Det finns uppenbart en och annan som är inne och bevittnar hur min blogg sakta men säkert har avstannat eller rent ut sagt har dött ut. Jag och denna blogg har nära på tappat vårt ursprungliga mål. Precis som det känns att politiken i Sverige också har gjort. Jag vägrar att acceptera känslan så lätt. Den uppstår däremot lätt när man faktiskt inte längre hittar sig själv eller i alla fall inte sin egen roll eller tillhöriga plats i det samhälle man sakta sett växa fram. Jag börjar mer och mer känna in hur känslan av vad utanförskap faktiskt kan innehålla. När tanken på att flytta och leva i ett annat land börjar kännas som ett mindre utanförskap. Samma eller liknande tanke finns inte nuförtiden bara hos mig utan hörs hos många som jag känner. Jag tror jag vågar säga att tanken vi har av att känna utanförskap och ovilja till delaktighet är densamma. Det är en riktigt otrevlig känsla och jag vill tillägga att i alla fall jag aldrig någonsin förr har haft denna känsla i hela mitt liv. Den är inte ens sorglig utan känns helt sann och absolut möjlig. Att jag väljer att lämna detta land på ett eller annat sätt. Aktivt eller passivt i bara tanken vet jag inte. Utanförskap i ett innanförskap är därmed känslan som har flyttat in hos mig och den är verkligen ny. Den fanns inte ens i en tid i uppväxt som skilsmässobarn som jag en gång blev i ett samhälle där det då var en grupp av relativt få.
Jag känner inte längre igen mig. Känner inte längre mig hemma i mitt Sverige och det är nu mer tydligt än någonsin att något är väldigt fel. Det förtycks, våldtas, rånas, överfalls och mördas. Barn och kvinnor och samhällets skyddsfunktioner är de huvudsakliga offren Allt i spåren av vår välvilja att dela med oss av vår välfärd. Det är bara inte ok att tala om det. Skam på den som påtalar att sådant händer eller är verklighet för då störtdyker minst en ur vänkretsens moralväktare fram och vill genast täppa till truten på dig. Det försöker man göra med ett äckligt översitteri som man har döpt om till godhet och med en brunsmetande smörja som man vill påstå är kunskap. I en sådan värld dör en själ som min. Tillsammans med de många andras. Jag vill nämligen påstå att det är vi många "ifrån-sägare" som är de som mest av alla hyser den helt äkta kärleken till människan, demokratin och till hur den tänkta strukturen i ett fungerande demokratiskt samhälle skulle fungerat.
För min privata del blev det en alldeles normal svensk midsommar som firades i samvaro med delar av familj med vänner. Måltid med sill och nypotatis, jordgubbstårta och avslutning grillmat på kvällen. Inga fylleskandaler eller tragiska familjegräl utan allt avlöpte i trivsamhet och i glädjens och kärlekens tecken. Det enda som kanske gjorde denna midsommar speciell var att man vaknade upp efter Storbritanniens valvaka. Nattens rysare gav oss ett valresultat att vakna till oavsett om det var ett som vi gillade eller ogillade.Valet om Britternas BREXIT eller BREMAIN i EU.
Den mobila internetvärlden möjliggjorde även kontakt med släkt och vänner utspridda i olika delar av landet och världen. I jobb eller på semestrar. Allt sker så som en självklarhet i den alltmer fria och teknikutvecklade värld som vi människor snabbt har anpassat oss till att vara och leva i. Valfrihet och fri rörlighet är numera självklara ledord i stora delar av vår dagliga värld. Få av oss skänker ens en tanke till vad det egentligen innebär och vad vi egentligen har och gör eller hur vi uppskattar och förvaltar dessa givna möjligheter. Generellt sett måste nog sägas att inte heller våra politiker verkar tänka speciellt mycket på detta. Speciellt inte våra politiker inom EU´s högsta organ. De har lagt mest kraft på pakten och makten inom huset och glömt och prioriterat bort hur allt fungerar därute i verkliga världen.
Något väsentligt skiljer alltså mig eller oss alla "vanliga dödliga" från de många folkvalda politikerna. Från den som blivit vald att leda oss och vår väg framåt i utveckling och i samhället. De folkvalda äter kanske sin sill och de kanske till och med dricker en snaps. De målar obesvärat sin båt och de tankar lika självklart och obetänksamt den samma. De kanske dealar om sin bostad, ligger med sin livvakt, reser på sin semester, kanske tillsammans med sin fruga och de väljer sin skola och sin doktor. Precis som du och jag. Eller? De valde ett yrke och ett ansvar som följer med exakt detta yrke. Precis som du och jag. Javisst. Frågan är bara om vi idag kan anse oss vara desamma, tänka på samma saker när vi accepterar det ansvar vi tagit på oss när vi valt våra yrken och det vi sedan tänker och gör. Vilket ansvar har de folkvalda, respektive väljarna och jag själv för det BREXIT vi nu får se? Så funderar jag en vanlig medelålders kvinna idag.
Jag börjar mina tankar med att vilja rikta mitt stora, enkla och ödmjukaste tack till alla de modiga människor som har berört mig enormt med sitt mod att handla efter sin intuitiva känsla i denna folkomröstnings val, för ett ja eller ett nej till BREXIT. Oavsett vad ni röstade så förlitar jag mig fullt och fast på att alla gjorde det med en god inre kompass för vad som faktiskt känns vara rätt eller fel. Håll fast vid denna känslan för den är Er och ingen annans.
Thank You Great Britan people forYour brave greatness to choose the Brexit! From my very heart Thank You! You set the very path for many others to follow, for to be as brave as You are. Your new mission will definately be to also ride out the storms from those who want to say they know You are the stupids and they are the "better-knowing". I know You will defeat them!
Vad som alltså gjorde min midsommar så mycket mer ovanlig var alltså resultatet BREXIT i Storbritanniens folkomröstning om utträde ur EU. Först den ovanliga demokratikänslan i att modiga Brittiska politiker (Cameron) körde med ett traditionellt kort av fair play och att han med detta kort valde att låta fråga sitt folk.En wow-känsla bara den värd sitt ord. Han fick sitt svar och även om han inte fick det svar han naturligtvis hade önskat sig så vann han enligt mig den stora vinsten av att faktiskt vara den som följde demokratins rimlighet genom att just ge folket chans att ge sin röst för en så stor och viktig sak som medlemskap i EU. Önskan och svaret från folket i Storbritannien blev som bekant att lämna detta EU.
Stormen av händelser som följer nu efteråt, både ekonomiska och mänskliga, är inte varken oväntade eller onaturliga utan snarare enligt mig väldigt förväntade i en värld, främst ett Europa, som ser ut som det gör. Parodin eller rättare sagt den tragik som utspelar sig är mediernas drev och jakt efter alla man nu igen vill få kalla rasister, fascister och värdelösa okunniga gamlingar som ska klandras och på alla sätt beläggas med skuld för att vilja förinta hela Storbritannien och inte minst också hela värdet av EU. Man utlyser nu inte bara krav på ett "jag-ångrar-mig-val" där man använder hot om kris efter kris, förlust av hela pensioner och valutavärden, förlust av export, affärer och möjliga arbeten som de främsta argumenten för en säker undergång. I stort menar media på fullaste allvar att Storbritannien initialt kommer att splittras och senare gå mot en säker undergång. Något annat finns inte.
Allt som nu kalkyleras som förluster räknas väl synligt i pengar och makt. Ingenstans talas om människans egna förmågor och eget värde. I alla fall talas inte mycket om det mänskligare värdet i det folk som har bott och verkat hela sina liv i ett Storbritannien som varit mer eller mindre utanför ett EU och klarat även det, faktiskt tycker. Att äga världen eller att inte göra det - det är frågan man ställer idag. Allt verkar hänga på ett medlemskap i EU och intet tycks vara möjligt utan detta förbund. "Skadskjuten" lyfter man en hand, tar sig för pannan och faller död till marken utan sitt EU. Ett skådespel som av en aktris i den bästa antikens amfiteater.
Jag vill mitt i detta hagel av medias många korkade åsikter få berätta hur den vanliga människan, i de vanliga skorna, i den vanliga soffan, i det vanliga huset, på den vanliga gatan hemma i någons vanliga stad, kan tänka. Vad jag och många andra vanliga "okunniga gamlingar" kan se, höra och uppleva, för vi ser och upplever uppenbart inte i samma värld som den som flertalet statlig och kommersiell media och politiker gör.
Vad som är helt uppenbart är att de som har röstat för BREXIT har sett samma saker som mig och många andra, och det har väl om något bevisats under natten till detta 2016 Brexits Midsommardag.
Känslan av att politiken med stor tydlighet har tappat sitt fotfäste och sin förankring i verkligheten är ju extremt stor. Problemet som jag ser det är att politiken inte längre har några perspektiv. Ingen stolthet, ingen moral och absolut ingen profilering som ska värnas om. Inte heller någon uttalad strategi eller stolthet över heder och tradition i vårt land. Inga tydliga visioner och mål utan man uppvisar mer att framgång uppnås säkrast genom manipulationer, härskartänk och maktmissbruk. Det är vardagsmat på regeringsnivå att både ljuga, manipulera, skapa pakter för att underlätta fiffel och båg. Speciellt om det kan gynna en själv. För mig är allt detta en tydligt signal om vad mitt samhälle alltmer liknar. Det liknar rakt av innehållet i en helt vanlig dokusåpa. Inget annat än en verklig och tragisk medverkan i en helt vanlig livesänd dokusåpa.
Reality shows - eller såpor är det ju gott om världen över och jag trodde fram tills nu att det bara var mitt land och möjligen USA som kunde visa sig kvala in till en given plats i den numera direkt och livesända dokusåpan. Och PANG in kom outsidern Storbritannien!
Ingen tvekan hittills om att Sveriges regering och USA´s presidentval uppfyller alla kriterier för under en period ha kunnat intagit huvudrollerna i "The world global Big Brother house". Ett spel där vi alla vet att The winner is the one that fucks the most. Jag vet att många skulle säga att jag är både galen, vulgär och direkt osmakligt okunnig när jag vill sammankoppla triviala saker som en ganska sexistisk dokusåpa med världens mest seriösa politik. Åtminstone om eliten, ryggkliarna dvs de verklighetsfrånvända åsiktsrasisterna själva får säga det.
Man får gärna tycka så för jag vågar stå upp för den jag är och det jag tycker och för det löftet jag faktiskt har svurit mig själv, mina barn, mina barnbarn och "mina" invandrarbarn/vänner (oavsett om de vet om det, valt det eller inte) nämligen att jag aldrig kommer att låta min åsikt tystas på så sätt att jag medverkar till ett samhälle som gör deras framtida Sverige till en mindre rättvis och säker plats att leva på eller om det förnedrar någons kamp och möda att ha tagit sig hit till "mitt" Sverige. Sådant sker enligt mig i dagens samhälle här och nu.
Hur kan man tro att man ska få en motiverad och seriös väljargrupp att vilja följa och rösta på en sovande, actionlös och ointressant såpa=politik? Hur kan man tro att man ska kunna bygga upp ett seriöst samhälle och en tilltro hos ett folk när man i allra högsta grad har en politik som alltmer går att likna vid ett utspel taget ur vilken såpa som helst? Man beskyller små barn för att inte klara av att särskilja handling i ett dataspel från verklighet när man i själva verkligheten är med och skapar en politik som går att likna vid vilket dataspel eller dokusåpa som helst. Kanske är det just så att Löfvén och alla andra inte begriper hur de spelar falskt och ljuger sig fram till de slutsatser som väljarna gör.
Den ena dokusåpan efter den andra visar oss alla, ung som gammal, att det bevisligen och många gånger orättvist är den som (gärna offentligt) knullar med alla och skriker högst som är den som vinner till slut. Vinner man inte själva såpan så vinner man kändisskapet. Med kändisskapet följer belöningen vilken inte sällan är en framstående position i TV-rutan, seriös programledarroll, kanske rent av framgångsrik etablering i politiken som förs (hos S) eller varför inte efter detta en ännu större förmögenhet genom framgång i migrationsindustrin. Det är ju samhället och politiken som speglar oss alla den rätta vägen för den bas som också blivit livet i en livesänd dokusåpa.
Jag vill förtydliga mina liknelser lite mer med att säga att jag inte fattar hur man trott kunna förvänta sig ett enat land eller ett enat Europa när man som styrande ständigt uppvisar falskspel som i värsta art i THE Reality show number one. Såväl Storbritanniens som Sveriges politiker har väl alla alltför länge pratat runt och allierat sig med för många spelare med alltför spridda behov. Våra politiker har därefter gått bakom vår rygg och de har ovarsamt där bakom bildat pakter i tron om att vinna över oss godtrogna och vår röst. Man ville vinna makt så mycket och till vilket pris som helst så man låg och ligger fortfarande helt enkelt med vem som helst i den fulla tron att det inte skadar någon eller allra minst dem själv. Men de hade fel nu och kommer att få fel igen.
Stefan Löfvén kvalar in i såpan direkt med min liknelse men att han skulle vara "The Winner" det vet alla som har sett en såpa att det är en omöjlighet. Han har legat med en för mycket och ljugit om allt och dessutom blivit tagen på bar gärning med fingrarna i syltburken. Livet i såpan har ju som bekant en Twist och ibland också en Joker eller ett Wildcard. Stefan Löfvén kvalade visserligen in genom att vara den politiker som kunde tänka sig vilja "ligga" med vem som helst i gänget bara de bjöd till. Förutom SD då förstås. Men saken att han är och har varit så motsträvig och ovillig att ta den kontakten har gjort oss alla som är tryggare i oss själva i spelet härute, helt övertygade om att en vinnare är han garanterat inte. Det är här Twisten kommer in. Alla såpor har ju en eller flera TWISTER och Storbritannien har just ställts inför sin första med sitt BREXIT. De kommer definitivt att överleva den och ta sig förbi även denna twist om de håller sig kalla och lugna. Bara glider med som man säger i en riktig såpa. Stormen kommer att bedarra. De övergivna kommer att finna nya parter att alliera sig med och allt kommer att fortsätta som förut tills en ny och mer mogen och vinnande vägvisare tar plats.
USA har sitt eget Wildcard i Donald Trump och det tycks att han är både farlig och hemsk. I min tankevärld har han helt i likhet med dokusåpan hittat sin egen metod att "ligga" sig fram i offentlighetens åsiktskorridorer. Kommer han till makten vet ingen vad han kommer att göra eller hur han kommer att lyckas. Jag tillåter mig att trots allas farhågor låta mig tro att han är en person som mer än väl vet vad han gör. Jag är inte lika skeptisk och säker som delar av världen vill vara på att han blir den tyrann och ovän till människan som man vill låta peka ut honom till. Jag hoppas på att han har är en strateg av stor kaliber som har spelat efter de spelregler som jag tycker den falskare politiken har satt som gällande i sin såpa. Jag tänker att han är den intelligentare som vid en maktposition möjligen istället kommer att återhämta det jag tänker att en Amerikan ser som ett krav i civilt kurage och att han dessutom återkallar tillåtelsen att få äga den nationella stolthet som man så länge har haft och oftast välvilligt också har kunnat delat med människor kommande från hela världen.
I åsiktskorridorens Sverige blev ju Jimmie Åkessons och SD det wildcard som uppenbart skulle visa sig väl behövligt. Jag vill inte ens tänka på hur det hade sett ut om inte deras frågor hade legat som ett klingande minne hos alla etablerade partier utan handlingskraft. Jag vill långt mera istället tänka på hur det kunde sett ut OM det hade lyssnats på deras ord ett antal månader tidigare. Inte minst är SD behövligt för att sätta den passiva och förlamade opinionen ur spel, när de istället borde vara i spel, samtidigt som man har fått S och miljöpartiets relationer att knaka stort. Många sanningar har framkommit genom personer som flaggade för att SDs ord hade ett viktigt innehåll och inte minst en verklig och allvarlig förankring i våra ekonomiska analyser. Men twisten blev att alla sprang till "båset" och bölade inför kameran att de skulle lämna huset om SD fick vara med på riktigt. Etablerade partier ingick efter detta en pakt om utfrysning av SD. Den pakten vet ju vi alla såpans följare, att den har börjat läcka och den kommer att läcka mera och till slut att brista.
Avslutningsvis får man nog ändå säga att det som känns mest bekant med den Sverige-såpa vi ser är att det som i alla andra såpor känns mycket tänkbart att den person som inledningsvis pekats ut som föremål för att bli mest hatad i såpan också ofta slutar som den mest älskade eller rent av som vinnare. Frågan är om det inte redan är försent att säga att Stefan Löfvén borde därmed för längesedan satt in alla sina gömda och glömda Ess om han inte ville att Jimmie Åkesson med SD ska sluta som en egentlig vinnare i någon form och att han själv med sitt sista S därmed slutar som världens mest obetydliga men mest kostsamma statsminister genom tiderna. Tätt åtföljd av han som har perspektivet att Sverige har gott om plats och granar som inte brinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar