känslor runt det som man ser börjar ta form och permanenta sig i samhället. Att kvinnan ska underkasta sig sin kompetens mot en kvotering av kön. Jag läste följande inledning:
Kvotering är en särbehandling som innebär att en andel av positionerna på till exempel en arbetsplats, en beslutande församling eller en utbildning, reserveras för en speciell grupp. Begreppet syftar framför allt på kvotering grundad på egenskaper som kön, hudfärg, etnicitet, funktionsnedsättning eller samhällsklass.
Så långt är väl normalt konstaterande men när man läser fortsättningen känner man sig bekymrad:
"Man skiljer ofta mellan två former av kvotering: "radikal" och "måttfull". Den radikala kvoteringen går ut på att reservera en viss "kvot" för en underrepresenterad grupp och (så länge det finns aktuella sökande inom denna grupp) enbart gynna den mest kvalificerade inom denna grupp, oavsett om det kan finnas mer kvalificerade inom någon annan grupp. Exempelvis, om man beslutat att hälften av alla undersköterskor på en arbetsplats skall vara män, så anställer man bara de mest kvalificerade männen, så länge männen är underrepresenterade. Denna form av kvotering är relativt ovanlig och betraktas av somliga, som i exemplet nedan gällande kvotering i svensk utbildning, som olaglig. Måttfull kvotering, kallad positiv särbehandling, innebär istället att man när två sökande har samma meriter, väljer den sökande som tillhör den underrepresenterade gruppen.[1]
Måttfull kvotering kallas också positiv särbehandling och är under vissa omständigheter tillåten. Bland annat används det som ett effektivt verktyg för att upprätthålla eller uppnå en jämn könsfördelning på en arbetsplats."
Jag vet att många med mig genom åren har kunnat bevittna det har förekommit inte bara kvotering utan även det som man i texten kallat radikal kvotering. Att hanteringen av anställningar, främst inom det offentliga, kan förväntas bli mer radikala och att detta känns självklart är inte konstigt när vi står inför de utmaningar vi gör med exempelvis integration. Inte många brukar väl nämligen fundera speciellt länge på hur man kommer att gå tillväga när man har fler än en grund för kvotering och /eller risk att särbehandlas. Överdrivet exempel kanske men tänk om det i läget för ett anställnings behov finns exempelvis en kompetent äldre kvinna från annat land som skall ställas mot en likvärdigt kompetent men handikappad äldre kvinna från Sverige.Hur blir och går tankegångarna då? Kommer ett sådant beslut att riskera att påverkas av vart vi står i politik och tid? På en arbetsplats med huvudsakligen män. Vems och hur många, eller vilket kvotskäl gäller?Vill vi kvinnor numera få vår tjänst eller vårt arbete med anledning av det vi har placerat i mittbenan strax söder om livremmen och inte för den kompetens och/eller förmåga vi har innanför pannbenet? Förklara gärna för mig när det plötsligt blev ok att förhandla om en tjänst med sitt underliv? Och förklara för mig när det blev lika ok att låta statens regler bestämma att, när och om vi är ok att förhandla med underlivet. Hos vissa som uppenbart redan ägnar sig åt att godkänna sådant får "hon" (be)löning, pension och/eller höga arvoden medan hon på annat håll möts av smutsigt låg människosyn och ingen trygghet och skyddsnät alls. För samma förhandling. Hon blir ju kort sagt, i båda fallen, tagen för sitt underliv.
Det är formuleringar och konsekvenser i betydelsen av kvotering som känns som en hemlighet och som den vansinniga mystiken med den manipulerande politiken. Den får oss att tro att en massa saker är så goda när de i själva verket är både korkade och dåliga såväl för individ som för samhälle. Inte ovanligt att fackliga företrädare ihop med arbetsgivare arbetar på samma sätt. För att få människan att tro att hon vinner på det goda och förlorar med att inte anamma det. För att enklast beskriva hur jag sett exempel på det sista så kan vi ta saken med "önskeschema" och "individuella löner".
Detta är två väldigt vackra begrepp som jag personligen inte hann att testa att gå på, men senare ändå kunnat konstaterat att istället vara "en ulv i fårakläder". De båda begreppen vill, enligt mig, få oss alla att associera till frihet och till känslan av att vi kan påverka. Hör klangen av detta när ni igen säger orden "önskeschema" och "individanpassad individuell lön" . Visst vaknar bilden av drömtillvaro och mera pengar till livs. Men fick vi det och kan vi känna det som den lovade? Visst finns det en liten procent som kommer att kunna svara ett delvis ja men flertalet som fått testa vet på många sätt de mindre goda svaren. Antingen av att själva ha upplevt eller hört annan uppleva verkan och biverkan av sådant arrangemang.
Vad var egentligen tanken hos dem som skapade grunden i detta och vad blev egentligen effekten och vem vann mest på dessa begrepp? Jag har inga egentliga belägg för det jag själv tror men ser alldeles för ofta bevisen i verkligt liv. I artiklar, på arbetsplatser, lite var stans i landet. Människor som upplever individuell lön som ett verktyg som snarare förtrycker och tystar de som påkallat problem eller orättvisor. Människor som sliter ut sig i sina fullständigt orimliga samlade rester av ett närmast ohanterligt eller omänskligt schema. ett schema då har kommit att betunga den anställde med känslan av påkallad plikt i ett arbete där arbetsgivaren i det dolda har kunnat sätta alla villkor. Inte i målet att vara rädd om den anställde utan för att effektivisera och tjäna pengar.
Tid och kostnader som man förut hade av att personalansvariga skulle administrera, ringa, sammankalla och förhandla. De skulle hantera grundläggande scheman men också få vakanta pass och semesterscheman till att fungera och accepteras och allt skulle dessutom stämma efter arbetstidsregler. Förenklat kan man säga att allt detta och ansvaret för detsamma har istället lagts ut "på entreprenad" hos de anställda. Anställda får själv förhålla sig till lagar och paragrafer om arbetstider, de får bråka och tjata bäst de vill men inte med "personalaren" utan nu istället med varandra. Den som är fri, singel eller på annat sätt obunden från familj och andra plikter är oftare den som kunnat dragit högvinsten av att inte nämnvärt låtit sig bli påverkad. Kanske till och med tycker de sig ha fått det drömliv man blivit erbjuden. Men det finns många av de som upplevt den raka motsatsen och då gäller det att inte bli den som klagar, för då går nästa parameter in. Den individuella lönen. Den som kommit för att styra vad du numera får säga och göra, för att inte upplevas vissla för obekvämt och högt.
Och pengarna då? Ja pengarna man naturligtvis sparat på att folk har gjort och gör sig dumma. De hamnar i fickan på de som ler stort och fortsätter att belägga dig själv med skuldkänslan över att du inte känner dig tacksam och mera berikad. De ligger i samma ficka på de ansvariga som fått dig att istället känna dig förbrukad, stressad och inte uppskattad.
Det gäller att framställa det så ljuvligt komplicerat och avancerat som möjligt för att lyckas förirra oss människor (och väljare) att inte se vad som egentligen pågår. För om vi ser vad som faktiskt pågår så blir det komplicerat för staten att föra politik. Och ska staten föra politik utan att gömma och komplicera så har det visat sig att det verkar bli omöjligt att regera en stat. Skulle en statens man plötsligt då behöva börja arbeta hederligt för sin statliga "peng" då vore statens man plötsligt kommen till verkligheten. Och vore statens man i verkligheten så avslöjades och försvann det som statens man har låtit komplicerat för att vi inte ska se. Och då blev det plötsligt överflödigt för staten att kvotera för att dölja mera.
 |
| www.pixabay.com |
För mig förefaller det mera som uppenbart att allt regeringssnack om kvotering är en konstruerad och ytlig bluff. Ett desperat drag i en värld med konstruerade krav man har på sig för att tillfredsställa extrema feminister som inte vågar förlita sig på att också kvinnans intelligens ensamt kan ta henne till de poster hon förtjänar. Inte minst om hon också använder sig av sin nedärvda hjärna komplex nog för att göra henne bra på strategi och förutseende. Det enda som verkar behöva sig en rejäl stimuleras i regering, kommunala och statliga verksamheter, styrelser och facklig verksamhet verkar vara etik, moral, lyhördhet och förmåga att verkställa. Så klart behövs fler kvinnor för att åstadkomma detta men jag tror fortfarande personliga meriter och förmåga ska avgöra. Inte det vi har under bältet.
Jag tror alltså inte att slumpen avgjorde att Gustav Fridolin satte sig själv på bänken i Almedalen. Han satt där i alla fall av flera än en anledning. Det är precis som i vanliga världen där ute, inte alltid heller en slump eller ens en kvoterings förtjänst att en kvinna hamnat i en ledande position på Almedalens eller annan scen. Precis som föreläsaren jag lyssnade på förklarade hur han fått erfarit att man inom militärt ledande tjänst valde att anställa fler kvinnor. Just för att man helt enkelt hade kunnat konstatera att hennes hjärna är unik. Unik som i både förutseende och i strategi. Kvinnor hamnar så klart i andra ledande positioner av samma anledning. Men där ute finns det ibland en anledning till. "Trenden" visar oss att det finns sinnen hos människan som triggas av andra attribut som gärna används ihop med och genom kvinnans närvaro. Trenden är inte ny utan används flitigt i andra branscher.
Attributen jag talar om är så klart skönhet och verbal förmåga. Denna verbala förmågan som hon ofta då kopplas ihop med av just sin oförtrutna förmåga att också kunna förutse och tänka strategiskt. Kanske är hon inte alltid logisk men kan likväl vara en mycket god strateg. Med dessa förmågor i sin ryggsäck är det inte en slump att vi just nu har så pass många kvinnor i vår politik. Kampen om makten har hårdnat betydligt och det parti som för stunden har bäst och flest möjligheter att vinna en ny väljares sympati är av många olika skäl möjligen det som leds av kvinnan. De alltmer flatare och overksamma politiska männen där bakom har äntligen insett det. Då släpper man fram kvinnan.
Med denna högst personliga analys gör jag antagligen många jämlikhetssträvande feminister arga som getingar. För mig finns det så många och uppenbara signaler som synes med att följa våra nuvarande partier. Det finns så klart kompetenta kvinnor i de allra flesta av dessa partier och jag kommer nämna några men många fakta talar om att "tiden" också har skapat ett enormt behov av just kvinnan. Största orsaken är att de äldre stilla-tänkande männen kan konstateras förbrukade. Nya strategiska visioner måste släppas in. Valen gick inget bra och nya vindar blåser och politiken med dem.
 |
| www.pixabay.com |
1) Annie Lööf - den eldiga, skapligt erfarna, jordnära men kort sagt märkbart mer stabila av dem alla. Hennes egenskaper inger på detta sätt en viss sorts människor ett förtroende men kanske samtidigt inte "lockar" eller utmanar riktigt alla som skulle behövas. Hon tänker noga på att leva och "uppföra" sig strategiskt och vinner därmed mångas förtroende på bredd, med sitt nära familjeliv som mammaledig och antydningar om sin anknytning till den småländska skogs- och bruksmarken.
2) Ebba Bush-Thor. Kom till Almedalens tal klädd i hederlig blus och en klockad ljusblå kjol som svajade i kapp med svenska flaggan i bakgrunden. Hennes klädsel gav associationer till en gammaldags svensk skolfröken eller till en kyrkas fröken som leder söndagsskola. KD står för det parti som bäst vet att välja hur man väljer ut minst två viktiga attribut varav Ebba står för det "mera högkyrkliga utseendet" som ska trygga känslan av kontakten med den grundläggande kristna ideologin. Kvinnor vet nämligen med vilka attribut som hon kan och bör spela med i ett specifikt ögonblick och vilken insats som därmed då krävs av henne. Pricken över I hittade man i hennes bakgrund med den svenska flaggan.
I Ebbas mer dolda bakgrund har hon däremot sin partikollega men också främsta ärkefiende KDU´s egen Sara Skyttedal. Tjejen som hittat vägen rakt in i hjärtat hos många. Främst hittar hon dock rakt in i alla KD´s anhängargrupp av de lite mera okristna och de skenheligt kristna flås-gubbarna. Jag har sett åtskilliga bevis för deras närvaro i kommentarsraderna i Sara Skyttedals Facebook. Vackra heja-rop till den aldrig sinande och eldigt leende Sara Skyttedal som både medvetet och gärna inviterat dem till uppmuntran på i sin Facebook. Jag har vid något tillfälle skrattat så gott åt spelet så att jag haft tanken att låta framställa och dela ut ett armband med texten "sluta dregla - herren ser dig ". Specifikt att dela ut till många av hennes anhängare.
Den då mer än skickligt spelande tösen Ebba Bush Thor bör definitivt balansera sin situation och sitt samspel med Sara eftersom för lite skulle kunna skada och för mycket kan lämna Ebba Bush Thor på åskådarbänk.
3) AKB eller Anna Kindberg Batra som hon heter. Vad kan man säga här. AKB har definitivt sin skönhet som alla de andra kvinnorna. Om än är den mer speciell och unik och sådant unikum leder ju inte sällan också till karriär och framgång av något slag. Hon framstår även som stabil i mängden. En stabilitet som också riskerar att ibland placera henne närmare passiv och hon sänder oss väljare därmed inte minsta tendens till signaler för att veta vem hon är och vad hon står för. Hon väljer inte heller att ens försöka göra sig annorlunda och hon slår liksom inte an på de strängar som hon skulle kunnat göra. Men som antagligen ändå ganska troligt hade klingat falskt. Det sista får henne trots allt att vinna ett visst förtroende eftersom hon känns som en pelare av betong. Den står där den står, blåser inte omkull om än den ibland gör helt om. Säger liksom inte så mycket om någonting alls. Agerar heller inte gärna. I en dokusåpa hade man kallat det hon gör för att " bara glida med" och en sådan karaktär kan som bekant också överraskande vinna röster i ett slutskede.
Politiken befinner sig med inte vara mer annorlunda än den vanliga bilfirman, sportbutiken eller däcktillverkaren. Man är i dagens politik benägen att vilja använda samma verktyg som all annan business för att få oss människor att lyssna och tro. Det skickas därför gärna fram den galjonsfigur man tror kan röna dem den bästa framgången i nästa val. Jag menar inte på ett endaste sätt att håna dessa kvinnor. Inte heller menar jag att de inte kan eller skulle kunnat förtjäna sin position där de är, men de är själva till viss del, en aning omedvetna om vilken typ av bricka de själva också är i det större spelet. Jag väntar med spänning på att få upptäcka vems eller vilket attribut som tar någon av dem längst mot toppen. Blir det en kvinna i toppen? Det beror ju antagligen på hur medvetna och delaktiga vi alla väljare är om det spelet därute. Blir det en kvinna alls? Det återstår för oss att se.
