Som ni säkert har förstått så har mina sista dagars rapport om mat jag har ätit uteblivit av den enkla anledning att jag har varit för trött för att rapportera om det efter att kommit hem från akuten och sjukhus. Min gamla mamma har antagligen varit väl medveten om att hon varit farligt nära döden eftersom hon gång på gång bett oss om att inte gå ifrån henne.
Vår mamma är annars sådan att hon absolut inte vill vara oss till besvär och hon brukade snarare be oss åka hem till våra respektive istället för att slösa vår tid på henne eller att ens tänka på henne om vi hade annat som var i behov att göras. Kvällen före dvs kväll till igår närmade sig besökstidens slut och vi systrar sa att vi måste snart lämna sjukhuset. Vår mamma som fortsatt var mycket svag säger då tyst med sin tår-blanka blick riktad mot mig "måste ni verkligen gå...om ni gör det så kanske jag inte finns här längre" .
Ingen skön känsla att lämna ett sjukhus med dessa ord och blickar i ryggen. Orden skär igenom en så pass att man börjar lämna sjukhuset men vänder tillbaka in på avdelningen igen för att berätta för sköterskan vad hon sagt och verkligen förvissa sig om att de kollar till mammas mående under natten och ringer om det är minsta tvekan om att något händer. I mina tankar så tror jag att vi människor har mer kontakt med döden och livet än vad vi förstår. Kanske förklarar detta också något av de saker vi också upplever med vår mamma just nu och som jag gärna kan berätta mera om längre fram.
Orden sjunger i alla fall i skallen på en hela natten efter hon sagt dem. Lite otäckt också är och blir det att komma tillbaka idag (igår) och genast få höra av hennes yngre rumskamrat att hon ropat på hjälp under natten. Ropat och ropat i panik att hon dör och förblöder. Rumskamraten berättar viskande i förtroende för att han var rädd att personalen inte skulle berätta och att vi antagligen ville veta.
Mycket riktigt ville vi veta.Mycket riktigt talade så klart ingen i personalen om denna händelse.Däremot vår mamma gjorde det. Trodde hon hallucinerat men klar som klarast så berättar hon plötsligt att hon tror att hon drömde att hon dog och att hon förblödde. Hon sa att det var hemskt och att hon verkligen kände att nu dör hon och får aldrig mera träffa mig och min syster. Jag ber för att min mamma har fel i att hon är nära döden. Jag vill inte att hon ska dö av att hon fått för mycket av en medicin som inte gett vare sig henne eller oss någon större hjälp. Det visar sig idag finnas för höga sköldkörtelvärde på prov man tagit på mamma. Detta trots att man sagt sig tagit dessa prover också på hennes boende och deras läkares begäran för ett par veckor sedan och då var det inget fel alls.
Mamma har fortfarande för låg temperatur för att släppas hem till boendet. Lika bra det. Min mamma äter nu mat som en travhäst och idag började kommunikationen och människan i henne som vi märkte av redan dagen före komma tillbaka ännu mera. Lite mera färg i ansiktet och inga blåsvarta läppar. Vi hoppas och ber för att inte hoppet är ute om hennes återkomst från de levande döda till de livfulla levande.
Mat är viktigt för de äldre. Mat är viktigt för en annan också. Man vill ju få bli äldre. Eller? Svår tanke idag.
MIN MAT & RESULTAT VECKA 2
Trots flackande på akut och sjukhusets avdelningar så har jag lyckats hålla mig till ett sockerreducerat liv.Resultatet efter vecka två är kanske blygsamt men ännu ett drygt kilo har försvunnit enligt vägning i går. Jag är dock mest imponerad själv av den fysiskt godare upplevelse jag har. Den betyder mer än de kilo jag tappar. Jag blir också en mer och mer beslutsam krigare mot min hjärna som är min egentliga fiende för min viktresa nedåt. Jag hamnar i upprepade frestelser på pressbyrå på sjukhus, i affärer, på MC Donalds med barnbarn osv.
Jag tvingas hela tiden kämpa mot mina automatiska beteenden men jag blir mer och mer medveten om hur mycket jag har lurat mig själv att äta på sista tiden. Tyckt synd om mig när jag slutade röka och det blev jobbigt runt min mamma. Det är jobbigt att sluta tycka synd om sig själv. Jag önskar jag kunde hjälpa alla som går i tankar på gastric by-pass. Gör det inte! Er hjärna kommer att straffa er! Jag vet att ni klarar att bekämpa er egen hjärnas lilla inneboende fiende. Måste ge det en chans. Annars blir vi också en av de levande döda.
Maten jag har ätit under sjukhus-dagarna har varit
Frukostar Ägg och bacon i någon variant. Någon mjölkdrink på blåbär, ägg och dadlar.
Luncher: Kycklingsallad Preem eller Mc Donald
Kvällsmat: Hemlagade biffar i grädde och gurka, Frysta köpta Kycklingspett med rivna morötter och avocado,.eller som ikväll (igår) restaurangmat Wookade grönsaker, kyckling och biff med grönsaker mycket broccoli samt lite ananas. Enkla snabblagade val när man haft ont om tid.
Drycker under dagarna, vatten, kaffe och en enstaka BIRK Björkvatten som mellanmål.
Krisigt tilltag på sen kväll efter sjukhus - ost i rullar till en kopp kaffe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar