ETT JOBB SOM ANHÖRIG

DAG 7 morgon

Idag vaknar jag med en liten lätt stressande känsla av ångest igen. Alla samtal jag borde hunnit ringa, alla saker jag ville frågat i förberedande syfte. Julen har gjort att hela administrativa Sverige stannat av och de händelser som rör en så viktig sak som en äldre persons välmående, läggs oavsett processens gång i olika människors högar när de själva går hem för att fira sin jul. Känslan av att någon äldre respekteras så mycket som att man som administratör, chef, handläggare är hederligt nog 99 % försäkrad om att allt ska fungera är borta sedan länge. Man går hem och hoppas på det bästa. 

Idag ska min syster och jag sitta i möte med platschefen för nya privata Attendo livsstilsboende i min stad. Det enda som fanns tillgängligt för vår mamma men ett mycket vackert och fint ställe med trevligt bemötande under tid  man "sålde in" platsen till oss. Vi vill tala om allt som inte fungerar och som sätter våra gamla i en position där deras hälsa och välmående absolut inte tillgodoses som det varit utlovat. Inga roliga dagar att vakna och äta. Man mår illa när man tittar på sin egen fina frukosttallrik och tänker på vad Sverige låter våra äldre äta. Verkligen blir det för mig ett skamfyllt ögonblick att titta på min färgfyllda tallrik och veta att snart ska många tusen gamla få en förskräcklig låda med lunch utkörd. 

Min mamma har inte varit ute sedan hon flyttade in i sitt boende i oktober månad. Inte annat än den tur med bil vi tog på julafton då jag hämtade hem henne.  Hon har heller inte fått den hemlagade mat man utlovade inför att hon skulle skriva på sitt kontrakt och senare då flyttade in. Fjorton dagars skådespel och dofter av hemlagad mat och de gamla som flyttade in var så saliga som om de hade kommit till himlens paradis. Sen tog den ambitionen slut. Hon har heller inte fått sin träningsbehov som tidigare ordinerad balansträning tillgodosedd och ifrågasätter vi utlovade timmar med social tid pga psykisk ohälsa som handläggare tillstyrkt så stirrar men på oss som frågetecken och hänvisar till att "social tid får man ju automatiskt när man bor på ett äldreboende genom att möta de andra som bor här". Jo tack...man överlåter alltså på fullaste allvar numera allt ansvar för personligt berättigad samtals- och umgängestid till att skötas av andra sjukare och dementa boende i huset. Ska det få gå till så för att ägarna och kommunerna ska ha besparingar eller mer pengar kvar i fickan. Var är värdighetsgarantierna värda idag?

Allt detta förutsätter ju så klart också att personalen är många nog och faktiskt hinner med att se till att den äldre vid rätta tidpunkterna kommer ut till det sk umgängesrummet, promenaden eller måltiden. Så är det definitivt inte utan påtagliga påfrestningar och på bekostnad av annan boendes tid. Så är det inte heller då många platser har som enda utväg att använda röda korset, kyrkan, studieförbund med gratis frivilliga krafter som i bästa fall kommer som det är tänkt. Definitivt kommer de inte i semestertid och definitivt kommer de inte gratis på en julhelg. Det hela samspelet förutsätter också att alla de gamla ska vara friska nog att själva också kunna agera för sitt eget bästa och att de klarar av att kommunicera på sådant sätt så de kan komma in i ett socialt samspel på de korta tider de har chansen till det. Inte alltid så lätt när man både är förvirrade och dementa. Speciellt inte heller i konkurrensen med fem mycket hjälpbehövande och flera helt sängliggande och rullstolsbundna av nio på en av våningens två avdelningar. Inte lätt för få personal att koordinera alla basala behov och sysslor som tvätt och mat tillsammans med rättigheter till andra faktiska värdighetsbehov. 

Den hemlagade mat man serverade under första två veckors inflyttning då anhöriga sprang där som mest byttes snabbt ut till Familjens Dafgårds färdiglådor.Några av de äldre förtvivlade då man uttryckte sorg över hur länge vissa av dem hade fått klara sina behov med detta i hemmet före man flyttat. Vissa av oss menade att det faktiskt hade varit en stor del i glädjen och medgörligheten hos den äldre för att gå med på en flytt till detta boende. Att slippa kommunens sorgliga matlåda var som att vinna på Lotto hos de gamle. De fick sin vinst men någon ryckte den också mycket snabbt ur deras munnar. "Vi beklagar att vi kanske lovade för mycket" heter det nu. 

Utlovade matlukten försvann. De äldre blev alltmer besvikna och sorgsna. Vissa klagar högljudda men menar att ingen ändå vill lyssna på dem. Blommor, dekorationer på bord och växter i rum och salar slokar för att inte personalen hinner vattna  Vi anhöriga sköter det när ingen ser på och enbart för att en enkel sak som en blomma kan glädja våra anhöriga. Inriktningen på boendet är komiskt nog trädgård och utevistelse men de som inte hinner vattna eller ta ut en äldre idag ska senare hinna med inte bara det utan också att trädgårdsarbeta med de äldre. Vem försöker man lura med alla löften som inte hålls? Ursäkta att man vill förtvivla över det organisatoriska. Vem tänkte ut detta i förhållande till mängden personal? De flesta gamla har ju så uppenbart inte ens fått möjligheten att gå ut så när ska man hinna allt annat som man fortsatt står där och lovar. Vi har som anhöriga till och med stått och hört när stressad personal fräst åt en gammal som ville gå ut. Detta var en helg "hur tror du jag ska hinna med det, jag är ju själv här och det är faktiskt dessutom fler än dig som behöver få hjälp". Det där gjorde ont att som anhörig höra. Undrar hur det låter till de boende när jag som anhörig inte är här om det låter så när de till och med vet om att jag är här? Nyanställd personal som redan är trött? Det bådar väl inte gott. Frågar någon möjligen då de gamle om att gå ut så görs det en dag när det regnar och samordnaren ändå måste gå ut med sin medhavda hund. Då har man i alla fall erbjudit promenad. Så klart får man ett nej och man har ändå inte tiden att tjata eller pusha som många äldre behöver när åldern gör att det tar emot. Här har man inte tiden att tjata, att kanske lirka så där som man faktiskt får göra med ett motsträvigt barn eller gammal. Det handlar så uppenbart inte om ett genuint intresse för de äldre utan det handlar om att tid är pengar och att man i sådant fall månar mer om att slå två flugor i en smäll (hunden behövde rastas) och samtidigt hålla kostnaden nere. Att göra ägaren nöjd och rikare. 

Med denna sorgliga vetskap petar man motigt i sig sin färgfyllda goda frukost. En sorgfylld tanke på de många gamla i landet som faktiskt inte får det bästa avslut de tänkt sig och som de så väl är värda. Synliga tecken på ökade förvirringar och deprimerade uttryck hos många av de boende i huset är för mig redan en spegel på att något kan göras avsevärt mycket bättre och avsevärt mycket värdigare. Men bara vi anhöriga reagerar.

Det krävs väl en Leif Mannerström eller en Bert Karlsson för att förändringar av detta system skulle kunna ske, och sker det så kommer dessa affärsdrivande proffs att hackas på och hängas ut överallt i media för att deras närings-eller professionsidkande faktiskt gett dem resultat och därmed pengar. Kanske någon menar att jag talar emot mina egna ord när jag i inlägget samtidigt kritiserar privat näring som inte fullföljer utlovade standard för att bara tjäna pengar.  Saken är att det går att tjäna pengar och hålla kvalité men man får inte bli girig. Balansgången kräver ett proffs. Man måste ha kompetens och en stor förmåga att organisera och leda på sådant sätt att man lever upp till det man lovar utan att behöva just försaka kvalité. När det gäller omsorg (och kanske skola) så har har myndigheterna inte klarat av att kontrollera att vare sig det privata eller kommunerna själva har just denna förmåga. Likväl som de inte har klarat att kontrollera mycket annat som sker nu runt om oss. 

Frukost till dessa tankar: 

Rökt Lax ,Färskost Creme Cheese och tomatsallad. 

Till detta ett glas rester av redan blandad Blåbärsmjölkdrink från föregående dag, kaffe.

Ser fram emot en bättre känsla under dagen.