DEN BEDÖVANDE TYSTNADEN

Det är en timme efter midnatt igen. Min vanliga tid för tanke och skrivande är nu. Likt många andra kvinnor så somnar jag inte alltid så enkelt men jag föredrar att inte stressa upp mig över detta. Jag konstaterar helt enkelt istället att jag sedan lång tid tillbaka blivit mer övertygad om att min kropp inte längre behöver samma mängd sömn som den kanske ville ha förr. I alla fall inte denna sidan dygnet. Hur gammal jag än blir så är jag däremot ganska morgontrött.  Jag kan mycket väl sova som en tonåring långt fram mot lunch om jag får men kan också stiga upp mycket tidigt om jag måste av arbete eller annat som lockat eller tvingat mig ut en tidig morgon.

Det är gräsligt lång tid som jag har varit tyst och inte skött min blogg, eller det som mer varit tänkt som min personliga minnes och gnäll-dagbok för mig själv och mina efterlevande. Ser dock ut som att en och annan utifrån hittat in hit trots att jag inte varit här på länge och det är ju riktigt trevligt. Därför känns det såklart ännu mer oartigt av mig att inte dela med mig om vad som händer om än det händer inget.

Min avsikt med bloggen var att dela med mig av mitt mål med en viktnedgång inför en resa som jag hoppades göra tillsammans med en mycket god, kär och gammal vän som jag inte umgåtts med på länge. Detta mål, både med vikt och resa, finns kvar om än kanske lite modifierat men båda skall bli av om än det kan få ta något längre tid.

Det hela fick lite abrupt och personligt störningsmoment då min åldriga mamma som länge utsatts för upprepade kränkningar inom sin omsorg av hemtjänst även då kom att bli ofrivilligt medicinerad och slutligen överdoserad med psykosmedicin som är vanlig hos äldre. Så allvarligt att det till slut ledde till hennes död. Icke tillbörligt styrkt, medgiven men trots det ökad medicinering som vår mamma utsatts för är väldigt vanlig för att man inom vårdinrättningar för äldre ska få lugn på en patient som annars upplevts störig och därmed krävt personal på högre kompetensnivå och större tolerans och engagemang i sin yrkesroll som vårdare. Detta fenomen är en stor och förnekad fara för många av våra äldre där sådan medicinering även för med sig risker för mycket kraftiga och oönskade biverkningar som alltför ofta och väldigt slentrianmässigt beskrivs som eller förväxlas med "normala beteenden och sjukdomstillstånd hos en gammal". Vad gäller vår mamma så resulterade äldreomsorgens okunskap och bortseende från väl synliga bieffekter av sådan medicin hos sin vårdtagare till ett slutligen akut förvärrat tillstånd som gjorde att vår mamma hamnade akut på sjukhus där hon senare också avled.

Otroligt nog, ja nästan mardrömslikt otroligt nog så utsätts hon också där på sjukhuset för ytterligare konsekvens av vårt politiskt utspelade vårdförfall. Ett överbelagt och kraftigt underbemannat Växjö centrallasarett, numera ett sjukhus som allvarligt och dagligen felar och brister på många håll både inom personaltäthet, säkerhet och genom att medvetet också underlåta att efterleva Socialstyrelsens och läkemedelsverkets utfärdade rekommendationer med anmälningsplikter och förmåga att fullgöra hantering av viktiga dokument.

Processen av en rad olika anmälningar är därmed delvis igång och jag får säkert anledning att återkomma många gånger till detta ärende framöver. Arbetet med processen känns betungande och nödvändigt men också motvilligt. Orken finns egentligen inte alls efter allt vi har varit igenom både före och efter vår mammas bortgång men vi inser att alltför många både före och efter vår mamma också annars, kommer att få betala samma pris som henne med sitt liv, om vi inte gör vad vi kan för att förhindra det. Vi förstår också att många har gett upp före oss och att läget är allvarligt eftersom flera personer som vi mött i sina arbeten inom dessa områden också vädjar om vår hjälp att slåss både för vår mammas skull och för deras framtida yrkesheders skull.

Det som hände runt min mamma fick mig att hamna i en total tystnad. Jag kände för att säga allt men också ingenting. Jag förlorade min förmåga att vilja formulera ord till något alls. Jag förlorade min lust att skriva och jag förlorade min glädje att tro på att människan gör och vill både sitt och andras bästa. Jag blev helt enkelt matt på det mesta och vill helst bara vara ifred. Har upplevt, genomlevt och läkt sorg flera gånger förr men aldrig upplevt detta.

Inte blir känslan heller bättre av allt som sker runt om oss vad gäller terror, våld och allmän politik. Där kan vi snacka om obehaglig, skadlig och oönskad tystnad. Jag tänker inte upprepa allt och samma som jag har påpekat förut igen, men måste ändå ständigt vidröra det som känns nödvändigt. För den som orkat eller orkar att läsa min blogg bakåt eller framåt i tid så finns att få veta vart jag står och vad jag känner och anser om det som sker. Jag tycker varje dag att den förfärligare sidan av en numera invand allmän och falskt uppfattat korrekt tystnad är på väg att bli än mer förödande och mycket farlig.

Jag har sett flera resultat av den på nära håll och jag gillar inte vad den åstadkommer med vårt land och mot våra människor. Jag älskar människor och jag har under hela mitt liv inte någon gång haft problem med vare sig rädslor eller möten med främmande kultur eller människa. Jag har dessutom rest en hel del i egen regi och även därigenom sett och mött många delar av mångfaldens "kultur" på nära håll från tidig ålder. Aldrig förr har jag känt mig som jag gör nu. Kvävd till hopplöshet, passivitet,oro, rädsla och tystnad.

Skam på den som nu vill påpeka att detta är rent medhavda egenskaper hos mig och som har gjort mig till en person som är ok att kallas rasist eller hatare! Detta är nämligen ett mycket vanligt, dåligt och svagt argument hos den eller de som inte förstår eller kan ta till sig att det som faktiskt händer och att det faktiskt är så att den som utlöste hatet hos mig och andra, har kommit till min och vår värld och inte tvärtom. Det är därmed den som släppte in hatet och våldet i mitt liv, mitt land och min värld som är skyldig till mina och många andras känslor och upplevelser. Det är den som tog tryggheten ifrån oss som också äger skyldighet att åter upprätta ordning och som med osedvanligt skyndsam och vidgad maktkraft bör genomföra alla de nödvändiga lagförändringar, straffskärpningar och tillsättningar av polis, militär eller annan ställföreträdare som kan se till att upprätthålla och verkställa alla akuta nödvändiga förändringar som krävs för att det ska kunna råda trygghet och ordning i vårt land. Det är samma personer som kan bringa reda i den ekonomi som vi har att förfoga över för lång framtid. Allt detta om det så också ska innebära att behöva hyra in ordningsmakt och kompetens från annat land. Har man inte egen kapacitet så hyrs det ju in på annat håll och borde så kunna göra även i myndighet- och ordningsmakt vid sådant stort behov som vi har.

Det bör också införas möjlighet till hårda straff och förlorade avtal och fallskärmar för framtida politiker som orsakar sitt land sådan skada som nu har skett. Vilken annan arbetstagare belönas för misskött arbete och vilken arbetare undgår sparken, förlorad lön eller straff vid förskingring misskött arbete? Vad gör att en politiker ska avlönas och belönas för arbete som inneburit att han ohejdad och ovarsamt har förskingrat pengar från sin huvudman som vårt fall är folket?

Sverige består av ett normalt klokt, fredligt och vänligt sinnat folk. Normalt har också svensken länge varit känd för att vara naiv och godtrogen och denna egenskap har både tydligt och länge visat sig. Det kommer att straffa vårt land när inte längre ens kravet för att bli topp-politiker i vårt land är högre än att man kan stå och skylla sitt dåliga arbete på att folket varit naiv. I själva verket vet ju alla vem som har varit naiv och att detta kostat och kostar landet ofantligt mycket pengar för lång framtid. Den naive Stefan Löfvén ensamt skadar landet allvarligt både ekonomiskt men inte minst socioekonomiskt.

Minst trettio procent men troligtvis många fler av landets människor har helt eller delvis blivit vilsna, otrygga och hatande individer.Sådant sker absolut inte av ett parti som SD med Jimmie Åkesson. Det sker framförallt inte heller på tid så kort som på några månader utan befogad anledning. Jag eller vi alla, kan inte bara bli något man aldrig varit förut. Jag har aldrig förr valt hat eller våld ens i en tanke så varför göra det när jag blivit äldre och klokare i så mycket annat? Jag har aldrig förr känt rädslor för att röra mig fritt på allmänna platser någonstans eller vid någon särskild tidpunkt på dygnet. Jag har aldrig förr mött vänner vars döttrar blivit förföljda och trakasserade på bussar och allmän gata eller tillställning när de rört sig fritt i livet. Jag har aldrig förr läst om så många mord, övergrepp och överfall på både barn, ungdom och äldre. Detta trots att internet och sociala medier varit tillgängliga många fler år än tiden nu då vi berikats med mångfald bortom samhällets kontroll. Detta har skapat min och många andras känslor och vi har alla vår fulla rätt att vilja återkräva vår trygghet och att få återta vår rätt att känna nationell stolthet och kärlek till vårt land.

Köper man ett löfte om trygghet och välfärd för sin erlagda skatt så ska man väl rimligtvis liksom med allt annat betalt förvärv kunna förvänta sig att "varan" som samhället lovat leverera ska uppfylla det som varit överenskommet vid köpet? Sker inte så i all annan näring finns ett skydd i lag för konsumenter. Rätt att hålla inne med eller utebli med betalning och att kunna processa om det som levererats har hållit vad som varit utlovat. Men politik och samhälle finns bara mängder svammel och kryphål. Den som inte köper läget med leverans av en helt annan produkt och infinner sig i en gemensam tystnad tenderar att istället lämnas längst ut på kanten av det som anses icke accepterat. Denna förväntade tystnad känns obehagligt bedövande och en aning bekant för mig. Jag hoppas jag har fel i allt jag känner och tycker. För mina barn och barnbarns skull så hoppas jag innerligt så men min känsla säger mig något helt annat.

Genom åren har jag jobbat eller på annat sätt umgåtts med många nationaliteter. Däribland  polacker, rumäner och även några ryssar. Jag har även talat med personer som under vissa år gästarbetat i sådant land. Det som stör och plågar mig mest är att många av dessa personers berättelser med beskrivning av sina känslor för eller i sitt land, utan att varit i krig, inte skiljer sig från stora delar av de känslor som många idag upplever i Sverige. Det är just känslor av passivitet, sorg, maktlöshet, rädslor, otrygghet och oviss framtid som de berättade om. Det är just känslor av att inte vara värd att höras för sitt ord, att inte våga eller kunna tala sitt ord fritt utan påföljd, att inte känna sig fri eller accepterad för sin åsikt, att känna sig tystad av makteliten.

Bara usla och maktgiriga regenter förmår att skapa och fortsätta tillåta sitt land och sitt folk att försättas i en sådan känsla. En riktigt bedövande och förödande tystnad.