ÄR JAG SOCKERFÖRGIFTAD ?

En lång tid, rent av en stor del av mitt liv, har jag nu gått omkring med en närmast fruktansvärd smärta i kropp, speciellt större del av benen, som jag inte kan hitta varken bot eller förklaring till. I minst ett par olika skeden som sjukskriven genom livet så har jag också tagit upp och nogsamt beskrivit den för både läkare och andra inom vården. Svaren har inte oväntat varit huvudet lätt sned, en axelryckning och en blick med känslan av ord som "åh ännu en kvinna som ventilerar sina krämpor hos mig". Inga andra svar eller indikationer på intresse att ta det på något som helst allvar. Inte undra på att det är så vanligt att få läsa om kvinnor som diagnostiserats flera år efter sina många år i försök att hävda en sjukdom. Kvinnor ( och kanske idag även vissa av männen ) har ju faktiskt ett generellt problem att bli tagna på allvar i vården.

Jag kanske också borde förklara jag varken är sjukskriven eller sjukpensionerad utan helt enkelt har fått vänja mig vid att leva med smärtan och acceptera att den har funnits mer eller mindre och även hur den ilsknat till successivt genom livet.

För mig började värken uppenbara sig runt 28 års ålder men tilltog mer påtagligt då jag blev 32år. Då var första gångerna jag fick ont så att det oroade. Värken har som jag upplever det inledningsvis kommit som i färre men påtagligt förekommande skov. Den uppträder på två olika sätt och det ena beteendet har jag valt att kalla för "min vilovärk".

Om jag kan, eller kunde i alla fall förut då, träna eller vara i gång i härliga fysiska sysslor en hel dag och kommer hem nöjd och belåten så blir den skönare känslan inte långvarig. Sätter jag mig då ned en stund i en fåtölj eller soffa eller rent av går och lägger mig så är det kört. Värken slår till direkt men i fåtöljen konstigt nog utan att den känns så länge jag sitter. MEN när jag ska resa mig! Jag är stel som en 90-åring och kommer först och främst knappt upp. När jag väl har kommit upp är det svårt och smärtsamt att gå. Ingenting hos värken liknar vare sig mjölksyra eller träningsvärk utan bara en enorm stelhet och ren värk med en ihållande plågsam smärta. Klara tydliga smärtor från större leder och en ilande ilsket molande värk på hela benhinnorna. Kommer jag bara igång igen och går några steg så avtar den men så fort jag sätter mig upprepas hela scenariot.

Går jag däremot till sängs så infinner sig smärtan efter en kort stund även liggande. Den kan uppträda som molvärk i hela skellettet men känns inte ovanligt nog starkast i benen och främst då  alla de stora lederna som höfter, knän och  ibland fötter. Benhinnorna värker också oftast när jag lagt mig till sängs.

Den värktypen jag kallar nummer två är då just den mer återkommande versionen av brännande smärta på alla större benhinnor och allmänt skelett, framförallt just i benen. Alltid uppträder dessa båda scenarion efter ansträngning som lång dags stående eller längre fysisk aktiv rörelse. Stor som liten spelar numera heller ingen större roll. En inte ovanlig biprodukt av att ha värk är så klart att man sover dåligt eller i alla fall har svårigheter att somna. En nog så påfrestande sak som jag faktiskt tror gör hela saken värre i en ond cirkel.

Hela min närmaste släkt kryllar av olika autoimmuna sjukdomar som ms, psoriasis, morbus chron, sjögrens syndrom och andra godsaker så jag kan väl bara anta att vi inte tillhör stammen med de godare generna. Med både skämt och allvar kan jag säga att det känns som om jag på sista tiden har fått till mig från min hjärna att jag bör "kalla in min egen doktor" = sig själv för att se vad som kan göras.

Jag har från många håll fått tips om Kostdoktorns sida. Jag har läst många av hans inlägg i debatten om framförallt den mat vi äter och han har antagligen rätt i allt han säger. Problemet är bara att kombinera hans kunskaper så att det passar var och en av oss, och våra hjärnor, för bästa resultat. Hjärnan har enligt mig enorm makt över oss alla och det vi väljer att både göra och äta. Känslor är ett minst sagt laddat kapitel och som lurar därinne i samspelet med vår hjärna.

I mitt fall börjar jag komma till insikt att jag tror mig vara väldigt sockerkänslig och därmed kan jag nog våga säga att jag utan stora mängders intag blivit en typ av sockernarkoman. Jag ska i alla fall låta testa denna teori ett tag. Min egen metod är inte tänkt att bli en version av LCHF men av just anledningen socker så ligger ju just denna typ av benämning annars väldigt nära till hands att vilja använda  Jag är bekväm med LCHF´s tänk bortsett från att jag inte är lika övertygad om att bli så slavisk som de flesta blir. Jag tror för min egen del på mer balans och tillåtande och att hitta just samspelet med hjärnan och makten som den har över mig. Jag tror också att kroppen, med hjärnans hjälp, använder vårt matintag på olika sätt beroende på om vi lever under någon form av stress eller press och att detta då också spelar väldigt stor roll på hur kroppen arbetar med de ämnen den får i sig.

Det som för mig har varit mest spännande denna vecka är just veckans känslor i kroppen. Jag har inte skrivit mycket om det för att inte skapa en felaktig bild vare sig för mig själv eller någon annan. Återigen så vinner man inget av att ljuga för sig själv eller för andra. Under den dryga veckan som har gått med min nya mat- och tankelinje så har jag gjort följande observationer.

Redan efter ett par dagar trodde jag mig känna att lite av den brännande känslan av värk som jag har haft på mitt skelett hade börjat avta. Jag vågade inte tro det riktigt så snabbt men kan nu efter alla dagarna hittills konstatera att det faktiskt känns som ett absolut verkligt resultat. Den molande, brännande hemska känslan som jag länge har haft har faktiskt minskat betydligt i intensitet. Jag vill dock fortsätta utvärdera om detta blir något bestående eller om jag bara råkar ha hamnat i ett lite godare "skov" av en slump.

Min höftvärk är kvar men den är mer troligt orsakad av min tunga vikt i förhållandet min sjukdom Perthes sedan barndomen. Vill nog ändå tro att intensiteten i även den värken känns marginellt annorlunda men jag låter detta bero och uttalar mig mera om den framöver.

Ett annat plus från veckan är ju också att den förut så gasfyllda magen har sjunkit ihop och återfått sitt lugn. Jag känner igen det från förra gången jag testade LCHF och det är nog det minnet jag känner var mest positivt då också. Låga sockermängder minskar alltså tydligt jäs-processen i magen och detta ämne att jäsa blir ju absolut genast intressant.

Allt vi vill ska jäsa tillsätter vi socker till eller hur? Varför ska vi då tro att det blir snällare att tillsätta socker i en kropp. Klart här jäser! Men vart tar gaserna av jäsandet vägen och hur handskas vår kropp med dem? Allt kommer kanske inte tvunget ut som en prutt utan biprodukter av jäsningen hamnar mest troligt på andra platser i kroppen. I mitt fall kanske som värk vad vet jag.

Det höjs många pekfingrar om att man inte ska leka sin egen doktor eller om att man inte ska sitta på internet och bipacksedlar för medicin och läsa sig till sina sjukdomar. Det är klart att sådan läsning kan få dig att känna dig sjukare än vad du är men i stor grad så tror jag ändå att, vi själva, är vår bästa läkare.

I fallet med barnläkarkuskap så säger man nämligen att ingen är så bra på att känna ett barn som en förälder och att barnläkare därför bör lyssna extra noga på en förälder. En förälder har ju en intuitiv förmåga att märka vad som kan vara tokigt med sitt barn. Varför skulle vi vuxna ha en sämre intuitiv förmåga när det gäller att känna av oss själva? Jag tror vården tvärtom i större utsträckning skulle behöva se oss med andra ögon. De borde försöka lyssna mera till vår inneboende läkare. Fundera på den tills vi hörs igen för nu ska jag ut på ärenden i den grådaskiga snödagens söndag.