KJOLTYG I POLITIK OCH ARBETSLIV

Det känns faktiskt nära på som en liten bekräftelse på delar jag skrivit i ett av mina föregående inlägg om Reality shows, eller dokusåpan som vi hellre säger här hemma, när man får se spelet av lite kvinnlig list och fägring i Almedalen.

Almedalens politiska vecka avslutades med Miljöpartiets Isabella Lövin. Gustav Fridolin hade satt sig själv på bänken och efter allt trubbel han har orsakat sitt parti så var det nog faktiskt ett ganska klokt beslut att ta genom att sätt sig på åskådarbänken denna gång.

Det är förstås härligt som kvinna att kunna få se och uppleva hur just vi, våra kvinnor, har lyfts fram i politiken. För visst är det väl så att vi lyfts fram för att vi är så kompetenta och skickliga som vi är? Man blir faktiskt ibland tveksam när man hör så mycket tal om regeringens krav på kvoteringar.

www.pixabay.com

Jag kände mig faktiskt tvungen att slå upp ordet i Wikipedia för att sortera lite i mina obehagligare känslor runt det som man ser börjar ta form och permanenta sig i samhället. Att kvinnan ska underkasta sig sin kompetens mot en kvotering av kön. Jag läste följande inledning:

Kvotering är en särbehandling som innebär att en andel av positionerna på till exempel en arbetsplats, en beslutande församling eller en utbildning, reserveras för en speciell grupp. Begreppet syftar framför allt på kvotering grundad på egenskaper som kön, hudfärg, etnicitet, funktionsnedsättning eller samhällsklass.

Så långt är väl normalt konstaterande men när man läser fortsättningen känner man sig bekymrad:

"Man skiljer ofta mellan två former av kvotering: "radikal" och "måttfull". Den radikala kvoteringen går ut på att reservera en viss "kvot" för en underrepresenterad grupp och (så länge det finns aktuella sökande inom denna grupp) enbart gynna den mest kvalificerade inom denna grupp, oavsett om det kan finnas mer kvalificerade inom någon annan grupp. Exempelvis, om man beslutat att hälften av alla undersköterskor på en arbetsplats skall vara män, så anställer man bara de mest kvalificerade männen, så länge männen är underrepresenterade. Denna form av kvotering är relativt ovanlig och betraktas av somliga, som i exemplet nedan gällande kvotering i svensk utbildning, som olaglig. Måttfull kvotering, kallad positiv särbehandling, innebär istället att man när två sökande har samma meriter, väljer den sökande som tillhör den underrepresenterade gruppen.^[1]

Måttfull kvotering kallas också positiv särbehandling och är under vissa omständigheter tillåten. Bland annat används det som ett effektivt verktyg för att upprätthålla eller uppnå en jämn könsfördelning på en arbetsplats." 

Jag vet att många med mig genom åren har kunnat bevittna det har förekommit inte bara kvotering utan även det som man i texten kallat radikal kvotering. Att hanteringen av anställningar, främst inom det offentliga, kan förväntas bli mer radikala och att detta känns självklart är inte konstigt när vi står inför de utmaningar vi gör med exempelvis integration. Inte många brukar väl nämligen fundera speciellt länge på hur man kommer att gå tillväga när man har fler än en grund för kvotering och /eller risk att särbehandlas. Överdrivet exempel kanske men tänk om det i läget för ett anställnings behov finns exempelvis en kompetent äldre kvinna från annat land som skall ställas mot en likvärdigt kompetent men handikappad äldre kvinna från Sverige.Hur blir och går tankegångarna då? Kommer ett sådant beslut att riskera att påverkas av vart vi står i politik och tid? På en arbetsplats med huvudsakligen män. Vems och hur många, eller vilket kvotskäl gäller?

Vill vi kvinnor numera få vår tjänst eller vårt arbete med anledning av det vi har placerat i mittbenan strax söder om livremmen och inte för den kompetens och/eller förmåga vi har innanför pannbenet? Förklara gärna för mig när det plötsligt blev ok att förhandla om en tjänst med sitt underliv? Och förklara för mig när det blev lika ok att låta statens regler bestämma att, när och om vi är ok att förhandla med underlivet. Hos vissa som uppenbart redan ägnar sig åt att godkänna sådant får "hon" (be)löning, pension och/eller höga arvoden medan hon på annat håll möts av smutsigt låg människosyn och ingen trygghet och skyddsnät alls. För samma förhandling. Hon blir ju kort sagt, i båda fallen, tagen för sitt underliv.

Det är formuleringar och konsekvenser i betydelsen av kvotering som känns som en hemlighet och som den vansinniga mystiken med den manipulerande politiken. Den får oss att tro att en massa saker är så goda när de i själva verket är både korkade och dåliga såväl för individ som för samhälle. Inte ovanligt att fackliga företrädare ihop med arbetsgivare arbetar på samma sätt. För att få människan att tro att hon vinner på det goda och förlorar med att inte anamma det. För att enklast beskriva hur jag sett exempel på det sista så kan vi ta saken med "önskeschema" och "individuella löner".

Detta är två väldigt vackra begrepp som jag personligen inte hann att testa att gå på, men senare ändå kunnat konstaterat att istället vara "en ulv i fårakläder". De båda begreppen vill, enligt mig, få oss alla att associera till frihet och till känslan av att vi kan påverka. Hör klangen av detta när ni igen säger orden "önskeschema" och "individanpassad individuell lön" . Visst vaknar bilden av drömtillvaro och mera pengar till livs. Men fick vi det och kan vi känna det som den lovade? Visst finns det en liten procent som kommer att kunna svara ett delvis ja men flertalet som fått testa vet på många sätt de mindre goda svaren. Antingen av att själva ha upplevt eller hört annan uppleva verkan och biverkan av sådant arrangemang.

Vad var egentligen tanken hos dem som skapade grunden i detta och vad blev egentligen effekten och vem vann mest på dessa begrepp? Jag har inga egentliga belägg för det jag själv tror men ser alldeles för ofta bevisen i verkligt liv. I artiklar, på arbetsplatser, lite var stans i landet. Människor som upplever individuell lön som ett verktyg som snarare förtrycker och tystar de som påkallat problem eller orättvisor. Människor som sliter ut sig i sina fullständigt orimliga samlade rester av ett närmast ohanterligt eller omänskligt schema. ett schema då har kommit att betunga den anställde med känslan av påkallad plikt i ett arbete där arbetsgivaren i det dolda har kunnat sätta alla villkor. Inte i målet att vara rädd om den anställde utan för att effektivisera och tjäna pengar.

Tid och kostnader som man förut hade av att personalansvariga skulle administrera, ringa, sammankalla och förhandla. De skulle hantera grundläggande scheman men också  få vakanta pass och semesterscheman till att fungera och accepteras och allt skulle dessutom stämma efter arbetstidsregler. Förenklat kan man säga att allt detta och ansvaret för detsamma har istället lagts ut "på entreprenad" hos de anställda. Anställda får själv förhålla sig till lagar och paragrafer om arbetstider, de får bråka och tjata bäst de vill men inte med "personalaren" utan nu istället med varandra. Den som är fri, singel eller på annat sätt obunden från familj och andra plikter är oftare den som kunnat dragit högvinsten av att inte nämnvärt låtit sig bli påverkad. Kanske till och med tycker de sig ha fått det drömliv man blivit erbjuden. Men det finns många av de som upplevt den raka motsatsen och då gäller det att inte bli den som klagar, för då går nästa parameter in. Den individuella lönen. Den som kommit för att styra vad du numera får säga och göra, för att inte upplevas vissla för obekvämt och högt.

Och pengarna då? Ja pengarna man naturligtvis sparat på att folk har gjort och gör sig dumma. De hamnar i fickan på de som ler stort och fortsätter att belägga dig själv med skuldkänslan över att du inte känner dig tacksam och mera berikad. De ligger i samma ficka på de ansvariga som fått dig att istället känna dig förbrukad, stressad och inte uppskattad.

Det gäller att framställa det så ljuvligt komplicerat och avancerat som möjligt för att lyckas förirra oss människor (och väljare) att inte se vad som egentligen pågår. För om vi ser vad som faktiskt pågår så blir det komplicerat för staten att föra politik. Och ska staten föra politik utan att gömma och komplicera så har det visat sig att det verkar bli omöjligt att regera en stat. Skulle en statens man plötsligt då behöva börja arbeta hederligt för sin statliga "peng" då vore statens man plötsligt kommen till verkligheten. Och vore statens man i verkligheten så avslöjades och försvann det som statens man har låtit komplicerat för att vi inte ska se. Och då blev det plötsligt överflödigt för staten att kvotera för att dölja mera.

www.pixabay.com

Jag måste kanske sluta tramsa med ord och tankar.  Istället kan jag berätta att jag gick en gång på en föreläsning om manligt och kvinnligt. Kan i skrivande stund inte längre i (det utbrända) minnet hitta vad den manlige föreläsaren hette. Den manlige föreläsaren arbetade eller möjligen hade arbetat vid försvaret. Det var en föreläsning som förmodligen skulle förkastats totalt i dagens könsneutrala hen-samhälle som så ogärna längre vill se eller acceptera att vi också kan och bör kunna bejaka våra nedärvda och synnerligen könsbetingade egenskaper. Just dessa könsrelaterade beteenden berättade han mycket om. Om att också kunna acceptera och leva med dem i samspel med ex motsatta könet. Idag vill man från myndigheten driva oss in att använda könet, hudfärgen, religionen olikheten vad den nu är, mot varandra istället för i samspelet med varandra.

För mig förefaller det mera som uppenbart att allt regeringssnack om kvotering är en konstruerad och ytlig bluff. Ett desperat drag i en värld med konstruerade krav man har på sig för att tillfredsställa extrema feminister som inte vågar förlita sig på att också kvinnans intelligens ensamt kan ta henne till de poster hon förtjänar. Inte minst om hon också använder sig av sin nedärvda hjärna komplex nog för att göra henne bra på strategi och förutseende. Det enda som verkar behöva sig en rejäl stimuleras i regering, kommunala och statliga verksamheter, styrelser och facklig verksamhet verkar vara etik, moral, lyhördhet och förmåga att verkställa. Så klart behövs fler kvinnor för att åstadkomma detta men jag tror fortfarande personliga meriter och förmåga ska avgöra. Inte det vi har under bältet.

Jag tror alltså inte att slumpen avgjorde att Gustav Fridolin satte sig själv på bänken i Almedalen. Han satt där i alla fall av flera än en anledning. Det är precis som i vanliga världen där ute,  inte alltid heller en slump eller ens en kvoterings förtjänst att en kvinna hamnat i en ledande position på Almedalens eller annan scen. Precis som föreläsaren jag lyssnade på förklarade hur han fått erfarit att man inom militärt ledande tjänst valde att anställa fler kvinnor. Just för att man helt enkelt hade kunnat konstatera att hennes hjärna är unik. Unik som i både förutseende och i strategi. Kvinnor hamnar så klart i andra ledande positioner av samma anledning. Men där ute finns det ibland en anledning till. "Trenden" visar oss att det finns sinnen hos människan som triggas av andra attribut som gärna används ihop med och genom kvinnans närvaro. Trenden är inte ny utan används flitigt i andra branscher.

Attributen jag talar om är så klart skönhet och verbal förmåga. Denna verbala förmågan som hon ofta då kopplas ihop med av just sin oförtrutna förmåga att också kunna förutse och tänka strategiskt. Kanske är hon inte alltid logisk men kan likväl vara en mycket god strateg. Med dessa förmågor i sin ryggsäck är det inte en slump att vi just nu har så pass många kvinnor i vår politik. Kampen om makten har hårdnat betydligt och det parti som för stunden har bäst och flest möjligheter att vinna en ny väljares sympati är av många olika skäl möjligen det som leds av kvinnan. De alltmer flatare och overksamma politiska männen där bakom har äntligen insett det. Då släpper man fram kvinnan.

Med denna högst personliga analys gör jag antagligen många jämlikhetssträvande feminister arga som getingar. För mig finns det så många och uppenbara signaler som synes med att följa våra nuvarande partier. Det finns så klart kompetenta kvinnor i de allra flesta av dessa partier och jag kommer nämna några men många fakta talar om att "tiden" också har skapat ett enormt behov av just kvinnan. Största orsaken är att de äldre stilla-tänkande männen kan konstateras förbrukade. Nya strategiska visioner måste släppas in. Valen gick inget bra och nya vindar blåser och politiken med dem.

www.pixabay.com

Låt mig ta några exempel.
1) Annie Lööf -  den eldiga, skapligt erfarna, jordnära men kort sagt märkbart mer stabila av dem alla. Hennes egenskaper inger på detta sätt en viss sorts människor ett förtroende men kanske samtidigt inte "lockar" eller utmanar riktigt alla som skulle behövas. Hon tänker noga på att leva och "uppföra" sig strategiskt och vinner därmed mångas förtroende på bredd, med sitt nära familjeliv som mammaledig och antydningar om sin anknytning till den småländska skogs- och bruksmarken.

2) Ebba Bush-Thor. Kom till Almedalens tal klädd i hederlig blus och en klockad ljusblå kjol som svajade i kapp med svenska flaggan i bakgrunden. Hennes klädsel gav associationer till en gammaldags svensk skolfröken eller till en kyrkas fröken som leder söndagsskola. KD står för det parti som bäst vet att välja hur man väljer ut minst två viktiga attribut varav Ebba står för det "mera högkyrkliga utseendet" som ska trygga känslan av kontakten med den grundläggande kristna ideologin. Kvinnor vet nämligen med vilka attribut som hon kan och bör spela med i ett specifikt ögonblick och vilken insats som därmed då krävs av henne. Pricken över I hittade man i hennes bakgrund med den svenska flaggan.

I Ebbas mer dolda bakgrund har hon däremot sin partikollega men också främsta ärkefiende KDU´s egen Sara Skyttedal. Tjejen som hittat vägen rakt in i hjärtat hos många. Främst hittar hon dock rakt in i alla KD´s anhängargrupp av de lite mera okristna och de skenheligt kristna flås-gubbarna. Jag har sett åtskilliga bevis för deras närvaro i kommentarsraderna i Sara Skyttedals Facebook. Vackra heja-rop till den aldrig sinande och eldigt leende Sara Skyttedal som både medvetet och gärna inviterat dem till uppmuntran på i sin Facebook. Jag har vid något tillfälle skrattat så gott åt spelet så att jag haft tanken att låta framställa och dela ut ett armband med texten "sluta dregla - herren ser dig ". Specifikt att dela ut till många av hennes anhängare.

Den då mer än skickligt spelande tösen Ebba Bush Thor bör definitivt balansera sin situation och sitt samspel med Sara eftersom för lite skulle kunna skada och för mycket kan lämna Ebba Bush Thor på åskådarbänk.

3) AKB eller Anna Kindberg Batra som hon heter. Vad kan man säga här. AKB har definitivt sin skönhet som alla de andra kvinnorna. Om än är den mer speciell och unik och sådant unikum leder ju inte sällan också till karriär och framgång av något slag. Hon framstår även som stabil i mängden. En stabilitet som också riskerar att ibland placera henne närmare passiv och hon sänder oss väljare därmed inte minsta tendens till signaler för att veta vem hon är och vad hon står för. Hon väljer inte heller att ens försöka göra sig annorlunda och hon slår liksom inte an på de strängar som hon skulle kunnat göra. Men som antagligen ändå ganska troligt hade klingat falskt. Det sista får henne trots allt att vinna ett visst förtroende eftersom hon känns som en pelare av betong. Den står där den står, blåser inte omkull om än den ibland gör helt om. Säger liksom inte så mycket om någonting alls. Agerar heller inte gärna. I en dokusåpa hade man kallat det hon gör för att " bara glida med" och en sådan karaktär kan som bekant också överraskande vinna röster i ett slutskede.

Politiken befinner sig med inte vara mer annorlunda än den vanliga bilfirman, sportbutiken eller däcktillverkaren. Man är i dagens politik benägen att vilja använda samma verktyg som all annan business för att få oss människor att lyssna och tro. Det skickas därför gärna fram den galjonsfigur man tror kan röna dem den bästa framgången i nästa val. Jag menar inte på ett endaste sätt att håna dessa kvinnor. Inte heller menar jag att de inte kan eller skulle kunnat förtjäna sin position där de är, men de är själva till viss del, en aning omedvetna om vilken typ av bricka de själva också är i det större spelet. Jag väntar med spänning på att få upptäcka vems eller vilket attribut som tar någon av dem längst mot toppen. Blir det en kvinna i toppen? Det beror ju antagligen på hur medvetna och delaktiga vi alla väljare är om det spelet därute. Blir det en kvinna alls? Det återstår för oss att se.

ATT KOMMA UT

Alldeles nyss fick jag göra erfarenheten av att "komma ut". Inte som gay utan "bara" som potentiellt blivande Sverigedemokrat. Jag säger potentiellt blivande även om jag redan nu känner mig som en Sverigedemokrat. Jag har nämligen aldrig ännu röstat på dem men jag känner mig idag som en av dem. Inte minst känner jag det så tack vare ett hårt och idogt övertygande arbete från vissa av mina vänner. De har länge arbetat hårt för att (ut)bilda mig i hur bruna och exkluderande mina åsikter är och att jag hör hemma bland nazister och facister och att min inställning inte är välkommen på någon annan plats och allra minst att jag heller inte passar in i deras flöden på facebook.  Vissa av dem har säkert rätt och att det till och med ganska sannolikt kan kosta dem jobbet eller det möjliga jobbet om fel personer ser dem ens kommentera och än värre gilla något "en sådan som jag" tycker. För så har det ju blivit. Det är ok att vara allt annat än SD utan att riskera mista ett jobb. I vårt kära öppna och åsiktsfria land.

www.pixabay.com

Jag känner att det har varit svårt att komma ut. Erfarenheten är ändå tacksamt att få göra då man inte minst av allt bättre förstår den som är gay. Och det är fortfarande svårt, för precis som för den som är gay så är det redan några (om så ännu rätt få) som har valt att förskjuta mig. Att inte vilja acceptera mig för den jag är utan förskjuta för det jag älskar och för det jag står upp för. Jag älskar precis som den som är gay fel. Inte fel människa utan felaktigt älskar jag mitt land och felaktigt älskar jag inte vissa människors attityder till mitt land och till de regler vi har här. Jag ser helt enkelt upp till fel saker hos människan och jag älskar mitt land på fel sätt. Tycker vissa.

Alltså väljer vissa av dem att förskjuta mig, ta bort mig och inte alls vilja acceptera mig. Vissa stannar och kämpar emot även om de ogillar min åsikt och mig med den. Vissa med fula och upprepade påhopp med tillmälen som inte känns bra.Vissa struntar helt i vad jag tycker och säger och bekänner och älskar mig som vän, precis som för den jag är. Utan villkor, med eller utan min åsikt. Korkat kanske, men jag älskar dem alla var och en på sitt sätt, oavsett vad de tänker och oavsett vad de har valt att göra och säga mot och med mig. Jag anser mig vara förlåtande och älskande som individ och jag tycker att den förskjutande och fördömande personligheten säger mer om den än om mig.

Eftersom jag före valet 2014 var mer eller mindre totalt ointresserad av politik eller i vart fall inte fram till den tidpunkten hade funnit något som helst nöje eller annan anledning att följa den. Jag visste eller förstod inte bättre eller mer än att rösten alltid har lagts efter de små detaljer som berört mig mest för stunden. Stunden som förstagångsväljare, stunden som blivande föräldraledig, stunden som deltidsarbetande småbarnsmamma eller stunden som eller med en småföretagare. Allt som oftast har jag röstat med hjärtat, oftast enbart för mitt eget bästas intresse. Något annat skiter de flesta i om de svarar med handen på hjärtat. Något mera orkar inte de flesta inte bry sig i om när sanningen ska fram.

Jag kan efter 2014 inte själv avgöra om det är närvaron av en femtioårskris eller mitt då potentiellt möjliga klimakterium eller om det är det mest troliga och otroliga val- och regeringskaoset med tillhörande flyktingvåg som har väckt detta annars så fridfullt sovande intresse för politik hos mig. Om det är femtioårskris eller det tillhörande klimakteriet som är orsaken så måste jag ändå vilja säga att livskriser och klimakteriet är underbart. Vad klagar alla om? Store tid så tacksam man måste bli till sina hormoner som på så sätt väcker så mycket kreativa tankar om lösningar och som väcker så mycket insikter om både sig själv och om andra. Trist bara att man ska behöva svettas så mycket och sova så lite för lite jävla insikter i politik.

www.pixabay.com

Skämt åsido så har nog sanningens mynt en annan baksida. Jag tycker bara att jag har min fulla rätt att "komma ut" som helt vanlig människa med min fria åsikt oavsett vad den är, som den jag är. I ett samhälle där jag indirekt också vill klandra mig själv som högst ansvarig för att ha medverkat i att inte bättre motverkat utvecklingen av det samhälle jag idag inte tycker om. Alltså måste jag nu kunna få bekänna att jag vaknat sent - precis som jag gärna gör i vanlig säng och morgon. Jag har som alla andra rätten att kräva något av "min politik" och när den inte blir vad den har lovat mig så ska jag inte heller fråntas rätten till min åsikt eller ens rätten till att både tala och tycka. Jag vill också påminna vissa om vad ordet politik egentligen står för. Om nu vissa kan klara av att tänka sig att betrakta ett utdrag ur Wikipedia som seriöst så citerar jag deras inledning i förklaring av vad ordet politik innebär som så här:

"Politik betyder ursprungligen 'statskonst', och avser som regel alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet (kommuner, stater, mellanstater), och inrymmer allt från diskussioner om offentliga angelägenheter till statlig verksamhet och organisation. Å ena sidan menas makthavares principer och målsättningar, å andra sidan menas de aktiviteter som verkställer eller angår statens styrelse. Fokus för politiken är ofta olika intressegruppers förhållanden"

Att det är en konst för en stat att klara av att bedriva politik det behöver vi inte längre en förklaring på.
Läser vi även fortsättningen längre ner på samma sida som lyder:

"I demokratier utgår den politiska makten enligt grundlagar ofta från folket, men förs mest aktivt av statschefer,regeringschefer, parlament, politiska partier, intresseorganisationer, och i viss mån massmedia. I diktaturer och envälden är den politiska makten istället koncentrerad till en snäv cirkel av personer, ofta med stöd av militär och polis." 

Så behöver vi inte heller fundera speciellt länge på hur det känns att vi närmar oss ha vår regerings ambition idag. Och med anledning av att oppositionen inte heller gör annat än betraktar det som sker så står jag mer än stolt upp för att jag äntligen har valt att "komma ut" med min åsikt.

Egen mix av 2 x pixabay

MEDIA OCH POLIS I MATEMATIK

Torsdag den 7 Juli 2016

Jag satt under kvällen och läste många både tidningars men också experters, polisers och andra medias sammanfattningar av senaste tidens framställningar om antal invandrare, svenskar och ensamkommande som sägs har varit gärningsmän i de våldtäkter eller sexuella ofredanden som har inträffat på sista tidens festivaler. Man blir lätt förbryllad i denna läsning men jag är väl kanske trött.

Tiden har som vanligt passerat midnatt och jag är som så ofta vaken igen. Mitt förhållande till sömn är av många skäl numera minst sagt komplicerat. Jag råkade igår somna i husets tv-soffa redan klockan 19 och istället för som i det ideala fallet, att jag hade fått sovit vidare där ända till morgon och vaknat utvilad, så vaknade jag istället klockan 23:15 och kände mig redan utvilad. Vem som helst förstår att man har ett problem till sömn när man känner sig utvilad på dessa fyra timmar och en kvarts sömn men jag gissar att det för mig måste anses vara en ganska normal mängd sömn och att jag nu då alltså kan räkna med att sitta här sömnlös resten av natten.

Jag vaknade dessvärre inte heller så harmonisk som jag hade kunna hoppats på utan istället vaknade jag både hastigt och i en ganska irriterad känsla. Några människor, en kvinna och en man, skrek och ropade hela tiden och jag upptäcker plötsligt att på den tv som hade stått på från det att barnbarn varit här och kollat på barnkanalen så hade programmet stått kvar och övergått till en typ av serie på finska. Jag förstår plötsligt min irritation bättre eftersom språket de talar är finska. Jag kan inte finska men kan i alla fall konstatera att jag kan bli irriterad av att bara vakna till detta språk.

Osökt associeras jag tillbaka till gamla minnen. I detta fall tillbaka till minnen från min tid då jag som tjugoåring började det som blev min ganska långa anställning som SOS-operatör. Eller som det då hette Larmoperatör och på arbetsplatsen SOS Alarmering med det larmnummer man då ringde som var 90000. Ett fantastiskt roligt och lärorikt jobb som har skickat med mig en väldigt speciell erfarenhet och känsla för inte minst olikheter och egenskaper hos människor.

Just detta uppvaknande till skrikande finska röster påminde mig om en av de samhällsgrupper bland människor som jag snabbt fick lära känna och möta som larmoperatör. Finlandssvensken som invandrat för arbete i våra fabriker. I detta fallet föll minnet tillbaka på våra många nattliga fyllesamtal från några av de Finska arbetskraft-invandrare vi då länge hade haft vid bland annat Volvo Olofströmsverken.
Det spelade ingen större roll vilken veckodag det var men fram mot midnatt var det alltså inte helt ovanligt att någon av dessa hade kommit hem från sitt arbete och dykt för djupt i sin flaska av Koskenkorva.
Det var då inte heller ovanligt att vi som larmoperatörer fick motta åtskilliga besvärande samtal från denne - oftast redlösa invandrade Finska män - som främst av allt ville dela med sig av sin känsla av vrede på sitt märkbart bittra liv, med oss. Detta var som man väl förstår inte ett befogat ämne för ett nummer som var landets viktigaste larmnummer.Inte heller var det ovanligt att dessa männens formuleringar för att framföra sina behov också innehöll många nedlåtande ord och en bevis för en särdeles speciell inställning till oss kvinnor.

Jag måste bara av denna orsak få fälla in en länk till ett otroligt roligt klipp med Robert Gustavssons "Finska fyllan". Ett så slående bra exempel på vad jag just menat mig fått uppleva om än i större och fler omfattande och besvärande proportioner.

https://www.youtube.com/watch?v=8YBWi9iI_dQ

Jag var vid tidpunkten inte helt oförberedd på sådant samtal och med sådant innehåll, då jag på ett studentområde hade bott granne med ett finskt studerande par och deras små barn. Vissa av mycket trivsamma grillkvällar tillsammans med detta par gav mig erfarenheten av att få se en helt verklig bild om den mycket beryktade Finska mannen som dricker (för) mycket vodka och därefter vill slåss med kniv eller vill slå sin hustru. Vi fick vid minst ett par tillfällen bevittna hur den annars så trevliga mannen föll offer för både mängden vodka men också kniven som till slut kom fram. Jag håller inte heller helt otroligt att det i samband med detta även kunde hände att frun fick sig en omgång stryk av något slag men det var inget som märktes för oss och dagen efter var den lilla familjen oftast helt som vanligt igen. Vi omkring var naiva unga svenskar som heller då inte ställde frågor eller ville se. Dessa personer arbetade och vissa av dem söp bort sin fritid och kanske rent av senare sitt liv. Så länge det inte drabbade folket på värre sätt än så var det inget som lades vikt vid.  Hur "Finnen" var visste alla om.

Bild från www.Pixaay.com

Det som förefaller mig vara väldigt annorlunda med samhället idag och i det samtal som på den tiden fördes runt ämnet de som hade invandrat till vårt land är att man talade både öppet och ogenerat om framförallt problemen. Man talade öppet och mycket ogenerat om konsekvenser runt de medhavda egenskaper, både dåliga men också många bra som de invandrade hade med sig. Det var -som jag såg det och vet -  inget som tystades ner eller undanhölls oss människor som skulle möta den invandrade i våra städer. Det är först sedan ett antal år tillbaka som jag har tyckt mig både se och läsa mycket om att man just gör det stora och fatala misstaget att vilja tysta, kväva, gömma och glömma. Allt ska bort, glädje som problem, av det som redan kommit eller som kommer av att vissa kommit så ska det gömmas, förringas eller ljugas. Bort till en hanterbar men hemlig vrå. Jag är faktiskt mycket oroad av vad man tror att detta skickar i signaler till folket men signalpolitik och konsekvensanalys av sådan verkar inte vara ett ämne som intresserar en politiker idag.

Sen var det ju det där med matematiken. Man hoppas faktiskt att inte alltför många analytiskt lagda ungdomar läser medias och poliser uttalanden. Av den enkla anledning att de är väldigt svårtolkade och inbjuder en människa till väldigt många variabla utfall av samma beräkning. Men jag gissar att allt detta är meningen och jag ska ta ett exempel för att förklara vad jag menar.

På twitter och senare i Tino Sanandajis sammanfattning på facebook kunde läsas delexempel som:

Polismannen Peppe Larsson som twittrar om Putte i Parken: ”Nio gripna. Fem ensamkommande. Tre utländska. En svensk. Män. 32 anmälningar där majoritet har sign unga invandrarkillar. Till er som ifrågasatte den första infon. Här har ni fakta. Att myndigheten blev så livrädda trots att det som gått ut stämde vet jag inte. De 32 anmälningarna rör sexuellt ofredande. Drygt 30 avlägsnanden/omhändertagna”

Jag måste få ställa mig frågan som uppstår med vissa utdrag ut polisens uttalande. Det människor visste var att polis före det att man tystade och ångrade var att man hade sagt att det varit grupper om 7-8 ensamkommande som hade utfört sexuella övergrepp mot flickor. Inga problem så långt för att ett sådant antal kan komma att öka begriper vem som helst. 

Men nu säger Polisen som vet "Nio gripna. Fem ensamkommande. Tre Utländska. En svensk. Män. 32 anmälningar där majoritet har signum unga invandrarkillar" 

I mitt huvud snurrar både analys och matematik som blir till en rad obesvarade frågor och obegripligheter. 

a) Nio Gripna - vilka och från vilken bakgrund var dessa nio utav det efterföljande han räknade upp? 

b) 32 anmälningar =  torde med detta menas 32 stycken offer ? på nio gripna potentiella gärningsmän? Varav en svensk? 

c) Nio gripna - en svensk= Åtta kvar  ( Nu blev det riktigt krångligt i mig. Av nio gripna så var en svensk och tre utländska och fem ensamkommande. Eftersom 9-1 är 8 varav 3 sägs vara utländska= 5. Vad är och varifrån kommer då dessa resterande fem om man varken är en av en svensk eller tre utländsk men ändå verkar benämnas som en av de fem ensamkommande? Har vi fått ensamkommande från annan planet och eller vart går gränsen för att kallas utländsk respektive svensk respektive ensamkommande? 

Tino Sanandaji gör i sitt mer seriösa tänkande ett inlägg    https://www.facebook.com/tino.sanandaji?fref=nf 

han gör där den mer korta och utmärkta analysen av mörkläggningar och undanhållande av fakta. 

Jag vill verkligen inte leka någon expert som jag definitivt inte är utan det jag mest vill är att få sagt hur svårt det idag har blivit för människor och främst då för de unga, våra framtida väljare att kunna sortera i ett helt ohanterligt och tabubelagt flöde bland viktiga saker som görs så hemliga och känsliga så att media och polis inte ens längre besvärar sig med att själva läsa ut hur svårbegripligt deras budskap då också blir. 

I en slutände så handlar allt detta för mig trots allt bara om människor med känslor, historia och bakgrund som gör dem till vad de är och det är inga andra än vi med våra valda politiker som tillsammans ska forma det samhälle som också ska hjälpa dem att bli det de senare blir. Lär man då ut matematiken enkelt och rätt så blir den till slut både lättsam och begriplig. Lär man däremot ut matematiken felaktigt eller i hemliga olösliga ekvationer så får man också ett resultat därefter. Antingen inget eller i vart fall mycket fel.    

bild från www.pixabay.com

ETT MINNE AV ÖVERGREPP

Lördag den 2 juli 2016

Vad händer med den som måste bära med sig ett minne av att blivit utsatt för sexuellt ofredande övergrepp eller våldtäkt? Oavsett kön, nationalitet och ålder på oss människor så menar jag att alla fakta och kunskaper som finns efter forskning talar ju för att det händer något förfärligt inom oss människor när vi generellt utsätts för någon typ av plötsligt, oprovocerat och högst oönskat våld mot våra kroppar. Något vi med stor avsky känner att vi inte alls vill vara delaktiga i eller behöva att få ta emot. Vad händer inom en i själen om vi dessutom då vid utsatthet känner oss först trängda och sen också då kanske fasthållen och tafsad på eller rent av till slut våldtagen. Av en eller än värre av flera. Vad händer med de ungdomar som tvingas in i att leva i en rädsla. En rädsla att behöva klä på sig annorlunda för att slippa riskera att utsättas för det jag nyss beskrivit.  Vad händer med den som trots sin försiktighet blir utsatt för övergrepp och därefter tvingas leva med i en livslång rädsla för något som samhället samtalar om som om det aldrig har existerat? En rädsla som alla låtsas inte behöver finnas.  

www.Pixaay.com 

När allt detta då sker i en situation som hos offret framkallar känsla av avsky, vanmakt och kränkning av något så heligt som vår personliga möjlighet till tryggheten i vårt val att kunna välja plats, partner och gränser för tidpunkt och mängd av det viktigaste i vårt sexliv. Vårt egenvärde består delvis i vår totala känsla av ensamrätt att fritt kunna välja när och hur vi använder vårt underliv, hur vi hanterar samliv till partners och hur vi använder vår sexualitet. Vad händer med människan när vi rubbas och kränks i all vår rätt till att inte få avgöra och påverka precis allt detta själva? Hur mycket och hur länge blir vi trasiga i vår själ och i vår känsla runt allt det som före övergreppet varit mitt jag och min identitet och hur påverkas vi totalt i detta med samliv till andra människor när vi utsätts för övergrepp som ofredanden och våldtäkt? Vem ska bekosta skadeståndet för den skada som omöjligt kan läkas i vår själ och att vi fråntagits vår rätt som människa att välja vårt öde i allt detta? När och var, om inte nu, kan man anse att samhället har ett aktivt ansvar för att jag, min dotter eller vänners döttrar och äldre fäder faktiskt utsätts för en väsentligt ökad risk att lida sådan skada , av regeringens oförstånd oförmåga och passivitet? 

Jag varken kan eller vill förstå att det är 2016 i ett demokratiskt samhälle som mitt Sverige, som jag sitter och läser på internet, hur ett flertal övergrepp och våldtäkter har kunnat ske mitt under sommarens många pågående festligheter runt om i landet. Jag vill ännu mindre varken förstå eller acceptera att det har fått lov att ske utan att våra styrande har funnit ut något bättre verktyg än att låta tillverka ett "tafsa-inte"-armband och något förslag på sex-och jämställdhetsutbildning för nyanlända, när man länge kunnat se sanningen i att allt detta har ökat i samma takt med att en redan fruktansvärt dålig migrationspolitik har förts ännu sämre rakt in i ett vansinnes absurdum. Faktumen blir och känns fruktansvärt provocerande för en mamma och mormor som den jag är idag. 

www.Jeander.com

Modig Värmlandspolis säger nämligen nu på sin egen hemsida att det råder ingen tvekan om att det som hänt senast rör sig om grupper om 7-8st av sk ensamkommande barn. Dessa konstateranden har vi fått höra mängder av tidigare från bland annat badhus och andra festivalplatser så uppenbart har inget av föregående insatser och förebyggande åtgärder (om de nu har funnits och vidtagits) haft någon som helst verkan och än mindre tror jag idag på polischef Dan Eliassons senaste experiment med att låta armbands-"märka" landets unga flickor i snarast förnedrande och kanske snarare uppviglande "tafsa-inte"-tarmband. Diskussionerna har som vanligt hamnat i et totalt fokus på att vilja skuldbelägga offer snarare än gärningsman. 

Dessutom tycker jag att fokuset har hamnat tragiskt långt ifrån sin rätta proportion och jag är förvånad över hur landets alla föräldrar till de flickor som nu råkat ut för övergrepp, har klarat av att hålla sitt sinne vid sans och att låtit bli att själva bli de äkta "vansinniga" mördare och i vart fall väl uttalade rasister som man kunde förväntat sig se dem bli. Jag kan nämligen lova samhället en sak och det är att om den dag hade kommit då min dotter eller något av mina barnbarn eller någon annan av mina släktingars flickor skulle utsättas för övergrepp som liknar dem vi hört talas om nu. DÅ avsäger jag mig själv allt ansvar för mitt personligen rättsliga handlande. Mina sinnes fulla bruk skulle nämligen definitivt vara i fara för att helt kunna elimineras av att ett övergrepp hade skett mot någon av dem jag älskar, oavsett kön. 

www.Pixaay.com 

Det är också just därför jag inte förstår hur journalistiken har kunnat hamnat så vidrigt långt ifrån viljan att komma närmare situationen hos offret och föräldrar till de offer som just senaste tiden har utsatts för dessa eller liknande övergrepp. Vad händer med dessa människor och för hur lång tid kan man räkna med att de lever kvar i sitt helvete i skuggan av övergreppet. Vad händer med offret, föräldrarna och många vännerna som lever nära den som utsattes? Vad händer med förtroendet och tryggheten hos dem inför det samhälle som uppenbart spottar på offret genom att kallar händelsen för sådan ringa handling så att man inte kan dömas för det eftersom man är små "barn" som är under arton. Förlåt min vilja att välja fult språk när jag vill skrika ut att om man är gammal nog att tafsa eller att vilja använda sin penis till att göra annat än att kissa med den så är man väl för helvete gammal nog att ta emot ett längre straff om man dessutom då har ett huvud som sagt åt dem att tillåta sig göra det mot någons vilja. Redo för ett straff är man väl om man väljer att dessutom riskerar att göra det på sådant sätt att man ger en person livslång skada i självkänsla eller tar ifrån någon sin möjlighet till värdigt minne och inställning till framtida sex. Samhället och media väljer att bortse från uppenbar fakta som tydligt talar till dem och lägger skuld på den som påstår sig se och uppleva. 

Våra politiker är lama! www.Pixaay.com 

Om samma "barn"dessutom uppenbart till och med kan visa sig ha förmåga att sätta det i ett systematiskt sammanhang av ett spel i grupp som utan större förberedelser eller urval kan agera i sådant med målet att kränka västerländsk kvinna som enligt gruppens syn är så låg så att hon är horan och han/de tycker därmed de har rätten att företa sig detta övergrepp. DÅ talar vi - enligt min och sannolikt många andras ståndpunkt- inte längre om något icke straffmyndigt barn. Våra lagböcker måste helt akut skrivas om för att anpassas till denna nya värld om vi inte ska ha landet fullt av vandrandes ÄKTA mördare och djupt hatande rasister för jag kan garantera våra styrande att man producerar inget annat än många möjliga sådana med sitt envisa sätt att undvika att tala om sanningen av den värld som man nu har tvingat oss alla att hamna i. 

Regeringen har förr tvingats vidta åtgärder för att kompensera de många Finlandsbarn och andra samhällsplacerade barn som fått lidit helveten i större delar av sina liv utav den okunskap och oförmåga som funnits hos landets socialtjänster och andra ansvariga. De har då med olika metoder valt att underlåta att sköta sitt ansvar för kontroller av bland annat familjehem och socialsekreterare som varit delaktiga i placeringar i dessa okontrollerade tillvaron. Idag talas det samtidigt om nya avslöjanden i TV-program där det kommer och har ställts krav på kompensationer för mycket lidanden hos ett stort antal personer som varit och är i behov av gode män som senare visat sig både rånat och förgripit sig på sina maktlösa uppdragsgivare. Samhället gör allt för att lägga "locket på" där det går. 

Vad jag nu undrar är om det inte då är mer än dags att all media, föräldrar och alla drabbade till offer överlag fokuserar på att en gång för alla låta markera vad som ska gälla för dem som befattat sig med övergrepp mot människa oavsett vem? Sakskada kan oftast ersättas men känslomässig traumatisk upplevelse och skada är något som vi inte längre får låta acceptera under några omständigheter och därmed måste vi alla tillsammans en gång för alla vilja och kunna sätta ett stopp för en så uppenbar skada som landets regerande nu bär ansvaret för. Det måste inses att den enda rätta vägen också då borde vara att se till att landets ansvariga kanske slutligen också måste ställas inför rätta, speciellt om de fortsätter att negligera och tramsa sig förbi de brister de visat genom att ställa en grupps trauman mot ett annat så mycket allvarligare. 

Ansvariga måste kunna sätta sina medborgare tillbaka i den trygghet som fanns innan man lät hela detta svenska samhälle falla samman vad gäller människans och framförallt kvinnans och de äldres trygghet. Media borde lyfta denna fråga till sin rätta nivå och driva saken till sin rätta proportion innan det faktiskt har gått för långt vilket det i och för sig hade redan den dag då första offret utsattes för dessa nya tidens brott av brottslingar som mer eller mindre ständigt kan hitta sitt kryphål genom att säga sig vara ett barn eller en personer som i alla fall inte kan utvisas pga sitt behov av skydd. Rätt till mänsklig rättighet bör upprätthållas så länge man själv visat sin medmänniska detsamma. 

www.Pixaay.com 

Vi måste våga inse att "våra barn" ute på festivalerna inte på ett endaste vis har drabbats av en ny fullt acceptabel sexsjuka utan att det som syns i samhällets nuvarande brottsvåg är kåta frustrerade män som inte kan hålla sinnen, fingrar och kroppsliga lemmar i styr och att samma män oftast kommer från en kultur som ser med nedvärderande syn på det offer man nu väljer att angripa. För detta behöver de naturligtvis straffas hårt, föras bort från mänsklighet och fängslas tills dom har fallit. Kanske ska de även föras bort från vårt land men i vart fall från rätten att vistas fria i områden där friska människor ska ha den fulla rätten att dansa, spela och fira sin sommar utan att utsättas för övergrepp. 

OBS! Tillägg Idag 4/7-2016 hittar jag två väsentligt intressanta inlägg gjorda av en förälder och/eller samhällsmedborgare som indikerar på att jag dessvärre redan känner att jag får rätt i många av mina känslor i detta inlägg- Jag väljer att länka direkt till inläggen och hoppas att ingen samhällscensur tillåts sättas över dessa.

Man men inte fegis - oroad som samhällsmedborgare för andras barn
https://www.facebook.com/patrik.furstenhoff/posts/10154534413105579

Samma person nu också oroad som pappa efter att sonen har hotats med pistol
 https://www.facebook.com/patrik.furstenhoff/posts/10154541505585579

TALA MED MÄN PÅ DAN ELIASSONS VIS

Torsdag 30 Juni 2016 Modern tid

Man tror inte sina ögon och öron. Saken är biff! Tryggheten för kvinnor på offentlig plats är säkrad! Sveriges rikes makter har tagit ett ordentligt krafttag, suttit ned och tänkt till.  Resultatet blev ett armband.

Liksom judarna med sina stjärnor i ett nazistens Tyskland så markerar nu svensk polis sitt kompetenta utövande i en process där man verkat för att framkomma med åtgärder för skärpt trygghet för samhällets plötsligt så många ofredade kvinnor och det man gjorde var att hitta på ett sätt "att märka" det besvärande. Rikspolischef Dan Eliasson uppnår nivån så nära clownstämpel som man som statlig myndighetschef kan tänkas komma när han nu stolt presenterar sina planer för polisväsendets nya "tafsa inte"-kampanj.

Ett armband med just texten "tafsa inte" skall alltså delas ut gratis till alla våra "behövande" unga flickor i sk "riskzoner" som festivalområden och andra liknande tillställningar. Hjärnan på mig som kvinna och mamma till en dotter, kokar fullständigt över när jag läser detta. Jag kan inte förstå hur Svensk Poliskår inte nu kräver denne Dan Eliassons omedelbara avgång innan han totalt skämt ut hela landet och dess Poliskår. Dan Eliasson gör ju narr av ett förut så respekterat yrke. Ett yrke som hos så många poliser nu länge stått på gränsen för att bli utbytt. Nu sker också detta och man tror faktiskt att man drömmer mardröm.

                                          Bild från http://jeanders-bilder.blogspot.se/2016/05/idyllen.html

Inte nog med komedin vi redan hört talas om där polisen ska skapa kafferep för att komma landets våldsverkare närmare utan nu ska också landets unga kvinnor tilldelas armband med budskap TILL MÄN att ge fan i att tafsa. Alltså jag som kvinna är numera så förbannad så att jag skulle kunna ta första bästa plan till Stockholm för att med egen handkraft låta tillverka en skampåle för att binda Dan Eliasson vid. Där skulle jag vilja låta honom bindas, väldigt bredbent och därefter fritt lämnas med ett jävligt stort halsband hängt om hans hals med texten "Tafsa Fritt för jag behöver lära mig hur det känns". Sedan skulle jag låtit avslutat hela "straffet" med en timmes kafferep med fri stenkastning. Halsbandet skulle naturligtvis då bytas ut till ett med texten "Stena mig så bjuder jag på kaffe med finsk pinne och chokladbollar" !!!

Kanske, hade han fått lättare att kunna förstå situationerna - men jag tvivlar. Dan Eliasson visar verkligen ingen som helst förmåga till förståelse för vad det egentligen handlar om.

Det handlar om personer, till största andelen män, med en fruktansvärt låg och dålig kvinnosyn samt en växande grupp med personer som har ingen eller mycket liten respekt för saker som svensk lag och systemet och livsstilen som följer med en demokrati. INGET ANNAT handlar det om. Vart ifrån dessa personerna kommer ifrån är fullständigt ovidkommande men huvudsakligt kan konstateras att de kommer från länder med kulturellt avvikande tankar och synsätt från den som är vårt sätt att se på främst demokrati och kvinnor.

Man kränks som kvinna av att bara läsa Dan Eliassons budskap om nu tänkta insatser och åtgärder. Det går inte nog att understryka hur stort problem vi faktiskt har när en polischef som Dan Eliasson faktiskt inte har förstått på en enda punkt att det heller INTE ÄR OFFREN SOM SKA BÄRA SKULD OCH VISA ANSTRÄNGNINGAR!!! Dan Eliasson förstår uppenbart inte vilka signaler han låter skicka med dessa flickor och förövare ut i vårt samhälle och in i framtiden.
                                 

Med sina kafferep sänder han inget annat budskap till landets våldsverkare än de underförstådda orden att 

"Polismyndigheten säger  med sitt erbjudande om att möta er över en kaffekopp, bara medger att vi sitter riktigt ordentligt på pottan och minst sagt så sitter vi med den också mitt i skiten.  Vi är mycket rädda för utvecklingen och har absolut inte "the slightest clue" hur vi ska bete oss eller vart vi ska hitta pengar, personal och fängelseplatser för att istället kunna börja göra vårt jobb. Och ärligt talat så är det dessutom så längesedan vi gjorde vårt jobb så vi minns faktiskt inte heller längre hur man ska göra det.  

Våra flickor och ja faktiskt också vi mognare kvinnor har nu länge fått lära oss av vår svenska polis och av vårt rättssystem att vi måste numera inse att vi helt enkelt får skylla oss själva om vi våldtas. För att vi vill kunna känna oss fria att klä oss i vad vi vill och i hur mycket vi vill. Vi har länge också fått lära oss att det inte är ok att bli för full för då gäller inte längre våra ord och speciellt inte ett nej till sex. Vi har dessutom länge fått lära oss att om vi låter oss våldtas av mer än en på rad och inte lyckas ta oss därifrån mellan de som utför det som vi upplevt som våldtäkten, så är det vi som med detta har sagt ja till att våldtas. Vi borde ju resa oss stolt och gå därifrån alla hotfulla män. Med andra ord flickor oavsett var eller när så rekommenderas vi att inte intaga alkoholhaltiga drycker i ett samkväm med fler än en man åt gången. Risken finns nämligen att vid ett umgänge med fler än en man så kan de av enbart blotta upplevelsen av vår kvinnliga alkohollukt känna sig  uppviglade att tro att vi då, utan vår röst och med bara vår kropp, ändå skriker ut vårt " ja kom ta mig allihopa".

Och när vi nu då slutligen låtit allt detta sjunka i djup lärdom så ska vi också då låta påminna våra hjärnor om att någon polisiär insats finns inte att nyttja om vi behöver den. Om vi skriker ut vårt nej är den inte att räkna med därför att vi eller våra flickor måste nu istället inse att vår rörlighet är begränsad och vi är inte längre lämpade för att vistas inom sådan offentlig plats där det kan finnas de MÄN som provoceras av enbart vår inbillning om att fortfarande har vår före detta västerländska frihet som kvinna. Med dina avskyvärda "tafsa inte" armband sänder du Dan Eliasson  inget annat budskap, med våra flickor, än sådant att det är så vi kvinnor ska lära oss att tala med män. Med tysthet och anpassning? Våra ord gäller inte utan vi bör bära diskreta symboler som uttrycker vår numera begränsade rätt att kräva något? Detta påminner mig fasansfullt mycket om något helt annat nämligen om de beslöjade och förtryckta kvinnorna som vi ser i stora delar av världen men nu också i Sverige. De många som ni också trampar på dagligen med att inte uppmärksamma dem med de krafter och den hjälp som ni borde ge dem. Dit bland dem vill och ska inte jag Dan Eliasson. Inte heller ska min dotter och inte heller hennes eller andras efterkommande döttrar hamna där.

                    http://jeanders-bilder.blogspot.se/2016/06/hur-tankte-dan-eliasson.html?spref=fb

Men med Dan Eliassons förslag om armband skickas vi inget annat budskap med våra flickor än att " vi är Dan Eliassons utpekade slampor som är livrädda för att bli angripna. Vi finner och är i detta samhälle inte värda annat stöd för vårt upplevda hot och angrepp. Mitt nej med min röst räcker inte och våra föräldrar är så oroliga att vi måste nu välja detta totalt förkastliga verk. Påhittat av en statlig myndighet som varit tänkt att trygga min annars så fria värld. Här har du mig, stämplade och betydelselösa flickan som Polischefen Dan Eliasson tror att du inte längre tänker tafsa på - vad gör du då? "

Lika tydligt är sådant budskap, som om jag kvinna i mitt hem också skulle tala till min man med symboler och inga ord?
Dan Eliasson med sina medverkande till detta armband. Jag skäms och ni ska skämmas men bör också avgå.   Ni har förverkat allt ert förtroende med flera naiva och nu mycket korkade förslag.

BREXIT MIDSOMMAR- THE REALITY SHOW 2016

Midsommardagen 2016 och några dagar framåt skrev och tänkte jag som så här.

Det finns uppenbart en och annan som är inne och bevittnar hur min blogg sakta men säkert har avstannat eller rent ut sagt har dött ut. Jag och denna blogg har nära på tappat vårt ursprungliga mål. Precis som det känns att politiken i Sverige också har gjort. Jag vägrar att acceptera känslan så lätt. Den uppstår däremot lätt när man faktiskt inte längre hittar sig själv eller i alla fall inte sin egen roll eller tillhöriga plats i det samhälle man sakta sett växa fram. Jag börjar mer och mer känna in hur känslan av vad utanförskap faktiskt kan innehålla. När tanken på att flytta och leva i ett annat land börjar kännas som ett mindre utanförskap. Samma eller liknande tanke finns inte nuförtiden bara hos mig utan hörs hos många som jag känner. Jag tror jag vågar säga att tanken vi har av att känna utanförskap och ovilja till delaktighet är densamma. Det är en riktigt otrevlig känsla och jag vill tillägga att i alla fall jag aldrig någonsin förr har haft denna känsla i hela mitt liv. Den är inte ens sorglig utan känns helt sann och absolut möjlig. Att jag väljer att lämna detta land på ett eller annat sätt. Aktivt eller passivt i bara tanken vet jag inte. Utanförskap i ett innanförskap är därmed känslan som har flyttat in hos mig och den är verkligen ny. Den fanns inte ens i en tid i uppväxt som skilsmässobarn som jag en gång blev i ett samhälle där det då var en grupp av relativt få.

Jag känner inte längre igen mig. Känner inte längre mig hemma i mitt Sverige och det är nu mer tydligt än någonsin att något är väldigt fel. Det förtycks, våldtas, rånas, överfalls och mördas. Barn och kvinnor och samhällets skyddsfunktioner är de huvudsakliga offren  Allt i spåren av vår välvilja att dela med oss av vår välfärd. Det är bara inte ok att tala om det. Skam på den som påtalar att sådant händer eller är verklighet för då störtdyker minst en ur vänkretsens moralväktare fram och vill genast täppa till truten på dig. Det försöker man göra med ett äckligt översitteri som man har döpt om till godhet och med en brunsmetande smörja som man vill påstå är kunskap. I en sådan värld dör en själ som min. Tillsammans med de många andras. Jag vill nämligen påstå att det är vi många "ifrån-sägare" som är de som mest av alla hyser den helt äkta kärleken till människan, demokratin och till hur den tänkta strukturen i ett fungerande demokratiskt samhälle skulle fungerat.

För min privata del blev det en alldeles normal svensk midsommar som firades i samvaro med delar av familj med vänner. Måltid med sill och nypotatis, jordgubbstårta och avslutning grillmat på kvällen. Inga fylleskandaler eller tragiska familjegräl utan allt avlöpte i trivsamhet och i glädjens och kärlekens tecken. Det enda som kanske gjorde denna midsommar speciell var att man vaknade upp efter Storbritanniens valvaka. Nattens rysare gav oss ett valresultat att vakna till oavsett om det var ett som vi gillade eller ogillade.Valet om Britternas BREXIT eller BREMAIN i EU.

Den mobila internetvärlden möjliggjorde även kontakt med släkt och vänner utspridda i olika delar av landet och världen. I jobb eller på semestrar. Allt sker så som en självklarhet i den alltmer fria och teknikutvecklade värld som vi människor snabbt har anpassat oss till att vara och leva i. Valfrihet och fri rörlighet är numera självklara ledord i stora delar av vår dagliga värld. Få av oss skänker ens en tanke till vad det egentligen innebär och vad vi egentligen har och gör eller hur vi uppskattar och förvaltar dessa givna möjligheter. Generellt sett måste nog sägas att inte heller våra politiker verkar tänka speciellt mycket på detta. Speciellt inte våra politiker inom EU´s högsta organ. De har lagt mest kraft på pakten och makten inom huset och glömt och prioriterat bort hur allt fungerar därute i verkliga världen.

Något väsentligt skiljer alltså mig eller oss alla "vanliga dödliga" från de många folkvalda politikerna. Från den som blivit vald att leda oss och vår väg framåt i utveckling och i samhället. De folkvalda äter kanske sin sill och de kanske till och med dricker en snaps. De målar obesvärat sin båt och de tankar lika självklart och obetänksamt den samma. De kanske dealar om sin bostad, ligger med sin livvakt, reser på sin semester, kanske tillsammans med sin fruga och de väljer sin skola och sin doktor. Precis som du och jag. Eller? De valde ett yrke och ett ansvar som följer med exakt detta yrke. Precis som du och jag. Javisst. Frågan är bara om vi idag kan anse oss vara desamma, tänka på samma saker när vi accepterar det ansvar vi tagit på oss när vi valt våra yrken och det vi sedan tänker och gör. Vilket ansvar har de folkvalda, respektive väljarna och jag själv för det BREXIT vi nu får se? Så funderar jag en vanlig medelålders kvinna idag.

Jag börjar mina tankar med att vilja rikta mitt stora, enkla och ödmjukaste tack till alla de modiga människor som har berört mig enormt med sitt mod att handla efter sin intuitiva känsla i denna folkomröstnings val, för ett ja eller ett nej till BREXIT. Oavsett vad ni röstade så förlitar jag mig fullt och fast på att alla gjorde det med en god inre kompass för vad som faktiskt känns vara rätt eller fel. Håll fast vid denna känslan för den är Er och ingen annans.
                                     
Thank You Great Britan people forYour brave greatness to choose the Brexit! From my very heart Thank You! You set the very path for many others to follow, for to be as brave as You are. Your new mission will definately be to also ride out the storms from those who want to say they know You are the stupids and they are the "better-knowing". I know You will defeat them!

Vad som alltså gjorde min midsommar så mycket mer ovanlig var alltså resultatet BREXIT i Storbritanniens folkomröstning om utträde ur EU. Först den ovanliga demokratikänslan i att modiga Brittiska politiker (Cameron) körde med ett traditionellt kort av fair play och att han med detta kort valde att låta fråga sitt folk.En wow-känsla bara den värd sitt ord. Han fick sitt svar och även om han inte fick det svar han naturligtvis hade önskat sig så vann han enligt mig den stora vinsten av att faktiskt vara den som följde demokratins rimlighet genom att just ge folket chans att ge sin röst för en så stor och viktig sak som medlemskap i EU. Önskan och svaret från folket i Storbritannien blev som bekant att lämna detta EU.

Stormen av händelser som följer nu efteråt, både ekonomiska och mänskliga, är inte varken oväntade eller onaturliga utan snarare enligt mig väldigt förväntade i en värld, främst ett Europa, som ser ut som det gör. Parodin eller rättare sagt den tragik som utspelar sig är mediernas drev och jakt efter alla man nu igen vill få kalla rasister, fascister och värdelösa okunniga gamlingar som ska klandras och på alla sätt beläggas med skuld för att vilja förinta hela Storbritannien och inte minst också hela värdet av EU. Man utlyser nu inte bara krav på ett "jag-ångrar-mig-val" där man använder hot om kris efter kris, förlust av hela pensioner och valutavärden, förlust av export, affärer och möjliga arbeten som de främsta argumenten för en säker undergång. I stort menar media på fullaste allvar att Storbritannien initialt kommer att splittras och senare gå mot en säker undergång. Något annat finns inte.

Allt som nu kalkyleras som förluster räknas väl synligt i pengar och makt. Ingenstans talas om människans egna förmågor och eget värde. I alla fall talas inte mycket om det mänskligare värdet i det folk som har bott och verkat hela sina liv i ett Storbritannien som varit mer eller mindre utanför ett EU och klarat även det, faktiskt tycker. Att äga världen eller att inte göra det - det är frågan man ställer idag. Allt verkar hänga på ett medlemskap i EU och intet tycks vara möjligt utan detta förbund. "Skadskjuten" lyfter man en hand, tar sig för pannan och faller död till marken utan sitt EU. Ett skådespel som av en aktris i den bästa antikens amfiteater.

Jag vill mitt i detta hagel av medias många korkade åsikter få berätta hur den vanliga människan, i de vanliga skorna, i den vanliga soffan, i det vanliga huset, på den vanliga gatan hemma i någons vanliga stad, kan tänka. Vad jag och många andra vanliga "okunniga gamlingar" kan se, höra och uppleva, för vi ser och upplever uppenbart inte i samma värld som den som flertalet statlig och kommersiell media och politiker gör.

Vad som är helt uppenbart är att de som har röstat för BREXIT har sett samma saker som mig och många andra, och det har väl om något bevisats under natten till detta 2016 Brexits Midsommardag.

Känslan av att politiken med stor tydlighet har tappat sitt fotfäste och sin förankring i verkligheten är ju extremt stor. Problemet som jag ser det är att politiken inte längre har några perspektiv. Ingen stolthet, ingen moral och absolut ingen profilering som ska värnas om. Inte heller någon uttalad strategi eller stolthet över heder och tradition i vårt land. Inga tydliga visioner och mål utan man uppvisar mer att framgång uppnås säkrast genom manipulationer, härskartänk och maktmissbruk. Det är vardagsmat på regeringsnivå att både ljuga, manipulera, skapa pakter för att underlätta fiffel och båg. Speciellt om det kan gynna en själv. För mig är allt detta en tydligt signal om vad mitt samhälle alltmer liknar. Det liknar rakt av innehållet i en helt vanlig dokusåpa. Inget annat än en verklig och tragisk medverkan i en helt vanlig livesänd dokusåpa.

Reality shows - eller såpor är det ju gott om världen över och jag trodde fram tills nu att det bara var mitt land och möjligen USA som kunde visa sig kvala in till en given plats i den numera direkt och livesända dokusåpan. Och PANG in kom outsidern Storbritannien!
Ingen tvekan hittills om att Sveriges regering och USA´s presidentval uppfyller alla kriterier för under en period ha kunnat intagit huvudrollerna i "The world global Big Brother house". Ett spel där vi alla vet att The winner is the one that fucks the most. Jag vet att många skulle säga att jag är både galen, vulgär och direkt osmakligt okunnig när jag vill sammankoppla triviala saker som en ganska sexistisk dokusåpa med världens mest seriösa politik. Åtminstone om eliten, ryggkliarna dvs de verklighetsfrånvända åsiktsrasisterna själva får säga det.

Man får gärna tycka så för jag vågar stå upp för den jag är och det jag tycker och för det löftet jag faktiskt har svurit mig själv, mina barn, mina barnbarn och "mina" invandrarbarn/vänner (oavsett om de vet om det, valt det eller inte) nämligen att jag aldrig kommer att låta min åsikt tystas på så sätt att jag medverkar till ett samhälle som gör deras framtida Sverige till en mindre rättvis och säker plats att leva på eller om det förnedrar någons kamp och möda att ha tagit sig hit till "mitt" Sverige. Sådant sker enligt mig i dagens samhälle här och nu.

Hur kan man tro att man ska få en motiverad och seriös väljargrupp att vilja följa och rösta på en sovande, actionlös och ointressant såpa=politik? Hur kan man tro att man ska kunna bygga upp ett seriöst samhälle och en tilltro hos ett folk när man i allra högsta grad har en politik som alltmer går att likna vid ett utspel taget ur vilken såpa som helst? Man beskyller små barn för att inte klara av att särskilja handling i ett dataspel från verklighet när man i själva verkligheten är med och skapar en politik som går att likna vid vilket dataspel eller dokusåpa som helst. Kanske är det just så att Löfvén och alla andra inte begriper hur de spelar falskt och ljuger sig fram till de slutsatser som väljarna gör.

Den ena dokusåpan efter den andra visar oss alla, ung som gammal, att det bevisligen och många gånger orättvist är den som (gärna offentligt) knullar med alla och skriker högst som är den som vinner till slut. Vinner man inte själva såpan så vinner man kändisskapet. Med kändisskapet följer belöningen vilken inte sällan är en framstående position i TV-rutan, seriös programledarroll, kanske rent av framgångsrik etablering i politiken som förs (hos S) eller varför inte efter detta en ännu större förmögenhet genom framgång i migrationsindustrin. Det är ju samhället och politiken som speglar oss alla den rätta vägen för den bas som också blivit livet i en livesänd dokusåpa.

Jag vill förtydliga mina liknelser lite mer med att säga att jag inte fattar hur man trott kunna förvänta sig ett enat land eller ett enat Europa när man som styrande ständigt uppvisar falskspel som i värsta art i THE Reality show number one. Såväl Storbritanniens som Sveriges politiker har väl alla alltför länge pratat runt och allierat sig med för många spelare med alltför spridda behov. Våra politiker har därefter gått bakom vår rygg och de har ovarsamt där bakom bildat pakter i tron om att vinna över oss godtrogna och vår röst. Man ville vinna makt så mycket och till vilket pris som helst så man låg och ligger fortfarande helt enkelt med vem som helst i den fulla tron att det inte skadar någon eller allra minst dem själv. Men de hade fel nu och kommer att få fel igen.

Stefan Löfvén kvalar in i såpan direkt med min liknelse men att han skulle vara "The Winner" det vet alla som har sett en såpa att det är en omöjlighet. Han har legat med en för mycket och ljugit om allt och dessutom blivit tagen på bar gärning med fingrarna i syltburken. Livet i såpan har ju som bekant en Twist och ibland också en Joker eller ett Wildcard. Stefan Löfvén kvalade visserligen in genom att vara den politiker som kunde tänka sig vilja "ligga" med vem som helst i gänget bara de bjöd till. Förutom SD då förstås. Men saken att han är och har varit så motsträvig och ovillig att ta den kontakten har gjort oss alla som är tryggare i oss själva i spelet härute, helt övertygade om att en vinnare är han garanterat inte. Det är här Twisten kommer in. Alla såpor har ju en eller flera TWISTER och Storbritannien har just ställts inför sin första med sitt BREXIT. De kommer definitivt att överleva den och ta sig förbi även denna twist om de håller sig kalla och lugna. Bara glider med som man säger i en riktig såpa. Stormen kommer att bedarra. De övergivna kommer att finna nya parter att alliera sig med och allt kommer att fortsätta som förut tills en ny och mer mogen och vinnande vägvisare tar plats.

USA har sitt eget Wildcard i Donald Trump och det tycks att han är både farlig och hemsk. I min tankevärld har han helt i likhet med dokusåpan hittat sin egen metod att "ligga" sig fram i offentlighetens åsiktskorridorer. Kommer han till makten vet ingen vad han kommer att göra eller hur han kommer att lyckas. Jag tillåter mig att trots allas farhågor låta mig tro att han är en person som mer än väl vet vad han gör. Jag är inte lika skeptisk och säker som delar av världen vill vara på att han blir den tyrann och ovän till människan som man vill låta peka ut honom till.  Jag hoppas på att han har är en strateg av stor kaliber som har spelat efter de spelregler som jag tycker den falskare politiken har satt som gällande i sin såpa. Jag tänker att han är den intelligentare som vid en maktposition möjligen istället kommer att återhämta det jag tänker att en Amerikan ser som ett krav i civilt kurage och att han dessutom återkallar tillåtelsen att få äga den nationella stolthet som man så länge har haft och oftast välvilligt också har kunnat delat med människor kommande från hela världen.

I åsiktskorridorens Sverige blev ju Jimmie Åkessons och SD det wildcard som uppenbart skulle visa sig väl behövligt. Jag vill inte ens tänka på hur det hade sett ut om inte deras frågor hade legat som ett klingande minne hos alla etablerade partier utan handlingskraft. Jag vill långt mera istället tänka på hur det kunde sett ut OM det hade lyssnats på deras ord ett antal månader tidigare. Inte minst är SD behövligt för att sätta den passiva och förlamade opinionen ur spel, när de istället borde vara i spel, samtidigt som man har fått S och miljöpartiets relationer att knaka stort. Många sanningar har framkommit genom personer som flaggade för att SDs ord hade ett viktigt innehåll och inte minst en verklig och allvarlig förankring i våra ekonomiska analyser. Men twisten blev att alla sprang till "båset" och bölade inför kameran att de skulle lämna huset om SD fick vara med på riktigt. Etablerade partier ingick efter detta en pakt om utfrysning av SD. Den pakten vet ju vi alla såpans följare, att den har börjat läcka och den kommer att läcka mera och till slut att brista.

Avslutningsvis får man nog ändå säga att det som känns mest bekant med den Sverige-såpa vi ser är att det som i alla andra såpor känns mycket tänkbart att den person som inledningsvis pekats ut som föremål för att bli mest hatad i såpan också ofta slutar som den mest älskade eller rent av som vinnare. Frågan är om det inte redan är försent att säga att Stefan Löfvén borde därmed för längesedan satt in alla sina gömda och glömda Ess om han inte ville att Jimmie Åkesson med SD ska sluta som en egentlig vinnare i någon form och att han själv med sitt sista S därmed slutar som världens mest obetydliga men mest kostsamma statsminister genom tiderna. Tätt åtföljd av han som har perspektivet att Sverige har gott om plats och granar som inte brinner.