I VÄNTANS TIDER

Inget är som väntans tider. Detta är något man får höra ofta inte minst när man går i sin väntan på att man ska få barn men i regel för allting gott som man väntar på. Denna fras har en minst sagt mer mångfasetterad betydelse. Åtminstone när jag tittar mig omkring i mitt liv och tänker på vad jag och andra väntar på eller har väntat på. Att vänta på något är inte sällan otroligt frustrerande och det skapar så klart också en rad känslor beroende på vad det då är man går och väntar på.

Väntan på tomten på julafton är olidlig men underbar. Väntan på en buss är trist. Väntan på någon som man älskar är pirrig och ibland både olidlig och underbar.Väntan på att skolan ska ta slut är dryg. Väntan på en resa är motiverande och stimulerande. Väntan på ett skolbetyg kan vara skrämmande. Väntan på döden är hemsk och skrämmande oavsett om man är ung eller gammal.

Jag är gammal nog att inte längre kunna få gå i väntan på ett barn. Oj så jag kan sakna just känslan av den väntan. Att vänta på ett nytt liv som växer inom en är speciell som inget annat. Om man älskar barn så är det nog ingen väntan som heller blir så värd sitt pris som när man äntligen får sitt barn. Så många är det som desto värre aldrig får uppleva detta utan istället bara upplever en otålig och slitande känsla av att knappast inte kunna uthärda väntan på att veta om man kommer att bli med barn och att då istället äntligen få vänta på det man kanske länge har väntat på att få lov att vänta på. Precis lika hemskt och rörigt som det låter.

En av de saker jag just nu väntar på i livet är både jobbigt men nödvändigt. Min mamma ska urn-sättas på sin gravplats idag. Begravningen eller ceremonin var alltså för exakt tre veckor sedan men eftersom min mamma valde att kremeras så blir det till skillnad mot jordfästning så, att det kommer en period av ny väntan, innan man kan slutföra begravningen helt. Efter ceremoni måste kremeringen utföras och urnan kan först då sättas på plats i sin grav.

Äntligen är väntan på detta slut. Det blir en stilla ceremoni med få av oss absolut nära och en präst. Det har varit jobbiga tre veckor för man åker i den nödvändiga sorgekarusellen med ömsom gråt och skratt till alla olika minnen men också till en viss ångest över den process som både varit och som sedan komma skall. Processen som kommer är att anmälan om mammas vårdskador ska göras. Uppenbart och och delvis medvetet vårdslarv får inte skada eller döda någon oavsett ålder.Vi har förstått att många bromsas från att slutföra sina anmälningar just av de svåra känslor som väntan på döden och slutligen sorgen har skapat för dem. För vår mamma och för de många som riskera att möta samma öde som henne så måste vi orka anmäla.

Idag ska vi låta mamma få sin sista viloplats innan vi lägger tankar och energier på fortsättningen. Väntan på kremering och att sätta urna har en märklig nackdel av att inte låta alla komma till ro i processen, Något jag aldrig tänkt på innan men som blivit mer tydligt denna gång och får mig själv att fundera på om kremeras eller inte är det bästa. Kommer fram till att det ändå är det rätta som det känns nu. Relationen till döden är märkligt skrämmande och med åren märker jag att det har blivit viktigare för mig att jag kan bli stensäker på att jag är stendöd innan jag ner i marken. Har jag brunnit upp finns ju inga tvivel om detta. Jag hoppas min själ hinner sticka från kroppen innan jag brinner upp. Efter att ha delat tid med tre kära inför döden så känner jag mig rätt säker på att något lämnar kroppen och jag hoppas att det något då är själen.

I spår av denna mindre trevliga väntan öppnar man sig inte sällan ett behov av tankar som innefattar det mera livfulla. I mitt fall har detta inneburit att jag börjat fundera allvarligt på något vi ofta talat om innan i huset, nämligen att vi gärna skulle vilja ha en hund till av samma ras som vi redan har. Vi övertog en fantastisk liten Tibetansk spaniel kille av en barnfamilj för ett antal år sedan. Vi är otroligt fästa vid honom och uppskattar rasens egenskaper mycket. Efter att ha letat och tvekat en del så har vi märkligt nog fått samtal om en söt liten tik som väldigt tragiskt just har förlorat sin matte.

                                                      Hunden på bild är inte vår  (Pixabay´s bild)

Vi har blivit ok att få köpa denna tik om vi vill och ska med detta åka för att titta på henne redan imorgon. Vi hoppas och tror att det är en mening med allt som skett och att vi kanske nu snart får ännu ett härligt litet hundliv i vårt hem. Detta är en väntan som gör mer gott än ont och hur jag än hör min mammas ord kunna säga "det räcker väl med en hund" så kan jag inte annat än att tänka på hur glad hon ändå var i alla våra hundar genom åren så jag tror hon kanske har en ängels finger med i spelet.

I ord som väntans tider går också mina tankar till de många flyktingar som frustrerat får sitta på alla landets anläggningar. De väntar otåligt och frustrerat på ett liv som skulle starta. Många av dem tillsammans med personer som inte ens får dem att känna sig trygga. De väntar med bilder och känslor av sina minnen i sina huvud, sin oro och med tankar som både gör dem ont och oroar. Många, faktiskt de flesta av dessa personer är fantastiska människor som förtjänar ett fint och tryggt liv precis som vi andra. Likväl ser vi så tragiskt få och mycket trötta, tröga och alltför långsamma åtgärder som tas för att få dem igång med sina liv och sitt lärande i detta nya land. Så mycket negativ energi som borde gå att omvandla till något så mycket större. Jag får svårt att förstå hur ett lands så många företagsamma personer bara kan stå och titta på medan all denna kraft förtvinas i det som kallas väntan. Väntan äter energi och det är inget nytt.

Jag är både upprörd och ledsen för min, mitt lands och för deras skull. Med alla de många frustrerade följde nämligen många som var förstörda redan innan.Som inte klarade trycket av sitt liv och som faktiskt rakt ut inte heller förtjänar platsen här. Mitt Sverige har slarvat med sitt arbete att bedöma vidden av arbetet med deras ankomst och för detta så får både våra medborgare och de goda flyktingarna låta sig offras på ett godtrogenhetens altare. Jag hänvisar bara till ett eller flera av mina tidigare inlägg direkt riktat till Stefan Löfvén när jag igen vill upprepa hoppet om att han skulle sitta här och läsa och vilja förstå.                      

Du- Stefan Löfvén - offrar inte ostraffat våra döttrar, våra systrar, våra äldre. Du gör inte ostraffat våra gator, arbetsplatser och hem till så många otryggare platser. Var du säker på att folkets dom i sådant fall kommer att bli hård.  Att så allvarligt låta ignorera ditt ansvar att ta makt över det som händer och sker runt om oss kommer att få effekter under lång framtid. Min gata blir en dag din gata och min väntan blir en dag din väntan. Den du låter gå ostraffad på gatan kan bli ditt tragiska öde likväl som mitt. Den du försmår med att låta sig välja den simpla vägen att ta era "enklare jobb" kan bli den som torkar din röv med sandpapper i dina sista dagar.

Som man bäddar får man ju ligga och jag tänker att du vill tydligt lägga oss alla på en spikmatta. Glöm då inte att du också hamnar där själv. Jag väntar väldigt otåligt på underverket att politiker ska börja formulera ord som leder till gärning, definiera mål som kan omsättas snabbt och genomföras i helhet, arbeta strukturerat och tydligt för att uppnå det man lovar, konkretisera allt som man säger och inte minst regera som den regent man lovat sig vara och också behövde vara. Men den väntan tycks bli evig som det känns idag.