ETT MINNE AV ÖVERGREPP

Lördag den 2 juli 2016

Vad händer med den som måste bära med sig ett minne av att blivit utsatt för sexuellt ofredande övergrepp eller våldtäkt? Oavsett kön, nationalitet och ålder på oss människor så menar jag att alla fakta och kunskaper som finns efter forskning talar ju för att det händer något förfärligt inom oss människor när vi generellt utsätts för någon typ av plötsligt, oprovocerat och högst oönskat våld mot våra kroppar. Något vi med stor avsky känner att vi inte alls vill vara delaktiga i eller behöva att få ta emot. Vad händer inom en i själen om vi dessutom då vid utsatthet känner oss först trängda och sen också då kanske fasthållen och tafsad på eller rent av till slut våldtagen. Av en eller än värre av flera. Vad händer med de ungdomar som tvingas in i att leva i en rädsla. En rädsla att behöva klä på sig annorlunda för att slippa riskera att utsättas för det jag nyss beskrivit.  Vad händer med den som trots sin försiktighet blir utsatt för övergrepp och därefter tvingas leva med i en livslång rädsla för något som samhället samtalar om som om det aldrig har existerat? En rädsla som alla låtsas inte behöver finnas.  

www.Pixaay.com 

När allt detta då sker i en situation som hos offret framkallar känsla av avsky, vanmakt och kränkning av något så heligt som vår personliga möjlighet till tryggheten i vårt val att kunna välja plats, partner och gränser för tidpunkt och mängd av det viktigaste i vårt sexliv. Vårt egenvärde består delvis i vår totala känsla av ensamrätt att fritt kunna välja när och hur vi använder vårt underliv, hur vi hanterar samliv till partners och hur vi använder vår sexualitet. Vad händer med människan när vi rubbas och kränks i all vår rätt till att inte få avgöra och påverka precis allt detta själva? Hur mycket och hur länge blir vi trasiga i vår själ och i vår känsla runt allt det som före övergreppet varit mitt jag och min identitet och hur påverkas vi totalt i detta med samliv till andra människor när vi utsätts för övergrepp som ofredanden och våldtäkt? Vem ska bekosta skadeståndet för den skada som omöjligt kan läkas i vår själ och att vi fråntagits vår rätt som människa att välja vårt öde i allt detta? När och var, om inte nu, kan man anse att samhället har ett aktivt ansvar för att jag, min dotter eller vänners döttrar och äldre fäder faktiskt utsätts för en väsentligt ökad risk att lida sådan skada , av regeringens oförstånd oförmåga och passivitet? 

Jag varken kan eller vill förstå att det är 2016 i ett demokratiskt samhälle som mitt Sverige, som jag sitter och läser på internet, hur ett flertal övergrepp och våldtäkter har kunnat ske mitt under sommarens många pågående festligheter runt om i landet. Jag vill ännu mindre varken förstå eller acceptera att det har fått lov att ske utan att våra styrande har funnit ut något bättre verktyg än att låta tillverka ett "tafsa-inte"-armband och något förslag på sex-och jämställdhetsutbildning för nyanlända, när man länge kunnat se sanningen i att allt detta har ökat i samma takt med att en redan fruktansvärt dålig migrationspolitik har förts ännu sämre rakt in i ett vansinnes absurdum. Faktumen blir och känns fruktansvärt provocerande för en mamma och mormor som den jag är idag. 

www.Jeander.com

Modig Värmlandspolis säger nämligen nu på sin egen hemsida att det råder ingen tvekan om att det som hänt senast rör sig om grupper om 7-8st av sk ensamkommande barn. Dessa konstateranden har vi fått höra mängder av tidigare från bland annat badhus och andra festivalplatser så uppenbart har inget av föregående insatser och förebyggande åtgärder (om de nu har funnits och vidtagits) haft någon som helst verkan och än mindre tror jag idag på polischef Dan Eliassons senaste experiment med att låta armbands-"märka" landets unga flickor i snarast förnedrande och kanske snarare uppviglande "tafsa-inte"-tarmband. Diskussionerna har som vanligt hamnat i et totalt fokus på att vilja skuldbelägga offer snarare än gärningsman. 

Dessutom tycker jag att fokuset har hamnat tragiskt långt ifrån sin rätta proportion och jag är förvånad över hur landets alla föräldrar till de flickor som nu råkat ut för övergrepp, har klarat av att hålla sitt sinne vid sans och att låtit bli att själva bli de äkta "vansinniga" mördare och i vart fall väl uttalade rasister som man kunde förväntat sig se dem bli. Jag kan nämligen lova samhället en sak och det är att om den dag hade kommit då min dotter eller något av mina barnbarn eller någon annan av mina släktingars flickor skulle utsättas för övergrepp som liknar dem vi hört talas om nu. DÅ avsäger jag mig själv allt ansvar för mitt personligen rättsliga handlande. Mina sinnes fulla bruk skulle nämligen definitivt vara i fara för att helt kunna elimineras av att ett övergrepp hade skett mot någon av dem jag älskar, oavsett kön. 

www.Pixaay.com 

Det är också just därför jag inte förstår hur journalistiken har kunnat hamnat så vidrigt långt ifrån viljan att komma närmare situationen hos offret och föräldrar till de offer som just senaste tiden har utsatts för dessa eller liknande övergrepp. Vad händer med dessa människor och för hur lång tid kan man räkna med att de lever kvar i sitt helvete i skuggan av övergreppet. Vad händer med offret, föräldrarna och många vännerna som lever nära den som utsattes? Vad händer med förtroendet och tryggheten hos dem inför det samhälle som uppenbart spottar på offret genom att kallar händelsen för sådan ringa handling så att man inte kan dömas för det eftersom man är små "barn" som är under arton. Förlåt min vilja att välja fult språk när jag vill skrika ut att om man är gammal nog att tafsa eller att vilja använda sin penis till att göra annat än att kissa med den så är man väl för helvete gammal nog att ta emot ett längre straff om man dessutom då har ett huvud som sagt åt dem att tillåta sig göra det mot någons vilja. Redo för ett straff är man väl om man väljer att dessutom riskerar att göra det på sådant sätt att man ger en person livslång skada i självkänsla eller tar ifrån någon sin möjlighet till värdigt minne och inställning till framtida sex. Samhället och media väljer att bortse från uppenbar fakta som tydligt talar till dem och lägger skuld på den som påstår sig se och uppleva. 

Våra politiker är lama! www.Pixaay.com 

Om samma "barn"dessutom uppenbart till och med kan visa sig ha förmåga att sätta det i ett systematiskt sammanhang av ett spel i grupp som utan större förberedelser eller urval kan agera i sådant med målet att kränka västerländsk kvinna som enligt gruppens syn är så låg så att hon är horan och han/de tycker därmed de har rätten att företa sig detta övergrepp. DÅ talar vi - enligt min och sannolikt många andras ståndpunkt- inte längre om något icke straffmyndigt barn. Våra lagböcker måste helt akut skrivas om för att anpassas till denna nya värld om vi inte ska ha landet fullt av vandrandes ÄKTA mördare och djupt hatande rasister för jag kan garantera våra styrande att man producerar inget annat än många möjliga sådana med sitt envisa sätt att undvika att tala om sanningen av den värld som man nu har tvingat oss alla att hamna i. 

Regeringen har förr tvingats vidta åtgärder för att kompensera de många Finlandsbarn och andra samhällsplacerade barn som fått lidit helveten i större delar av sina liv utav den okunskap och oförmåga som funnits hos landets socialtjänster och andra ansvariga. De har då med olika metoder valt att underlåta att sköta sitt ansvar för kontroller av bland annat familjehem och socialsekreterare som varit delaktiga i placeringar i dessa okontrollerade tillvaron. Idag talas det samtidigt om nya avslöjanden i TV-program där det kommer och har ställts krav på kompensationer för mycket lidanden hos ett stort antal personer som varit och är i behov av gode män som senare visat sig både rånat och förgripit sig på sina maktlösa uppdragsgivare. Samhället gör allt för att lägga "locket på" där det går. 

Vad jag nu undrar är om det inte då är mer än dags att all media, föräldrar och alla drabbade till offer överlag fokuserar på att en gång för alla låta markera vad som ska gälla för dem som befattat sig med övergrepp mot människa oavsett vem? Sakskada kan oftast ersättas men känslomässig traumatisk upplevelse och skada är något som vi inte längre får låta acceptera under några omständigheter och därmed måste vi alla tillsammans en gång för alla vilja och kunna sätta ett stopp för en så uppenbar skada som landets regerande nu bär ansvaret för. Det måste inses att den enda rätta vägen också då borde vara att se till att landets ansvariga kanske slutligen också måste ställas inför rätta, speciellt om de fortsätter att negligera och tramsa sig förbi de brister de visat genom att ställa en grupps trauman mot ett annat så mycket allvarligare. 

Ansvariga måste kunna sätta sina medborgare tillbaka i den trygghet som fanns innan man lät hela detta svenska samhälle falla samman vad gäller människans och framförallt kvinnans och de äldres trygghet. Media borde lyfta denna fråga till sin rätta nivå och driva saken till sin rätta proportion innan det faktiskt har gått för långt vilket det i och för sig hade redan den dag då första offret utsattes för dessa nya tidens brott av brottslingar som mer eller mindre ständigt kan hitta sitt kryphål genom att säga sig vara ett barn eller en personer som i alla fall inte kan utvisas pga sitt behov av skydd. Rätt till mänsklig rättighet bör upprätthållas så länge man själv visat sin medmänniska detsamma. 

www.Pixaay.com 

Vi måste våga inse att "våra barn" ute på festivalerna inte på ett endaste vis har drabbats av en ny fullt acceptabel sexsjuka utan att det som syns i samhällets nuvarande brottsvåg är kåta frustrerade män som inte kan hålla sinnen, fingrar och kroppsliga lemmar i styr och att samma män oftast kommer från en kultur som ser med nedvärderande syn på det offer man nu väljer att angripa. För detta behöver de naturligtvis straffas hårt, föras bort från mänsklighet och fängslas tills dom har fallit. Kanske ska de även föras bort från vårt land men i vart fall från rätten att vistas fria i områden där friska människor ska ha den fulla rätten att dansa, spela och fira sin sommar utan att utsättas för övergrepp. 

OBS! Tillägg Idag 4/7-2016 hittar jag två väsentligt intressanta inlägg gjorda av en förälder och/eller samhällsmedborgare som indikerar på att jag dessvärre redan känner att jag får rätt i många av mina känslor i detta inlägg- Jag väljer att länka direkt till inläggen och hoppas att ingen samhällscensur tillåts sättas över dessa.

Man men inte fegis - oroad som samhällsmedborgare för andras barn
https://www.facebook.com/patrik.furstenhoff/posts/10154534413105579

Samma person nu också oroad som pappa efter att sonen har hotats med pistol
 https://www.facebook.com/patrik.furstenhoff/posts/10154541505585579