VÅRA LEVANDE DÖDA ZOMBIE

När så man äntligen tänkt sig att livet sakta skulle komma tillbaka till det mer normala och att man därmed skulle kunna börja känna sig ha ett egenvärde igen,  både för mig själv, min syster men inte minst då för min mamma, så försvinner igen två dygn hittills i oro, vrede och maktlöshet. Dygn på akutenhet och sjukhus.

Efter en längre tid i ett tillstånd av liv som zombie i olika grader så har det som inte får hända hänt. Vår mamma blev senaste dagarna oinformerat och mot vår vilja ( och mot sin vilja - eftersom hon upprepade tillfällen inom vården har godkänt och begärt att vi båda döttrar ska få vara fullt delaktiga i hennes vårdinsatser) överdoserad med en  typ av neuroleptika medicin. Risperidon (Rispedal) Medicinen är tänkt att dämpa ett förvirringstillstånd. Detta sker på ett av Attendos nya äldreboende i min stad. 

Risperidon är en tablett som man älskar att stoppa i alla våra äldre som drabbas av förvirring, hallucination, ångestfull oro eller depression. Oftast för att den äldre med och i sitt förvirringstillstånd orsakar sig själv men framförallt andra en del besvär. Den äldre kan bli motvillig att äta, göra behov, sova, sitta ja nästan allt basalt men den kan också mest troligt drabbas av att se, uppleva eller höra saker som inte finns. Detta är så klart oroande såväl för anhörig som för en mera ovan personal. Framförallt orsakar denna patient också en mer tidskrävande vård och om personaltätheten är låg är det inte sällan man kan googla sig fram till anhörigas upplevelser av att den ordinerats i en tanke att hjälpa personal och anhöriga få lugnt och mindre arbete. Anhöriga har i ett flertal fall fått ångra bittert att man låtit sig övertalats då man oftast ser ett resultat att deras anhörige blir en zombie. Många känner igen fenomenet om de kommit in på ett äldreboende och sett en rad närmast apatiska varelser sitta utmed korridorer. Dessa är sannolikt drogade med preparat likt det vår mamma har fått. Vi blev delvis av med hallucinationer men även med allt som var likt vår mamma. 

Vi ber nu faktiskt en stilla bön för att det inte också blir så att vi verkligen förlorar henne helt av samma anledning. Medicinen som gör våra äldre till levande döda. 

Jag ska gärna berätta mer om hela förloppet av händelser och denna medicinerings förlopp vid ett annat tillfälle längre fram. Den som i oro för egen anhörig skulle vilja fråga oss något är välkommen att skicka ett email. 

Det som kan sägas i detta skede är att man på vår mammas särskilda boende på Attendo i vår stad har man valt att bland annat arbeta med metod som läkares telefonrond. Läkare tillfrågas och ställer vid sådant tillfälle diagnos eller beslut för fortsatt behandling utan att ha haft en egen direkt möte/kontakt med patienten själv vid varje enskilt tillfälle. Man anser detta vara ett naturligt tillvägagångssätt om en läkare har träffat sin patient en gång i en inledning. Läkaren gjorde dock i vår mammas fall ordinationen med stöd av telefonkontakter med psykiatriläkare. Som inte heller nu har träffat vår mamma.  

Detta arbetssätt är alltså sådant man valde att använda under det att man mer än fördubblar dosen av sådan medicin på vår mamma. På våra kraftiga reaktioner får vi svar av boendets sköterska att hon menar sig vara läkares ögon mot patient. På våra reaktioner om att förlopp av biverkningar varit väl synliga för oss och så borde varit även för ansvariga på boendet. Sköterska hänvisar till att hon även rådfrågat de som arbetar med vår mamma. Sköterska medger visserligen också att hon trots min systers samtal med henne om oro för mammas tillstånd samma dag inte direkt hade varit uppe och besökt vår mamma utan talat med personal i boendet om henne och inget nytt hade kommit fram. 

Larmet/samtalet till oss med arbetande personals fråga /tvekan och oro för vår mammas svaga medvetandegrad och kraftigt sänkt kroppstemperatur kommer först när nattpersonal som känner mamma sedan tid tillbaka med hemtjänst börjat arbeta sitt pass. Detta leder i samråd med oss till ett gemensamt beslut om ambulans till akutmottagning där vår mamma registreras ha en kroppstemperatur på 31,4 och svag medvetandegrad. 

Tillståndet är för vår mamma bättre men fortsatt mycket svagt.  

Denna incident drabbar vår mamma en knapp vecka efter att vi haft ett möte med ansvarig chef om följande frågor. 

Förutom att igen ifrågasätta det guld och gröna skogar som utlovats före påskrift av kontrakt (daglig motion  utevistelse, hemlagad mat, aktiviteter efter allas intresse mm ) så ställde vi chefen ett antal väsentliga frågor. 

1) Sedan starten av verksamheten har vi vid samtliga våra besök i huset som har fyra plan, noterat att grindar till alla trappor mellan våningar allt som oftast står öppna. Då vi också kunnat konstatera att huset med naturlighet bebos av ett flertal personer med högre eller lägre grader av förvirringstillstånd och även då och då att vi själva mött sådan person i entré på väg ut från huset på egen hand så ifrågasätter vi hur man hanterar säkerheten för de äldre. Boendet är inte ett låst boende och de äldre är när det behövs smarta nog att studera hur hissarna fungerar. 

Vid ett antal tillfällen har vi fått förstå att vår egen mamma uppehållit sig vid hissar i sin önskan om att "få åka hem" eller att hon tyckt sig "väntar på skjuts".  Personaltätheten är låg och de få personal som finns (helg endast två) blir ofta upptagna och borta länge om någon sängliggande behöver ex byte av blöja med liftar och redskap och vi menar att sådan lång tid ger de äldre stort utrymme med uppenbar risk att kunna både rymma men inte minst då skada sig allvarligt genom att falla i trappa. Detta då såväl personal (även chefer) som besökande upprepat lämnar dessa grindar öppna till branta hårda stentrappor. 

SVAR: "Jag har noterat detta också och sagt till flera gånger. Jag ska säga till igen". 

Resultat: Inget.(någon personal erinrade sig ha hört det sägas och lovar kolla bättre). Inte heller sätter man upp lappar för utomstående, besökare, post/fraktbud osv, Samma grindar upprepat öppna när vi återkommer ett par tillfällen i veckan efter. Däremot har chefen prioriterat tid till att statusuppdatera boendets facebook-sida. 

2) Vi berättar: Alla de gamla som vi möter på avdelningen tycker att det är rent tråkigt och hemskt på denna avdelning. Kommentarer från den mest positiva "Här är hemskt" eller "De är ständigt underbemannade" och "Jag fick ligga två timmar i mitt bajs idag  - vad tycker du om det" är något av det vi hör när vi är här och besöker vår mamma. Vår mamma hör dessa klagomål varje dag.Vi möts även av att flera av de äldre ropar efter oss anhöriga och ber oss om hjälp med allt mellan himmel och jord pga att de menar att personalen inte hunnit med att hjälpa dem, Ska det vara så? Ska både vi och vår mamma känna stressen av att det ropas efter hjälp så fort man visar sig?. Är det inte ditt ansvar att se till att alla får sin tid och sina behov tillgodosedda?. Mängden tid beviljad måste stå i proportion till att avdelningen är tung att sköta med hela fem av nio personer som är i mycket tungt behöv av hjälp med allt. Då ligger väl också ansvaret för dig i att hålla sådan bemanning sådan att någon som tycks vara lite friskare inte blir åsidosatt av sådan anledning? 

Svar: "Eh ja visst är det så och mycket riktigt så bor er mamma på en väldigt tung avdelning med många dåliga som tar tid men nu är det ju så att verksamheten är ny och vi har inte riktigt jobbat in oss i våra rutiner ännu och då kan det ta längre tid med vissa saker.Alltså det tar tid innan alla vet vart blöjor ligger och vart hur vi gör när vi tvättar tvätten. Det kommer att bli jättebra bara vi har jobbat in oss och kommit i ordning med våra rutiner. 

Vår nya följdfråga: Men Attendo är inte nya i branschen? Det borde inte skilja i hur man tar hand om en gammal från ett boende till ett annat förutom just då detaljer som vart saker ligger osv. Attendo måste dessutom ha öppnat nya boende på andra orter och kanske veta vilka misstag som har begåtts där?. Ex I etablerade butikskedjor är det vanligt att man tillämpar "uppstartsgrupper" som reser runt och bistår på orter där man öppnar nytt. Kanske en tanke att ta efter för att det känns synd att många äldre ska behöva drabbas av att vara "elevunderlag" upprepade gånger och att mycket felaktig information och bristande rutiner uppstår pga en start där personal är nya ? Att ni kommer i ordning garanterar väl inte heller att bemanningen plötsligt hinner med så mycket mera av det man tydligt visar att man inte hinner med att göra idag. Marginellt mer disponibel tid kan väl skapas men för upplevd underbemanning krävs väl snarast fler mantimmar?

Svar: "Jag förstår att man kan tycka så men vi kommer att bli bättre efterhand som tiden går".  

3) Vi undrade: All pedagogik som avser vård av äldre, speciellt då demensvård innehåller information som berättar att det som är väsentligt med just vården av äldre är kontinuitet, trygghet och vikten utrymmet för social tid och goda sömn- och matvanor. Detta för att inte förvärra eller om möjligt för att kunna begränsa progress av ett sjukdomsförlopp. På knappt tre månader har i princip hela avdelningens personal bytts ut och många nya ansikten har passerat tillfälligt. Just vår mamma har som ex också redan fått sin tredje kontaktperson. Ett flertal av de mer ovana timvikarier syns arbeta merparten av helgtid när man alltså redan ligger på en lägre bemanning. Hur ser du att denna ekvation går ihop med de rekommendationer som gäller för en grupp äldre med tydliga behov av kontinuitet, trygghet och ökat behov av känsla av sammanhang.  

Svar: "Boendet är nytt. Det är naturligtvis tråkigt att det har blivit så för er mamma. Vi har använt oss av delar av den första personal som anställdes för att dessa i sin tur ska utbilda nästkommande avdelningar som nyöppnas i huset. Vi flyttar ett antal av den första personalen som blivit van vid arbetet i huset, till nästa våning att lära upp de som börjar jobba där. Någon har kanske också redan bytt arbetsplats. Man kan inte anställa alla på en gång och vi trodde inte så många skulle flytta hit på en gång Så blir det och man kan inte göra annorlunda"

Ny Följdfråga:  Men detta med samtal med ert avtal med kommunen måste väl i rimlighetens namn också kunnat indikera på antalet gamla som står i kommunens kö för ett boende. Länge har det varit en bekant brist på platser i vår stad. Ni har dessutom redan ett ytterligare boende i staden. Ert antal våningar/avdelningar var väl för er också bekant och organisatoriska frågor samt ett upplägg för organisatorisk personalstart borde kunnat vara hanterade under tid som husets byggnation pågår?

Svar: "Vi kommer att bli bättre med tiden och vi vet att vi kanske har lovat lite för mycket men nu tittar vi framåt" 

När man som vår mamma kommer från kommunens hemtjänst ( Hemsktjänst) där man har utsatts för att ha haft 60 eller fler ansikten på en månad i sitt hem varav ett 25 tal olika som väcker sig till frukost så förväntar man sig att det ska bli annan känsla av kontinuitet och trygghet i ett särskilt boende. 

Av en rad omständigheter, insjuknade vår mamma första gång redan under sin tid med hemtjänst. Hon hade länge varit drabbad av sådan grad av personalomsättning med undermålig ledning som gett resultat att "ingen känner de äldre väl nog för att upptäcka och notera sig sett ett sämre hälsotillstånd". En av oss granskad hemtjänst medger senare att man på flera punkter väsentligt misslyckats med sitt arbete. Man hänvisar till att vår mammas bästa tillvaro skulle finnas i ett särskilt boende. Därmed övertalar vi med mycket möda vår mamma och organiserar den flytt hon i många år har bävat inför. Vi delger henne alla av Attendos utlovade löften om den godare framtid hon nu skulle få. 

Idag är en sorgens dag för oss två systrar som nu befarar att vi med detta har skickat henne in i ett boende med en uttalad fara för sitt liv. Vi har krävt ett möte med aktuell läkare och i avvaktan på detta hänvisar denne oss till Patientnämnden. Varför framgick inte men vi antar att man med detta vill få oss i långbänks utredning för att ärendet snarast ska glömmas bort. 

Som en parentes skall nämnas att man på akutmottagningen övervägde och sade sig önska skicka hem vår mamma efter undersökning. Man menade att uppvärmning kan fortsätta på det särskilda boendet och att fortsatt kontakt med läkare och psykiatri kan tas från denna plats. När vi då protesterar och påtalar kraftig underbemanning på boendet så ändras i alla fall denna läkarens beslut. Det skulle komma att visa sig att AVA på lasarettet var fullbelagd och på medicinklinik avd 3 där hon senare hamnar får hon plats inne på ett kontor då inget annat fanns ledigt. När hon dygnet efter får plats i sal blir hon mot sin vilja placerad ensam kvinna bland 3 män. Är jag rasist om jag säger att så var fallet för att vår mamma inte är muslim. Då hade garanterat rummet funnits. 

På sådant sätt ser vår vård och omsorg ut idag.