Eller som den tydligen heter idag - Oil of Olay. den har bytt både namn och utseende. Kanske är den inte vad den en gång har varit om man får tro det man hittar att läsa genom google. Det handlar i alla fall om kampen om att bibehålla det värdiga skalet vi har fått. http://www.olay.com/en-us
Redan när jag var fjorton år gammal fick jag mitt första riktigare sommarjobb och då som kallskänka och frukostvärdinna på ett av stadens hotell. Ett fantastiskt roligt och lärorikt jobb som lärde mig inte bara saker om mat och hotell utan gav mig främst också många erfarenheter om människor och relationer genom en hel del möten med just personer från alla delar av jordens alla hörn. Både arbetskamrater men självklart också vissa kortare men kanske upprepade möten med gäster boende på hotellet.
Under denna första sommar blev jag tvungen att bo hos min mormor i Växjö eftersom min egen mamma hade valt att tidigare flytta oss ut till landet utanför staden. Mina arbetstider passade inte med bussar. Min sommar hos min mormor skulle också därmed komma att ge mig otroligt många härliga minnen av min mormor som jag garanterat aldrig hade fått med mig, utan denna sommar boende hos henne. Ett väldigt starkt sådant minne är en dag då jag har ledig förmiddag och lovat promenera med mormor för hennes inköp på torget.
Min mormor, som var väldigt slät och fin i sitt ansikte, gjorde sig fin för promenaden. Att hon var slät och inte fått många rynkor av livet berättade hon samtidigt att det hade haft att göra med två saker. Som anledningen nummer ett så tvättade hon sig aldrig med tvål i ansiktet. Nummer två var enligt mormor att hon så långt hon mindes alltid hade smörjt in ansiktet med en "vårdande olja" eller kräm. Hennes favorit sedan många år var Oil of Ulay´s, en underbart doftande och härligt babyrosa smörja i en flaska som jag sent kommer att glömma av denna anledning. Citerar (och länkar nedan om du apropå detta senare vill läsa ) en artikel ur skånska dagbladet som jag hittade när jag letade efter en bild på den och där denna kräm omnämns på ett härligt sätt och som beskriver min känsla om krämen på det sätt jag också minns den.
"en underbart babyrosa hudcreme vars doft jag skulle kunna identifiera om jag så hade 50 babyrosa hudcremer framför mig."
I alla fall denna lördag på torget. Jag fjorton år, vandrar i armkrok med min mormor, då runt sina sjuttiofem år gammal. Hon var en god bit kortare än mig själv och jag minns hennes lite vaggande gång. Hennes hår var silverfärgat, nästan vitt och rullat till mjuka fina lockar som stilla men välfriserat böljade runt hennes varma mjuka ansikte. Hennes attityd var alltid sådär mjuk och leende.Precis som en riktig mormor ska vara. Plötsligt stannar hon upp. Med sitt bredaste leende tittar hon sedan både djupt och länge på en väldigt stilig ung kille som just passerar oss. Hon tittar så mycket och så intensivt så att jag till och med minns att hans blickar mötte både min mormors och min egen. Han log tillbaka. Jag själv kände att jag rodnade över min mormors beteende och jag drog henne lite mjukt i armen och sa lite tyst "mormor du kan väl inte bara ställa dig och glo på en kille sådär". Min mormor drog lika snabbt till sig sin arm igen på ett mycket bestämt sätt. Hennes mjuka ansikte fick nu en bekymrad min när hon vänder sig mot mig. Hon skrattar ändå lite finurligt samtidigt som hon säger till mig "lilla vännen min..vad tror du egentligen...bara för att jag är gammal...så behöver jag väl inte gå här och glo efter gamla gubbar".
De där orden, hennes förnöjsamma kroppsspråk när hon oberört vankade vidare, etsade sig hårt fast i mitt minne. Jag skrattade så klart ihop med henne efter en stund. Jag tog till mig vad hon sa och tyckte nog hon var lite cool, men det skulle dröja många år innan jag började förstå vad hon egentligen hade sagt.
Många år har gått och många stunder har jag blivit påmind om att vår kropp egentligt bara är ett praktiskt skal till våra känslor, vår själ och till såren och spåren av vårt liv. En simpel boning för ett gigantiskt verk kan man säga. A humble living for such a complicated soul. Jag har fått känna igen mig i både det som mormor gett uttryck för, när jag själv stått och sneglat (kanske rent av dreglat :-) efter de gulliga killarna på min bensinstation eller när jag velat men inte vågat vända mig om efter en passerande vacker ung man, på torget en solig sommardag.
De dagar jag ibland också hamnat att passera förbi en spegel har jag har också fått känna igen mig, i meningen som min sjutton år äldre storasyster en gång sa till mig "Pilla du anar inte hur det är att åldras...jag passerade i morse en spegel och nästan ville skrika till ...för jag undrade vem fan kärringen är som står där och glor". När man ibland står där och tittar och känner efter, så inser man, att kroppen är ett skal som sakta förmultnar medan innehållet för längre nästan evig tid är detsamma. Så länge hjärnan snurrar så är vi ung och tjej eller kille för alltid. Inte konstigt att vi blir både förvirrade och ibland fyllda av ångest över processen av åldrandet som vi står helt maktlösa inför.
Jag är idag glad att jag ännu har vilja och ambitionen att bli kompis med min hjärna. Den därinne som försöker styra mig till en rad förödande misstag. Mig lurar man inte utan att åtminstone gå minst en match. Jag ska försöka hitta "en smörja" liknande mormors Oil of Ulay. En doft av själavård och en doft från en tid då skönhetsidealen inte var pressande nog att lägga människan under kniven.
Hur ofta och gärna jag än har velat tala om för mig själv att det ska finnas hundra anledningar till att lägga mig på bordet framför någon av de snygga och trevliga plastikkirurgerna i Hollywood med Beverly Hills, drar istället min hjärna fram en tanke på ett minne. Det är minnet av min älskade mormor, där hon sittande och nynnande vid sitt toilett-bord, har sin procedur med sin sin flaska Oil of Ulay. Detta måste betyda något. Min hjärna vill berätta att det är så det ska vara. Naturen ska ha sin gång och vi ska inte krångla till det mer än vi behöver. Att försöka bli trygg med det är också konsten att bli trygg med att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar