LÖFVÉN DU OFFRAR INTE OSTRAFFAT VÅRA DÖTTRAR

Idag är jag fullkomligt ursinnig och uppgiven över hur svensk politik fortsatt besinningslöst bortser från sitt gemensamma ansvar för det som upprepat drabbar hela svenska folket. Våldtäkter, övergrepp, rån och brutal misshandel på äldre, mord på oskyldiga svenskar i sin vardag och nu slutligen även mord på anställda som utför sitt arbete med att försöka bringa reda i det som regeringen har släppt in.

Framförallt är också känslan för stort antal kvinnor sådan att hon har förlorat sin rättmätiga och väl förtjänade känsla av frihet att kunna röra fritt i samhället utan att utsättas av övergrepp av något slag: På få månader har du låtit utplåna en mångårigt uppbyggd allmänhets trygghet i sin vardag. Den är bortblåst i ett nafs. Allt i spåret av att svenska politik har försatt alla politiker in i en enda stor lekstuga där käbbel och okunniga uttalanden om hur mänskliga rättigheter skulle kommit att utplånats om man alla hade tagit sitt ansvar för att begränsa den flyktingvåg som har orsakat denna skada. Det VAR redan möjligt och men för sent redan hösten 2015. Du har valt att offra oss Löfvén och vilket skadestånd är du beredd att betala?

Detta, Stefan Löfvén, är du ytterst ansvarig för och det duger inte längre att slå bort kalla fakta med din önskan om sympati för din naivitet. Jag som medborgare, och jag hoppas många fler med mig, kommer aldrig att förlåta. Aldrig heller acceptera det vi ser utan att också vi ger den som är orsaken till det ett ofantligt hårt straff. Folket kommer mer förr än du anar att bli din egen domstol när du fortsätter att verka för att sänka vårt land till en avgrund, inte minst i jämlikhet och trygghet utan också särdeles mycket låg rättslig känsla för moral. 

Du kan inte stå och blidka folket till att tro på att det hela bara rör sig om traumatisering hos en ungdom som väljer att mörda en personal. Min erfarenhet ger mig snarast en obehaglig känsla av att det mer troligt rör sig om att en ung kvinna har behövt tillrättavisa en ung man från en kultur där sådant är otänkbart. Hon har sannolikt straffats för sitt behov av att tillrättavisa ett felaktigt beteende vilket är hennes jobb att göra. Din förmåga till falska och okunniga påstående kommer inom kort att slå så obegripligt hårt tillbaka på dig för att du vet inom dig att det du påstår är just både osant och okunnigt. Tystnaden kommer att brytas när priset börjar bli allt för högt för att hålla den. Du kommer då att ta mångas heder med dig i graven dit lögnarna kommer att förpassas. 

Den mördade kvinnans familjemedlemmar kommer att kräva att rättvisa skipas. De snart tusentals kränkta och traumatiserade svenska barnen och kvinnorna som redan blivit offer för dina tafsande män kommer också de att få sina röster hörda. Anhöriga kommer att begå mord själva om du inte tar dem på allvar. Du måste förstå att sanningarna någonstans kommer upp på bordet. Din tystade massa kommer att tala när inte du själv gör det. Hörs inte deras röst kommer de att skaffa en förstärkare en scen och ett forum. en grupp som förstår dem och hör dem. Du väljer vilken väg ditt land ska gå men skyll aldrig mera på "vår" naivitet för den har hela tiden bara varit din. 

Jag och förhoppningsvis många fler här i landet accepterar inte längre att våra döttrar ska våldtas. Att de inte kan få bada, inte kan gå till affären, på bio, på shopping, på musikkonserter utan att bli tafsade på om inte värre. Allt en flicka och kvinna vill göra ska vi nu känna oss begränsade från att längre kunna göra. Den som skapar denna känsla är en förövare Stefan Löfvén. Du gör dig skyldig till ett kollektivt övergrepp på ett helt folk och det är att våldta.  Du vet att våldtäkt inte går förbi ostraffat. Så inte heller du skonas Stefan Löfvén om det så ska bli straff genom folkets egen domstol. Alla varnar dig för den men du lyssnar inte. Vi accepterar inte att du och dina regeringskamrater ersätter ett påstått trauma med annat. Som dessutom blir på ditt folks bekostnad under ditt ansvar. Du vet egentligen sanningen bakom allt och det är ytterst din skyldighet att agera kraftfullt och det nu. Gör du det inte så har du ett mycket omfattande och svårt sargat offer på ditt samvete.

Stefan Löfvén, Du och din kamrat Angela Merkel har uppenbart haft samma skyddsglas på Er och tror du mig inte på mitt ord så lyssna på denna flickas ord så kanske du börjar förstå vad det handlar om.

https://www.youtube.com/watch?v=uGfP8CyJAhg

funkar inte texten så använd denna länk.
http://avpixlat.info/2016/01/22/16-arig-tyska-merkel-du-har-dodat-tyskland/

ÄR JAG EN RASIST ?

Under tiden min mamma kämpar för sitt liv i sviterna av den överdosering som omsorgen gett henne så får jag en del tid att tänka. Får tyvärr inte vara på plats just nu hos min sjuka mamma eftersom jag själv har blivit sjuk i feber, halsont och hosta. Jag kan riskera göra hennes tillstånd värre och får bara komma om man anser henne gå in i fara för livet. Jag beklagar mig på facebook där jag också öppet och offentligt tidigare delat ett inlägg med bildbevis och en kortare beskrivning av ett liten mikroskopisk del av den vanvård som uppstår i underbemanningens och nedskärningarnas tecken och som drabbat bland annat min mamma Jag vädjar om att man ska dela för att stödja de som drabbas ex min mamma och många med henne men även för den personal som stilla tvingas tiga om de brister de rakt upp och ned måste arbeta vidare i.

Jag skriker av vrede! Ibland för att jag inte förstår mig på människor som väljer att gå kvar i dessa förödande brister och fortsatt klara att tiga. Men jag tvingar mig att tänka om och försöker bortse från mina akuta personliga behov och inser att de alla är ett offer precis som min mamma. De låter sitt hängivna kall - att vilja hjälpa svaga och sjuka - övervinna sin känsla och förmåga att agera för vad som är rätt och vad som är fel. De vill så klart tro och hoppas att de en dag ska bli hörda, sedda och räddade ändå. De behöver sitt jobb för att de behöver en inkomst. de vet att den som står upp för en brist man sett inte blir populär för så går det ju till idag. Man fryser ut den som ser fel, brister och faror. Förr, när jag var yngre så var det dessa egenskaper hos personer som belönades med bättre befattning och högre lön. Nu ska de tystas för att de orsakar jobb och problem i alla led, De som är ansvariga måste ju plötsligt börja arbeta om man skulle tillmötesgå och lyssna på den som säger sig ha sett och varnat för brister.
Hur sjukt har det inte blivit då? Enligt mig så sjukt att det är förgörande och destruktivt.

Något gör att mitt inlägg inte är lika populärt att dela som annat. Något gör att man väljer att vara tyst och inte ställa sig på den sida som är obekväm. Någon kommentar leder till att jag låter antyda att pengar som annars skulle kunnat gå till förstärkt sjukvård nu bland annat istället går och fortsatt kommer att gå till att kunna klara av den mängd flyktingar som har kommit till vårt land. Några tål säkert inte denna tanke utan att också vilja dra fram rasistkortet. Finns till och med den som okänsligt och kallt hoppar in och genast spyr av sig en start till en debatt som jag faktiskt hade undanbett mig med hänvisning till att min sinnestillstånd av min upplevelse helt enkelt inte är på humör för sådan diskussion. Min avsikt med inlägget var inte att diskutera politik och det borde man förstå men rasistkortet står högt över mänskliga känslor. Jag är överhuvudtaget så sjukt mätt på att behöva ta diskussioner som detta så fort man belyser eller uppmärksammar en brist i prioriteringen av samhällets pengar. Paralleller med verklighet känns förbjudna.

Så klart kommer några snart också att hävda att regeringen tvärtom avser skjuta till mera pengar till skolor, socialförvaltningar och vården. Och vad då? Skam vore ju annars. Dessa pengar skulle däremot ha behövts redan innan alla flyktingar anlände och nu kommer pengarna sannolikt inte ens att klara uppfylla den kvalité som vi hade innan just pga den rent faktiska belastning som invandrad befolkningsmängd har fört med sig. En annan sak som ingen heller vill höra talas om är rent konkret hur man ska trolla fram sjuksköterskor, hemtjänstpersonal, lärare, advokater, migrationsanställda, handläggare på socialförvaltning och försäkringskassor i alla de stora proportioner som kommer att behövas för att inte systemet ska kapsejsa.

Man hänvisar snabbt till statsbudgetar och statistik som är både köpt och felaktig enligt mig amatörtyckare och många experter. Varför har mitt land förr haft fungerande och lönsam industri i både textil, skog och teknik? Varför har mitt land förr haft ett lönsamt och bördigt jordbruk? Varför har mitt land haft en god hälsa utan psykiatriska sjukdomar i tusental? Varför har vi haft äldre människor som fått bo, leva och dö i sinnlig frid på den plats där man trivdes utan att vilja ta självmord? Varför har vi inte framgång i alla dessa områden än idag? Varför är det mesta nedlagt och avvecklat av det som en gång för inte länge sedan varit så levande och fungerande. Politik är svaret. Politiken var rutten även då. Brutna löften, naivitet och felkalkyler. allt går igenom men glöms lika fort. Är det så svårt att fatta att vi inte nu då kan stirra oss blinda på nya tomma löften och köpta siffror och med dem låta oss blåsas på bättre framtid än den vi ser? Snälla vakna. Erkänn. Vet du mer än mig? Vågar du lova mig och de mina att jag har fel?

Förlåt mig när jag också påpekar att den stora skaran nyanlända ännu inte ens har kommit igång i vår skola och utbildning i vårt språk. När detta sker kommer överfall, bråk, sexuella trakasserier att öka även inom dessa sektorer. Det "våld" och de "övergrepp" som vi nu ser på gator, konserter och simhallar kommer inom kort att flytta sig än längre in i alla våra samhällsfunktioner. Om vi inte ingriper nu. Hade samhället inte haft skygglappar på utan vågat föra en mogen debatt om och erkänt de faktiska svårigheter det innebär att assimilera en kultur som ligger mer än 100 år bakom vår egen i utveckling. Som dessutom har influenser och påtryckningar av en rad olika tolkningar av en religion. Detta erkännande och mod att tala om sådant skulle medföra att folket hade blivit så oändligt mycket tryggare. Dessvärre har istället sittande regering och större del av opposition valt att låta blunda så länge att det inte längre känns att finnas en möjlighet för att något av dessa partier ska klara av att återfå folkets förtroende. Visad handlingskraft med stort omfång av nytänkande utanför alla boxar kommer enligt min känsla att bli totalt avgörande för utgången av valet 2018. Om det inte sker underverk innan förstås.

Kod 291 gäller nämligen redan inom alla sektorer som hanterar flyktingar men ingen vågar erkänna det. Många av personerna som jobbar inom sektorer som involverar flyktingar är unga, nyutbildade och utan större erfarenheter eller förståelse till hur vårt samhälle har sett ut längre tillbaka än sin egen ålder. De har ofta heller inga eller väldigt få och små erfarenheter av att befinna sig i beroendeställning till instanser som vård och omsorg oavsett form. Dessutom vill de alla behålla sitt jobb och då gäller det ju så klart att stå på rätt sida av åsiktskorridoren. Vad skulle hända annars? De som inte tillhör denna grupp utan de äldre som borde begripa bättre är så klart väl medveten om att en öppen arbetsmarknad inte är deras bästa spelplan längre. De är väl rädda om sitt anseende och värnar gärna sin kompetens i området då man snabbt vet att man annars kan ställas utanför gruppen som är ok att vara och tycka med.

Min profetia i detta är att vi om 20-30 år kommer att ha och kunna läsa en rad publikationer om hur illa man själv har behandlats och hur illa man i själva verket har känt sig kunna utföra eller har utfört sina arbeten. Tystade av samhället i sitt arbete inom de offentliga sektorer som hanterat flyktingvågen. Då kommer nämligen resultatet också att vara mer synligt för allmänheten och i takt med fler läckor så kommer läget att hålla tystnaden att bli alltmer svårare. Läckor kommer att orsaka skandaler och det gäller då att noga avväga när det är dags att avslöja sig hellre än att avslöjas. Jämför gärna med fallet vi har aktuellt med Kommunal. "Man har vetat och känt på sig att det man gjorde var fel men man var tyst och gjorde inget och det ångrar man". Ingen i så långt framskridet skede kommer att skonas. Samhället kommer att bli helt skoningslösa och totalt ovilliga att förlåta "förrädarna". Hur korrekt de än tycks uppföra sig idag.

Det vi bråkar om idag har sitt absoluta facit först om 15-30 år. Den tystnad jag talar om har redan visat sig i form av avslöjandet av polisens kod 291. Samma spräckta tystnad fick idag också en röst hörd från polis som under anonymitet talar ut om deras arbetssituation samt att han berättar att han själv aldrig längre skulle släppa ut sina barn på gator eller torg i Stockholm. Tro mig när jag vågar sia att det kommer mera av detta.

Jag har för många år sedan vandrat runt i Stockholms nattliv.Jag såg då både traditionellt nationellt elände som alkoholister, narkomaner i sina nakna misärer och en fantastiskt harmonisk värld i denna stad. Jag har vandrat genom hela storstaden under mörka nätter både då som själv onykter men också helt nykter. Jag har åkt tunnelbana och pratat med folk överallt i båda dessa tillstånd. På gator och på Sergels torg. Jag såg och mötte exempelvis raggare, punkare, fascister och glammiga partymänniskor från Stureplan. Allt i en salig röra men aldrig var jag rädd. Aldrig en gång kände jag mig hotad.  Aldrig blev jag varken antastad eller ens kallad för något som kändes stötande eller obehagligt. Jag var kanske inte tillräckligt snygg men nog borde det funnits någon av dem som som kunde tänkt sig ett enda litet övergrepp på mig. Inte ett ont ord. Inte en hand på rumpan. Jag var så trygg och jag längtar verkligen efter känslan att jag kunde fått gett den versionen av ett Sverige även till dem som nu har flytt hit. Jag vet att de flesta av de som har kommit hit vill ha samma Sverige som det jag saknar.

Så fort som jag tycker illa om systemet, så fort som jag har en åsikt där jag erkänner att jag faktiskt besväras av att se tiggare utanför min affär, så fort jag inte tycker det rätta så blir jag kallad rasist. För att jag helt enkelt vill att de som rår över den situation som har fört dem alla hit ska ta sitt ansvar före mig?! Jag känner att det är både skamligt och riktigt vidrigt att detta rasistkort har kunnat få bli så populärt. Det är skamligt att det har blivit fult och felaktigt att stå upp för sitt lands traditioner och värderingar om att frihet, trygghet och demokrati ska gälla för alla. Bryter man mot systemet i ett land med spelregler som får sådant att fungera så ska det bestraffas rejält oavsett bakgrund. Vågar vi inte stå upp för den sak att man som medborgare ska få känna och tycka att det är ok att säga "värdesätter du som varit på flykt inte det system som du sagt dig ha som skäl till att komma hit för så bör du också förstå och acceptera att du får enkelbiljetten hem till det du hade". "Övergrepp på oss och vårt lands spelregler hjälper dessvärre inte dig".

Jag har sedan jag var fjorton arbetat och umgåtts medmänniskor från nästan alla världens hörn. Dock inte med muslimer från de regioner som kommit sista åren och speciellt inte sista året. Jag har mött många av dem när de varit helt nya i landet eller när de också varit i landet länge. Jag har sett dem alla så nära på helt eller delvis bekymmerslöst smälta in och anpassa sig med vissa undantag från senare årens politik med förvanskad fakta. Just det. Anpassa sig. Ordet anpassa sig är idag helt förbjudet. Vi vågar inte ens tänka tanken att ställa ett krav på att någon ska vara skyldig att anpassa sig till den plats som gett dem sin nya chans. Vad är det för absolut trams vi håller på med.? Vi curlar bort våra barn, vi curlar bort våra invandrare så att vi skadar både dem och vårt samhälle och till slut riskerar att curla bort och skada oss själva. Sen har vi mage att kasta oss på och sätta de största kraven på alla sjuka och gamla att anpassa sig till det utarmade och icke fungerande samhälle vi ställer till med. Inga grupper kommer att få betala så stor andel av skadan som just dessa två grupper. De ska minsann helst kravla i skiten innan vi vågar dra upp huvudet ur sanden och bry oss. De producerar ju inget så de är väl inte intressanta ens i den falska statistiken. Bortglömda. Men vi är där vi också snart.´För den som inte har förstått det.

Nej jag vågar säga att jag kommer inte att tystna. Jag kommer att stilla min åldrande hunger och kärlek till livet med att fortsätta skriva och säga det jag tycker. Det får mig att leva och att inte sakta dö inifrån av den skuld jag bär om jag blundar och tystnar. Mina barnbarn ska se och höra att jag kämpade för deras framtid. De älskade invandrare som jag har jobbat med både förr och nu mera nyligen känner mig väl och vet vart jag står. De vet att jag älskar dem alla så mycket att jag aldrig skulle slåss för något som jag tror kan skada dem. De ska inte minnas mig för att jag svek dem med att inte slåss. Jag vill ha tillbaka det trygga fina fungerande Sverige och jag vill kunna lämna över det till dem och deras barn precis som jag fick det lämnat till mig. Allt annat vore att spotta på inte bara dem utan på hela deras resa hit som varit en fara för deras liv. Det skulle vara att spotta på deras familjer som kanske kommer hit men också de som aldrig kunnat eller beviljats komma hit. Jag ska ha slagits för att behålla det land som ger dem en rättvis chans till framtid. Jag vill aldrig de ska få uppleva sig ha flytt förgäves till en ny otrygg tillvaro i ett land som föredrog att blunda för fakta.. Jag älskar dem alla  helt enkelt alldeles för mycket för det. Jag kommer alltid att kämpa för deras bättre framtid om det så blir på min ensamma väg. De rår inte för att Sveriges politik har bjudit upp själva satan till vals och att nu återstår frågan om vem som vågar bryta valsen och sparka ut satan från dansen. Mitt löfte och mina försök till oändlig kärlek till mina invandrade vänner, barn och barnbarn ska finnas att läsa här när jag dör.

DEN TYSTADE VANVÅRDENS PRISLAPP

LÖRDAG 23/1-2016

Medan våra politiker käbblar istället för att arbeta så dör folk av bristerna i deras politik. Vanvård pågår dagligen och inte bara här på vårt lokala CLV medicinavdelning 3 på Växjö lasarett. Vi, jag och min syster och flera med oss är vittnen.(Läs gärna även en länk som jag infogar längst ned i inlägget) Vi har sett vanvården varje dag på plats. Vanvården som föds i en ständigt överbelastad och underbemannad vårdapparat och omsorg. 

Detta är bland annat en bild på min mamma för några dagar sedan .Klädd och ätande. Då hade jag just efter helgen haft ett inte litet vulkanutbrott för att hon dels ligger på den avdelning där hon gör när läkemedelsverk o socialstyrelsen i sina anvisningar menar att personer som överdoserats eller överreagerat av Risperidon/Risperdal ska ligga på IVA eller i vart fall som jag tolkar det monitorerad=övervakad plats för att risker för arytmier, hjärtstopp o cerebravaskulärt insjuknande är påtagligt högre för äldre med denna medicin. Speciellt om man har kommit in och akut utsatts från alla tabletterna av misstänkt överdos/reaktion biverkan.

 Mitt utbrott ledde konstigt nog till att mamma fick ligga obehandlad en hel helg och gavs först dropp på em måndag efter helgen och att jag så hade ringt som en vulkan i vredesutbrott..En annan fråga jag har skrikit om till en aktuell läkare var att ingen personal verkat anteckna eller bry sig om huruvida min mor hade kunnat ha avföring sedan hon kommit in och att sådant märkbart skulle kunnat göra en person mer agitativ och förvirrad som vår mamma varit nu i helg. Samma dag Kl 22.00 på natten väljer man så först att laxera henne. Hade man gjort det om inte jag skrikit? Detta sena laxerande till hela tre rumskamraters förtvivlan för att en hel sal sjuka nu också förstod att de alla inte skulle få sova på natten Mycket riktigt blev det så. Min mamma kördes ut och in i rullstol för sina behov hela natten. 

Detta var alltså en av mina personliga observationer och frågor då ingen hade kunnat besvara mig om vår mamma hade haft avföring under helgen eller ej och att hon tydligt uppvisade stegrande försvagning och fortsatt förvirring. Oavsett så var det betydande för min mamma med laxering om än så på natten. Vi fick plötsligt en underbar dag med en hyfsat klar och talför mamma. Hon var "som ny" men ack det skulle inte vara ej länge. Droppet togs ju bort efter en påse. Värden (Kalium) fortsatt höga o temp sjönk tillbaka till 33 när man tog bort droppet. Närvarandegraden sjönk för var dag och kommunikationen med oss upphörde nästan helt om man inte aktivt ropade på henne. Ingen kunnig ger oss en enda tänkbar information om vad vi kan förvänta oss av sjukdomsbilden i sin helhet. 

Vi påtalar hela tiden allt vi ser men inget mera händer med vår information. På våra upprepade önskemål att få tala med läkare får vi snäsigt veta att "de har verkligen inte tid med att tala med er". (JAG KRÄVDE ett samtal med läkare i måndags). Mamma blev och blir efter tisdagen mer o mer benägen att inte komma ihåg att hon inte längre klarar av att gå eller stå för sig själv eller att hon ens haft en rollator. Ingen har heller tränat henne på detta utan upprepar sin information till oss att sådant hinner man inte med här utan det kan vi själva göra för och med henne efter hemkomst.  

Jag skrev ett inlägg på min facebook häromdagen om att jag också hittat henne och annan kvinna "fastlåsta" inkörda med rygg mot alla i rummet, i lustiga positioner utan kontakt med omvärld vända bort från allt o alla häromdagen. (Ibland utkörda i tv-rum matsal utan tillgång till larmknapp vid alla bord) Mamma då också den dagen långt från tillgång till larmknapp rakt framför ett fönster med nedrullad persienn. På min oroade fråga om varför hon satt där hon gjorde och utan larm så svarade hon lågmäld " för att jag  tror jag har bajsade ner mig" . Ingen hade tagit henne till toalett. Hon hade heller inte kunnat larma om hon inte reste sig och gick. Jag var glad att jag kom när en mer rörlig rumskamrat lät mig veta att sådär lämnar man både henne och andra många timmar om dagen. I princip från det att de tas upp. Oftast utan fortsatt tillsyn annat än vid måltid. 

Under samma dag blödde mamma upprepat näsblod och jag påtalade till usk. Hon börjar upprepat också kräkas igår när min syster är där. Hennes beteende vid kräkning gör att min syster förstår att hennes hjärna inte längre registrerar smärta och obehaglig upplevelse och inte heller förstår hur att avvärja sådan känsla och situation, vilket nu kändes vara en förstärkt reaktion på en biverkning vi redan påtalat att vi har sett henne ha länge. Min syster påkallar akut uppmärksamhet och uttrycker också sin oro för faran med att lämna mamma som nu också ännu starkare försöker visa att hon vill resa sig, ensam. Hon vill bland annat hem och min syster menar att sitter hon ensam kan hon tro sig kunna gå. Undersköterska/Sköterska lovar överlämna denna viktiga information för åtgärder. 

Idag kommer på morgonen samtalet som inte fick komma. Man berättar för oss att man tagit upp och placerat henne i rullstol. Lämnat henne "endast några minuter" trots att rumskamrater tycker sig veta annat. Återigen förstår vi att hon då måste ha blivit inkörd/placerad  i ett hörn vinklad mot fönster med neddragen persienn och ett element som där jag hittade henne sist utan larmknapp. För att vad då? För att inte ligga till last med att larma? Rumskamrater vittnar om hur länge man lämnar svaga sittande på detta vis utan uppmärksamhet på flera timmar.Speciellt oroade över att det skett med vår svaga mamma. 

Flera foto visar att så här gick det. De resterande bilderna är resultatet från idag. Hon har så klart av någon anledning till slut försökt resa sig och fallit. Mamma tillhör normalt inte de som en enda gång gjort sådan rörelse efter att nyss placerats där i rullstol (om man menar endast 2 minuter). Enligt uppgift lämnad enbart ett par minuter. Så sent som i förrgår ringde man oss på tidig morgon och stimmade upp oss om att hon absolut ska hem. detta trots att vi fått beta att man inväntar rätt kroppstemperatur och utlåtande av psykiatriskt team som bland annat ordinerat medicinen Risperidon. Man ville nu inte ens hålla tidigare utlovat vårdplaneringsmöte på avdelningen för hon ska minsann hem och det där kan skötas på telefon. När vi undrar HUR någon ska ta hand mamma på det vis hon är och med de följder av personalbrist vi har fått sett på boendet hon bor på så fräste sköterska till svar att "nu är det slutpratat om detta". 

Nu är hon röntgad, sydd och naturligtvis skadad på många sätt som vi inte vet omfattning av ännu och vi vet inte heller hur det slutar. Hoppas ni politiker ligger här själva en dag och får smaka på den sura verkligheten. Hoppas ni blir utan hjälp som ni tycker er förtjäna. 

SNÄLLA DU SOM LÄSER. HJÄLP OSS GENOM ATT GÄRNA DELA för vi måste tillsammans försöka rädda de gamla, sjuka och de personal som försöker att sköta sitt jobb under dessa bedrövliga villkor.. DE DRUNKNAR JU ALLA I DEN PK-TYSTNAD SOM FÅTT FÖRKVÄVT ALLT ANNAT VIKTIGT VI HÖRT PÅ SISTA TIDEN!.

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article22125137.ab

HORMONER MAT OCH VECKOANALYS 3

Fredag 22 Januari 2015 som just runnit över till lördag

Min avsikt är just nu att hålla mig till ämnet mat oavsett att mina sinnen kretsar mest runt min sjuka mamma. Jag måste i detta läget faktiskt stålsätta mig som bara den för att inte falla tillbaka i gamla vanor även i ätandet. Trots detta måste jag säga att det inte känns som en uppoffring eller belastning. Trots detta måste jag få lov att skryta med att veckans framgång ligger i att vågen nu visar på ett totalt minus på nästan exakt minus 4 kilo på 22 dagar. Jag måste vara enormt nöjd med detta även om min hjärna inte är lika intresserad av att hänga med nu. Speciellt eftersom jag äter gott, smidigt, vad jag vill och hur ofta jag än har önskat göra det.

Snarare känns det som att frånvaron av stora mängder socker gör mig tåligare. Jag känner inte att jag åker upp och ner i humöret på samma sätt som jag gjort innan. Jag behöver väl knappast förklara hur vi tjejer givetvis alltid åker upp och ner i humöret beroende också på våra hormoner. Hormoner sätter också "griller" i vår hjärna som påverkar oss till att vilja äta allt som går att äta eller ibland också inget.

Hormoner styr på kraftfullt sätt både hjärnan och därmed känslolivet och känslolivet styr också sedan ätandet. Hos mig i alla fall. Jag vill tänka att många andra också delar denna erfarenhet med mig och jag tror så klart även att detta kan gälla en man. Detta betyder ju rätt enkelt uträknat att det är så speciellt viktigt att bli kompis med sin hjärna eftersom det är där själva hotellet finns där alla "budbärarna" bor. "Budbärarna" som kommer springandes med direktiv som vill lura dig att äta det du inte bör äta.

Det är lätt att vilja skylla på hormonerna men man måste komma ihåg att hur vi än känner och hur fel information våra hormoner än skickar oss så är det i slutänden vi själva som sitter där och vevar in maten. Ingen annan gör det åt oss utan vi är helt ensamma om skulden. Bara att inse men jag vet att det känns hårt.

MAT i veckan som har gått. Kom ihåg att jag är morgontrött så mina vanor är inte sällan att frukost är om möjligt när man inte arbetar fram mot 11-12 och lunchen förskjuts med motsvarande.

Frukost:
Må & Tis : Ägg och Bacon i någon form
Onsdag; Kall tallrik med ost, keso, skinka och gurka
Torsdag & Fredag: 2st Babybell små Ostar och en Mjölkdrink med Blåbär, ägg och dadlar.
Kaffe och Vatten

Luncher.
I början av veckan kokade jag en påse kycklingben i enbart vatten, purjolök och kryddor som ex salt, spiskummin, peppar. Dessa har jag ätit då och då hela veckan med varierande tillbehör. Billigt, snabbt, enkelt och gott.

En variant kycklingben

 Alternativt åt jag köttgryta på högrev, morötter och grädde, keso och gurka. OBS åt ej upp all denna sås.

en annan variant kycklingben

Bananpannkaka på ägg, banan och lite porfiber

Kvällsmål/Middagar

Ofta portion av enklare mat. Vatten att dricka utom fredag som har ett glas rödvin.

Biffar på fläskfärs, keso, tomatsallad (på finhackad isberg, gurka, tomat, rödlök, balsamvinäger, olivolja, salt, peppar), Klick med färskost, oliver i valfri mängd.

Laxröra med mycket grädde och vitlök. enbart baby plommontomater till.

 Tomatsallad, 2 babybel ostar,en tomat, oliver

 Bananpannkakor (googla recept) med lite skivad banan

Egenkomponerad maträtt "Spetsig Kycklingryta" gjord på: Stekt Tunskivad Kycklingfile som strimlas och steks lätt. Dessa läggs sedan ner sist i en blandning av spetsvitkål, spetspaprika, kidneybönor, färsk röd chili efter smak, grädde. Allt steker man till mjuk konsistens i djup stekpanna. Smaksätt med vitpeppar, gurkmeja, salt, paprika eller andra smaker man tycker om och häller på grädde. Kokas en stund till bra konsistens och som avslutning strimlar man och lägger på den steka kycklingfilén.  Toppas med klick creme fraishe. Idag fredag ett glas rödvin på kvällen.

När suget har flugit på mig så har nöden varit babybel små ostar eller en skål med några oliver.

Min födelsedagskväll åt jag så klart en bit Passionstårta ihop med barn och barnbarn.
Lite syrlig och frisk, inte så söt och lite mörk choklad utanpå sidor. Gott men tog ganska lite. Den större biten åts upp av barnbarnen.

ÄTA TÅRTA MED DÖDEN SOM OBJUDEN GÄST

21 Januari 2016 Torsdag som blev en fredag

För att jag fyllde år idag. För att jag helt enkelt inte orkade samla mig att skriva innan. För att jag helt enkelt inte vet vad jag känner längre. En förbannad karusell av känslor har påverkat hela mitt jag under en längre tid. Människor man älskar lämnar dig. Alltid. Om inte så annars lämnar du dem. Jag talar om döden. Döden gör att vi tvingas lämna eller lämnas av alla vi älskar. Oundvikligt och mycket obehagligt att umgås med den känslan. Idag måste jag äta tårta med den känslan. Med döden. Att äta tårta med döden vid bordet på sin födelsedag är inte trevligt.

Det handlar nu närmast mig om min mamma så klart. Om ni läst tidigare inlägg så är hon förgiftad av sin medicin. Hon har snart vårdats en vecka och igår var min syster överlycklig för hon hade dagen med mamma som visade sig må bätre. Det kom en vändning till det bättre. Mamma satt och tittade på tv när hon kom. Eller i alla fall så hade man parkerat henne i en rullstol där vid tv´n. Allt verkade bra men så kom bakslag idag. 

Jag som inte ska äta sötsaker hade "peppat" mamma att överleva med att vi måste äta tårta ihop idag. Hon lovade mig lite svagt. Jag lovade köpa och komma med tårta. Det gjorde jag så klart. Jag ser då hur personal har tryckt in henne sittandes i sin rullstol med ryggen mot salen, dörren och korridoren. Snett mot en vägg och mot ett fönster med nedrullad persienn. Där satt hon påklädd och stirrade på inget. Vet inte om hon var ledsen för hon fick inte åka hem eftersom värden av kalium och natrium är utslagna och felaktiga och temperaturen var på väg ned igen. Endast 33,4 grader nu igen. Det knöt sig i min mage. Av ilska och av rädsla. Jävla personal som sätter en svag människa i en rullstol mot ingenting och en allt för stor bit från där hon når varken kan se rumskamrater eller än mindre nå en larmknapp. Behändigt för personalen. Vad ska man säga. De tänker så klart inte medvetet så. Hoppas jag.

Personalen, ett fåtal sjuksköterskor och undersköterskor springer benen av sig för att sköta en hel lång korridor med patienter i 4-bädds rum. Kissas, bajsas, ätas, tvättas och vårdas. Hur orkar och kan politiker leva med sig själva när man ställer ett system för något så viktigt som sjukvård under sådan ekonomisk press, att det får det att likna ingenting som blir ens nära ordet värdigt. Som inte bara gör livet för svårt sjuka annat än värdigt utan också oerhört ångestfyllt. Som gör livet för så många anhöriga som ska finnas bredvid i svåra stunder, så mycket jobbigare. Jag är normalt inte ondsint men önskar dem inget hellre än att de själva en gång får ligga i sin bajsiga blöja och skrika sig till döds. Länge och ensamma. Då skall de minnas hur de ställt till det. Hur vackert och fint mänskligt vi en gång hade det. 

Jag vänder min närmast apatiska mamma runt i rullstolen. Förklarar att jag har tårta med mig och att jag fyller år. Får ett svagt ja det gör du ju tillbaka. Utan minspel och utan glädje. Precis som det har varit hela tiden med hennes jävla medicin Risperidon som inte bara tog hela hennes personlighet och rörelseförmåga utan kanske också blir hennes död. 

Hela jag skriker av inre gråt när jag går runt salen med mina medhavda papp-tallrikar och delar ut till hennes rumskamrater. Alla, idag lika nedstämda av olika skäl, lyser upp en stund, när jag erbjuder dem alla hem-kokat kaffe och tårta. Jag delar ut. Någon av de sjuka skrattar och bävar lite för doktorns bannor för sitt socker. "En tårtbit skulle ändå sitta bra" En annan jublar över känslan av en stunds ljus med sällskap i tristessen av att legat en vecka och titta enbart på en klocka som går, eller som senast tillkomna patienten som också den bara placerats i en rullstol med ryggen mot dörren och inte kunna se någonting. Precis som mamma. Jag vet inte mycket om de andra. De vet heller inget om sig själva. Alla väntar på någon typ av besked. Alla verkar de rädda för att dö. 

Precis som mamma. Så länge som hon orkat kommunicera lite så framkommer bara att hon är snurrig och rädd. Rädd för att dö. Jag är också rädd att hon kommer att dö. Hennes kropp kämpade för att vara med mig idag. Jag känner det tyvärr. Jag är så rädd för samtalet om att livet hennes har tagit eller är på väg att ta slut. Jag har suttit i mötet med döden förut och jag har sett döden hämtat mina älskade förut. Pappa, min bror och min syster. De två sista på några få år. Därför ser jag likheter med den död som kom då. Jag ville inte bjuda döden på tårta men det kändes ändå så. Mamma rörde mekaniskt sin sked för att äta en mycket liten tårtbit utan kaffe. 

Jag har svår att få ner den lilla bit av tårta jag lagt till mig. Jag försöker tala med min mamma och minns. Det var detta datum 21/1 som jag blev uppringd om dödens ankomst. På min trettioårsdag. Pappa var konstaterad som döende och jag och syskonen hade en bilresa på närmare 50 mil för att komma till honom. Exakt 21 år sedan idag. Pappa dog sedan den 23:e. Jag firade även min trettioårsdag med döden flåsande i rummet. Jag stannade med pappa den natten av anledningen att jag fyllde år. Med mamma får jag inte stanna. Hon är inte konstaterat döende. Ännu. Man är antagligen livrädda att konstatera sig skyldiga till att ha tagit någons liv. Vården har redan tagit mammas liv. Även om det kunde tagit slut av sig själv nu så har de menligt medverkat till att påskynda processens gång.

Vi hade möte med ansvarig läkare idag. Han slår sig fri med att han måste kunna förlita sig till personal (sjuksköterska) som arbetar på boendet. (På vårt klagomål att man höjer doser utan att själv ha sett patienter)  "Man brukar göra så här" .När vi begär att få veta ORSAKER till att man väljer just höja så skyller man på psykiatrin och vill dessutom mena att man ansett mamma lida av sin förvirring. "Att hon satt på en stol vid hissen och trodde sig ska bli hämtar". "Att hon ibland nekade till att äta för att hon snart trodde sig snart ska åka någonstans". Vår fråga blir varför man då väljer en medicin som är belagd med varnande pekfingrar från både socialstyrelse och läkemedelsverk och som dessutom under lång tid har påverkat patienten negativt med de mer sällsynta biverkningarna. När det finns flera andra. "Psykiatrin tyckte så på telefon och man brukar göra så och tyvärr var nu er mamma en av de 10 000 som drabbas av den ovanliga biverkningen att inte klara/tåla medicinen"  

När jag också vid ett tillfälle säger att vi kommer att vilja anmäla till patientnämnden / IVO så förändras den informerande attityden till de aggressivare orden "då har vi kanske inte mera att säga här". Det var alltså inte så trevligt att tala med oss alls så fort vi tog upp ämnet patientnämnd. Klart jag vill anmäla när det klart och tydligt framgår hos myndigheter att man varnar för att förskriva detta preparat och att med valet att förskriva sådan medicin följer också ett gediget ansvar att följa upp och vara lyhörd för bland annat anhörigas upplevelser av biverkningar. Detta för att det visat sig vara riskfylld medicin just för de äldre. Läkare och sköterska tittar bort och runt med en känsla av himlande med blickar. Som om vi är dumma som vet något. Dumma som har läst något. Varför i helvete finns annars FASS och rekommendationer från Läkemedelsverk och Socialstyrelser om de inte ska efterlevas och kunna vara tillförlitliga? Förklara gärna det för den som just druckit kaffe och ätit sin födelsedagstårtan med döden som objuden gäst vid bordet.

Jag ber för att jag har fel om den gäst som inte syntes. 

SOCKERSCHACK MEN INTE MATT

DAG 19 i mitt sockerreducerade liv.

Min kropp är annorlunda. Märkbart mycket annorlunda. Inte till utseendet men till känslan. Det som gör mig mest glad är att jag tycker mig vara extremt medveten om min kropps utveckling denna gång. Av alla gånger jag har bantat menar jag. Att bli medveten om sin kropps signaler tror jag är mycket viktigt.

Precis som med vår mobiltelefon har vi ju ett alldeles eget och unikt sätt att hålla en relation till vår kropp. Till exempel så är det inte ovanligt att vi ibland låter "dissa" eller som det kanske mer korrekt ska heta, avfärda, ett samtal som vi ser ringer men vi inte tycker passa oss för stunden. Exakt så gör vi ju även med våra kroppars signaler till oss.

Går jag in på min bensinstation så står jag ju där i kön och känner dofterna av de goda nygräddade kanelbullarna (och JA jag dreglar nu bara av att jag skriver om dem ). I vanliga fall hade jag direkt dissat alla eventuella "samtal" från hjärnan som ville påstå att jag ska ha dessa godsaker. Mina lukt och syn-sinnen skickar nu också så klart ett meddelande upp till den lilla sockerindikatorn i hjärnan och säger att "det här vill vi ha!" och lille sockerindikatorn skriker tillbaka "helt ok - ta bara ta!" . MEN eftersom det nu är så att jag har börjat höra det där samtalet nu. Jag är medveten om det nu. Det innebär att jag kan ju faktiskt lägga mitt veto. Jag kallar in mitt SAMVETO och överlägger snabbt om nödvändigheten att jag talar om för den lille sockerindikatorn att "nej du så helvete heller här lurar du inte mig för här är det jag som bestämmer". Så blir det.

Det händer mig dagligen nu eftersom jag i mina besök hos mamma på sjukhuset passerar en pressbyrå och där har jag då detta med smått och gott som en enda panikväg till att köpa mig något för att kunna få i mig något vid hunger. Får bara inte åka dit på en godsak eller godis. Igår köpte jag tex två påsar blandade ekologiska nötter och vatten. Kanon kändes det att ha det där att ta till. Jag behövde bara ett par nävar nötter vid när alla andra hade sin kaffepaus.Jag fick alltså kaffe, mitt vatten och mina nötter. Hur bra som helst och jag kunde framförallt leva med mitt samveto efteråt.

Det känns alltså denna gång så otroligt mycket bättre för att jag är mer fokuserad på hur det känns i huvud och kropp än på vågen. Jag till och med ser lite på kroppen överlag men det visar inte så mycket på vågen. Jag fortsätter spela schack med min sockerindikator till fiende där inne men det ska inte bli jag som ligger i matt.

DU SVENSKE RAGGARE KOM TILLBAKA!

Relationer är en form av ett beroende av trygghet. Precis som med relation till mat så behöver vi också en naturlig och god relation till vår känsla av absolut obegränsad frihet. Denna frihet ger oss nämligen förmåga att känna lust till att ut och röra oss. Oavsett om det rör sig om enkel promenad till eller från jobbet, gå med barnvagnen eller ta en löprunda för den goda hälsan så är den relationen till frihet nödvändig att hålla god för att inte vår frihet ska begränsas och vårt liv därmed försämras. Utan denna frihet att vilja röra oss skapas annars väldigt snabbt ett sjukt folk. Min personliga relation till att känna mig trygg i min och min familjs fria rörlighet är numera kraftigt rubbad. Inte borta men kraftigt nedsatt. Det gör mig arg.

Att känna sig trygg nog att leva fritt utomhus oavsett tid på dygnet anser jag är en rättighet. Denna rättighet till uppnådd frihet har våra förfäder överlämnat till oss och denna frihet är byggd med hårt utvecklingsarbete och jämlikhetsarbete. 
Därför, Stefan Löfvén, är det inte din och dina parti- och regeringskamraters enskilt ägda sak att få ta er rätten att beröva oss en just värdefull rättighet som frihet. Just det gör du ändå med ditt sätt att undvika regera vårt land med fungerade metoder. 

Stefan Löfvén det är dags nu. Du måste inse att du har misslyckats med ditt uppdrag och du bör därmed ha värdighet nog att avgå självmant. Du är säkert en bra människa men du är ingen statsminister för Sverige. Inte en som gör mig trygg i alla fall. Inte en som gör mina anhöriga trygga heller. Det är därmed dags för dig att lämna plats till Svenska folket att låta ta fram nya kandidater som kan producera och leverera konkreta åtgärder som sträcker sig utanför alla tänkbara boxar som du skapat. 

Sverige behöver agera i massiv form. Vi måste ha en regering som skapar möjligheter att skyndsamt vidtaga nödvändiga åtgärder och som har förmåga till handlingskraft. Tillräckligt mycket sådan för att klara att återskapa den trygghet och välfärd som vi faktiskt hade uppnått före det förfall som S med flera föregångare har startat. Ny regering måste våga ta till åtgärder som också innebär snabba och kanske annars omöjliga lagändringar. Vi måste ha kompetens i form av människor och ledare som alla besitter en handfast vilja att kavla upp ärmarna och börja arbeta. Det som händer omkring oss medger inte tid för käbbel i TV med pajkastning i meningslösa debatter som leder oss endast till ett fortsatt ingenting. 

Jag läser en artikel i Sydsvenskan om en 28 år gammal tjej som på sin första konsert i livet antastas och ofredas av invandrare med okänt ursprung. I samma artikel läser jag hur en grupp killar som hon därefter i panik frågar vägen därifrån om, också de väljer att ofreda och hota istället för att hjälpa henne. Hennes första gång på konsert. Ingen omkring henne som uppenbart ser vad som händer ingriper? 

http://www.sydsvenskan.se/malmo/tre-fyra-killar-borjade-ta-pa-mig-fran-alla-hall-och-kanter/

"andra i publikhavet såg vad som hände utan att ingripa, vilket förvärrade känslan av utsatthet" 

Jag läser om Tasha Strandå. En ung mamma, med ett litet barn, som även de två utsätts för ett övergrepp i sin vardag. Mamman vill ha en trivsam lekstund ute med sitt barn i stadens park. Istället följs nu mammans och dotterns vardag av störd sömn, ångest, rädsla och förändrat levnadsmönster som påverkar dem för lång tid framöver och som de sannolikt kommer att överföra till sina många vänner i samma livssituation.  
Hon hade turen att någon ingrep för vad hade hänt annars. 

http://www.expressen.se/kvallsposten/tasha-22-overfolls--vill-traffa-sin-raddare/

Jag frågar dig Stefan Löfvén vad vill du ge oss, ditt folk, med att du fortsatt låter acceptera att detta fortgår i den omfattning som det gör? Jag kanske ska ställa frågan lite bredare. Vad vill eller kan du och dina föregångare säga om hur ni alla tillsammans har låtit allt få fallera i så mycket stort och i så mycket smått i allt det närmaste som vi , ditt folk, ser omkring oss och lever med i vår vardag? Inte minst då i form av väsentligt inskränkt trygghet och frihet i allt som tillhör vårt dagligt rörliga liv.  Sjukvård, skola och omsorgen blöder av brister men tystnaden om lösningar är total. Vad har du egentligen för agenda med ditt ständiga val att fly undan i alla skeden när det behövs akuta och omedelbara åtgärd. 

Jag börjar antagligen bli ganska desperat. Jag tror aldrig jag har varit en äkta raggarbrud och likväl önskar jag mig inget hellre än att se den svenskt genuina gamla hederliga raggarkulturen att återuppstå, återfödas, föröka sig och förädlas. 

Svenska raggare vi behöver Er! Vart tog ni vägen och varför känns ni vara så få nuförtiden?! Ni behövs! På konserter, gator och torg och på alla tider av dygnet. Vi behöver se  store raggarmannen med allt i hjärtat och sinnet! Även han som hade halva röven synlig och glimten i ögat till och med när näven skulle knytas. Det var Er som vissa av oss älskade i hemlighet. Det var Er som vissa andra av oss knappast vågade titta på. Det var Ni som blinkade med ögat och spände musklerna när ni behövde vara en man. MEN ni spände varnande upp musklerna när det behövdes men knöt endast nävar och skred till verket om det var ett måste.  Det var också NI som backade med ett we-are-all-winner & loosers-in -the-end-handfast-handslag med ett käckt men fräckt spott av blod, när ni alla kände gränsen kunde ha gått lite ut över styr. Då var allt det mera harmlöst farliga över och alla kunde lugnt gå hem igen. 

Det fanns alltid en raggare som var beredd att skydda, skjutsa hem eller ta hand om en vän. Tanken att de själva skulle kränka en annan fanns väl inte riktigt på kartan. Värste böst kunde bli stundens tröst. Ni fanns i respektingivande mängder och ni dök alltid upp. Inte som ett hot utan som en märklig trygghet. Tänk att jag inte förstod att uppskatta detta då.  Vad blir Sverige utan alla Er? Kom tillbaka! Mera! Flera! 

KOSTEN UTAN BRAKSKITAR

DAG 18  rapport om mat i helgen

Det blev ett komiskt fel när jag gav namn till mitt föregående inlägg med alla mina känslor.Såg att jag hade skrivit " Kosten att överleva en brakskit" och en rad andra fel så det var bara att ändra. Jag fick då anledning att döpa mitt inlägg om mat just till kosten utan brakskitar. Av den enkla anledning att den sockerreducerade kost jag äter ger just ett liv utan brakskitar. Även om man äter bönor. Se ex dagens underbara mat på IKEA som jag beskriver längre ner.

Jag har ju av anledningen min gamla sjuka mamma varit dålig på att skriva ner eller ens memorera det jag äter. Jag tror ni alla förstår när jag säger att vår lust att motstå frestelserna sjunker enormt när man mår dåligt och är oroad. Jag tror också att vissa av er förstår vad jag menar när jag säger att lusten att bry sig om att banta eller blogga blir väldigt mycket mindre när man genomlever det jag gör ihop med min mamma. Oavsett om du känner mig så vet alla hur svårt det är att leva upp till saker man lovar sig själv när livets olika helveten knackar på ens axel.

Mina inre samtal med min fiende i min hjärna fortsätter därför envist. Jag vet ju att jag kan segra. Jag vet att jag vill segra. Om inte annat för min mammas skull. När min mamma var en frisk mamma så var hennes största oro att hon skulle behöva uppleva ännu ett av sina barn gå bort. Speciellt orolig var hon senast över mig eftersom jag längre tillbaka både rökte, stressade och lite lätt lade på mig vikt.

Jag slutade då för två år sedan röka. På köpet kom min vikt istället att gå upp. Med mammas sjukdom och oro kom den att gå upp ännu mera. Därför är jag skyldig mamma och mig själv att bli vän med min fiende. Min hjärna. My brain is a monster - the monster is my enemy - but I am gonna beat it.

För varje dag som går så blir jag mer och mer övertygad om att sockret har varit bränslet till mitt monster. Än en gång säger jag till den som funderar på gastric By-pass. Gör det inte! Det finns inget monster eller fiende i en kropp eller en hjärna som inte går att besegra för det är du själv som är monstret och därmed din fiende. Så enkelt är det.

Helgen har jag varit helt slut. Inte kunnat sova av tankar som flyger så sovmorgon var ett måste båda helgens dagar. Knasigt med förskjuta måltider som resultat. Får se om det håller.

Sena frukostar har då varit ex:
LÖ. En hamburgare med tjock skiva Ost, Ägg och bacon på + grönsaker som röd spetspaprika och gurka. Blåbärsdrink (med ägg) o Kaffe
SÖ: Resterna efter lördagen dvs Spenat 1/2 laxbit 2 bitar bacon Gurka

Middagar tidig kväll :

LÖ: Spenat och lax med Creme fraiche o en tesked romsås
SÖ : IKEA besök med mat innan hemresa Kycklingfilé med ljummig vetebönsallad och chilisesamsås (åt ej all sås!)

Sena mellanmål sen kväll:
LÖ: Mjölkdrink med ägg, blåbär, dadlar, turkisk Yoghurt
SÖ: Liten hamburgare utan bröd med bacon, ägg och grönsaker

KONSTEN ATT ÖVERLEVA EN BRAKSKIT

Mina vänner jag är ikväll så gräsligt ledsen. Jag är så enormt uppgiven över hur mitt land ser ut och hur den fantastiskt fina vård, skola och omsorg som vi har haft har tillåtits rasa ihop fullständigt. En rad oansvariga politiker. Socialdemokrater med drömkamraterna från V och MP likväl som allianspartier, har låtit den rasa till en så låg nivå som inte ens är lika värdig som den som en schimpans har på ett Zoo i vårt land.

Jag har inte orkat skriva om alla mina känslor i detta tidigare för att de är så svåra att sammanfatta. De är fyllda av ångest, oro, uppgivenhet, håglöshet, depression och ilska men framförallt ett otroligt stort hat och förakt. Den som känner mig vet att hatet inte är personriktat och att det förhoppningsvis aldrig heller skulle kunna bli så. Det är heller inte ett rasistiskt eller främlingsfientligt hat även om jag är väl medveten om att det är så detta landets pk-elitister skulle säga om de läste mina ord. Jag har arbetat och umgåtts med invandrare sedan jag var fjorton år så jag har aldrig vänt mig mot den som är olik mig. Jag vänder mig däremot direkt mot den eller de som gör mitt samhälle eller någon av mina nära och vänner illa.

Det är snarare så att jag känner ett stort och kollektivt hat mot de bjässar av självgoda äckel till politiker som suttit av sina år. På sina feta eller magra arslen har de gjort inget annat än att försätta vårt land i ett otroligt hopplöst och läge. Ett läge som kommer att kosta oss minst en om inte flera generationers lidande. De generationer som också har betalat vår välfärd hittills. Men flera generationer än de kommer att lida men så länge ingen av de ansvariga politikerna har fått smaka på lidandet själv så kommer benägenheten att tiga och blunda att funka.

Sakta växer ett folkligt uppror inom oss. Jag kan inte vara ensam. Jag vill verkligen inte tro att jag är ensam om att se och känna det jag gör. Ett hat och förakt i större proportion än vad jag någonsin trott mig kunna känna. Jag är ingen hatare. Jag är ingen tvivlare men jag känner att det är nog nu. Jag vill avsätta regeringen. Det borde vara val idag. Förstår man inte vad som pågår!!! Vi befinner oss i en stor virvel som drar oss med bestämdhet både djupt nedåt och bakåt.

Nedåt på rankinglistor bland världens främsta länder på punkter inte minst som trygghet och välfärd. Bakåt i tiden av att vi låter oss anpassas snarare än att kräva anpassning av de folkmassor som ankommer vårt land. Bakåt av att dessa drar med sig forntidens kvinnosyn och lågt stående syn på värdet av att hålla sig till lag och ordning. Att ens ha en kunskap om sådant är inte en självklarhet hos de som kommit och ändå förväntar vi oss det omöjliga. Att de både ska förstå, acceptera och rätta in sig i ledet.

I förrgår hade jag en privat kamp tillsammans med min 84 år gamla mamma på sjukhus. Hon, som på både FÖR lång och sist även kort tid överdoserats med preparat som Socialstyrelse och Läkemedelsverk samtidigt varnat för. Läkemedel som man anser ska utdelas och förskrivas med högsta försiktighet till äldre och snabbast möjligt också sättas ut om man nu olyckligtvis har fått dem. Vår mamma förlorade medvetande och kroppstemperatur till sådan grad att det blev skadligt och farligt. En akutmottagning vet då inte vart man ska göra av henne och försöker låta oss tro att det vore normalt att skicka hem henne trots fara. Vi följer intuitiva känslor och protesterar och då av slöjas bilden om varför. Man berättar besvärat att akutvårdsavdelningar är överbelagda. Att sjukhuset i sig är totalt överbelagt och man lägger henne därför först i kontorsrum, senare fyr-sal. I denna fyr-sal får vi själva inte vistas mer än vid begränsade tider. De tider vi är där förstår vi varför. Totalt kaos och som vanligt mycket få men ack så slitsam och vänlig personal.

Här i denna fyr-sal blandas numera också kvinnor och män. Vissa personer ses gråta av bara detta för att det helt enkelt är en generation som har svårt att förstå och acceptera. De har vuxit upp och betalat sin skatt i annat värdigare tänk.Men deras protester tas inte emot som en invandrares. Deras argument räknas inte för de har ju fel hudfärg och har levt oförskämt bra så det duger inte att säga att det var alltid kvinnor och män separerade förr. Det duger inte att man nu så klart också trodde att man skulle få samma sak för sin surt betalade skatt. Inte nu. Här blandar vi hej vilt. I samma sal som min tablettförgiftade mamma ligger cancersjuka, njursjuka, diabetiker i princip allt. Kvinnor och män, ung som gammal. OM man inte är av rätt sorts religion så klart. Då hade man nämligen kunnat ringt tidningen och rivit ner sjukhuset för enskilt rum.

Jag kan personligen både förstå och överleva mycket obekväma saker. En sak vet jag dock. När jag mår dåligt och när jag är sjuk så vill jag helst vara för mig själv.Går inte det så med max en till orkar jag vara. Jag vill ha tv, radio och förströelse även om jag måste stanna till sängs. Jag vill vara fri att prata som jag vill och med vem jag vill när jag vill. Att vara på sjukhus äter upp min hjärna mer än stärker den. Att ligga och titta på en klocka gör mig sjuk. Skulle min mamma vara annorlunda?

Hon har hatat både mediciner och sjukhus så långt jag kan minnas. NU när hon mår som sämst i livet. NU när döden faktiskt flåsar henne i nacken så tycker politiken att hon ska prövas på allvar. NU när läkarkonstens böcker säger att personer med hennes diagnos behöver allt annat än rums-byten och stökiga miljöer med många ansikten DÅ tycker politiken att hon prövas.

Just NU avgiftar man en 84 år gammal människa, min mamma, med att ta bort ALLA tabletter på en gång. Säkert det rätta men annars konstigt nog det man under mer än ett år sagt till oss inte är möjligt att göra. Just NU gör man detta på en avdelning där man inte monitoreras eller övervakas mer kontinuerligt eller med annan metod än att någon tar en temp morgon middag och kväll. Dessemellan springer personal nämligen runt som yra höns och försöka upprätthålla sin heder i att notera och överlämna resultat av kiss, bajs, kräk, och diabetesstickor. Mellan utdelning och in-plock och registreringar av matbrickorna förstås.

Min mamma hamnade då här för att det är stora risker med den låga kroppstemp hon har. Nu säger läkaren här att hon inte kan/får skickas hem under temp på 36,5 så vad menade han på akuten undrar vi? Hon hade ju  31,7 då. Han tänkte väl inte annorlunda för att sjukhuset var fullt? Liksom med tystad media så leds hans medicinska ställningstaganden av politik?

Med en natts dropp gick den upp i 34,7 och vi mötte en sjuk men härligt levande människa. Plötsligt sedan en krasch. Nästa dag låg temp och min mamma var plötsligt helt urholkad och illröd i ögonen. Såg ut och betedde sig som ett monster. Ett monster som formligen klättrade ur sin säng och bönade mig om att få åka hem. Jag nekade henne och jag kommer aldrig att glömma blicken. Inte heller orden, "Det trodde jag inte om dig" . Fick inte vidröra henne fick inga svar när jag sedan sa något till henne. En blankt röd och tom blick mötte däremot min utan ord. Vid matdags vägrade hon äta. Blicken var fortsatt olyckligt uppgiven och munnen kraftlös men sammanbiten.

Kunde jag vilja tvinga henne att äta? För att öka hennes hälsa ja...ett försök nummer ett ....för att maten faktiskt verkar bra ja...ett försök nummer två.....för att miljön där gör henne hungrig och får henne att känna kraft att tillfriskna....NEJ Ett absolut NEJ.

Under den första friskare dagen med mamma och under den senare dag av kamp jag skulle få har vi båda nämligen hört männen i rummet låta på olika vis. Det har varit sådana ljud som vi inte ens hade orkat med hos de män vi själva valt att leva med.

Två av dessa män på mammas rum hade mobila ringsignaler från helvetet och de talade så högt i telefonen så att ens hjärna höll på att ramla ur skallen. Två av männen älskar även att berätta om alla sina infektioner, inflammationer, magoperationer och bensår. Gärna då i detalj hur de ser ut, luktar och smakar. Innebörd och efterbörd. Allt. När en av dessa män går på toaletten så gör han det med totalt vidöppen dörr.

Väl inne på toaletten släpper han väder. Inte då vilket väder som helst utan ta mig satan en hel tornado av BRAKSKITAR. Detta både ohämmat och okontrollerat oavsett vilken måltid eller fikapaus de andra i rummet befinner sig i. OM någon händelsevis känner till den akustik som finns i ett badrum på ett sjukhus? Om någon vet att ett badrum fyr-sal inte sällan placeras PRECIS FÖRE SÄNGRAD 1 I RUMMET!

Då behöver jag inte förklara hur det låter och känns för den blir åhörare till detta. DESSUTOM så inleder gubben i fråga hela processen med att före sitt toalettbesöket, sätta sig på sängen, ta sin inhalator och dra ett sug och då av detta hosta både länge, väl och så ljudligt så att rumskamrater verkligen hör att han snart ska kräkas. RAKT I MAMMAS ÖRA.

Hör min ilska ironi när jag säger att jag sedan barnsben vet hur äckelmagad min mamma är. Hör min ilska ironi när jag också delar upplevelsen med min mamma att jag vill kräkas bara av åsynen när samma man tar sin väg mot toaletten iförd enbart sin blöja med mycket häng. Kämpar emot kräkning när han sedan i den utstyrsel går in för sin toalettprocedur - säkert fullt naturligt för honom  - med vidöppen dörr och drar av EN KULSPRUTA AV BRAKSKITAR för öppen ridå. Man vill lägga sig för att dö. Verkligen så osmakligt är det. Speciellt för en kvinna oavsett ålder. Vi mår bättre med en brakskit från våra egna. Jag lovar.

Han som släppte av detta kalas av brakskitar gjorde det säkert för att det var enklaste vägen för honom att få uppmärksamhet på att han behöver hjälp på toaletten. Även han var runt sina 80-90 men smart nog att inse att NU kommer alla rums-polare att trycka på sin larmknapp. Ingen KAN för helvete bli frisk i denna miljö! En man kanske kan bli frisk med en annan man och en kvinna tillsammans med en kvinna men INGEN kvinna ska i sjukdom behöva utstå detta. Ingen.

Idag rapporterar min syster. Den "nya" cancer sjuka sänggrannen till mamma faller i gråt av skam för att hon förfärad av trötthet bett att vår mamma ska köras ut från salen inatt. Mammas ångest och ständiga störande höll på att knäcka den redan så sjuka kvinnan. Tillsammans med vad de övriga männen åstadkom i ljud. Vad gör hon arma cancersjuka kvinna förresten på denna avdelning som inte ens är för den cancersjuke? Var det fullt på "deras" avdelning också ? Där som jag personligen vet att hon hörde hemma? Hon förtvivlade som min mamma för att hamna på denna fyr-sal. Hon gav uttryck för precis samma som jag själv , max en två-sal hade hon orkat. NU plågas även hon. NU inte bara av sjukdom utan för kval över att hon inte stått ut med vår mamma och sett till att hon kördes ut på natten.

Mamma kördes till kontoret igen. Där sov hon hoppas vi? Eller hur hade hon det där? Ingen berättar om inte de i rummet berättar.

Idag , bara min syster som var där, som fick lämna efter flera timmars väntande i korridoren. Vår mamma har gått från att äta 100% till 25% vid en enstaka måltid. Inget nytt dropp. Temperaturen nu sjunkit tillbaka till 33 grader. Hon sov hela tiden min syster var där. Sedan var besökts-tiden slut och vi får inte vara där. Jag ringde till sköterskan ikväll. Ställde en rad med frågor som hon besvärad svarar att hon inte har en aning om. Man vet inget som är av värde utan man inväntar en måndag då man hoppas att ett psykiatriskt team ska dyka upp.

Ett psykiatriskt team varav någon antagligen bär ansvaret för att mamma fick för mycket och fel medicin. Ett team som man från avdelningen lite skämtsamt berättar är så svårfångat att det benämns som "spöket" för man vet knappt om det finns och man vet aldrig om eller när det kommer. Fyndigt sagt för den som inte har sitt liv i händerna på det.

Jag ringde som sagt ikväll. Mina magkänslor om vården av idag är inte goda. Min magkänslor om min mamma är inte goda. Jag hoppas jag har fel men jag varnade sköterskan för mina känslor och att jag har lovat min mamma att jag dels ska vara med henne om hon dör på en plats där jag bör kunna vara med. Jag lovade henne försöka låta henne dö "i sin" säng i sitt rum med bara oss två systrar. Detta är en avdelning med icke fria besökstider eller ens fria tider att ringa och fråga hur det går. Såklart är detta produkter av en pressad arbetssituation som inte kan ha anhöriga hängandes och störande i fyr-salar som redan är hemska.
Dör min mamma här så ska jag riva ner detta sjukhus med mina bara ord.

Jag hatar verkligen den som gav detta samhälle till våra gamla som byggde upp allt det som varit bra till oss. Det enda som tröstar mig är att inte heller den som har förstört det kommer att skonas. En dag skall också de alla invänta och möta döden. Frågan är vilken mardröm de vill möta döden ihop med. Vi har redan sett storpampar falla och det lär falla flera med dem. På många sätt och inför oss alla. Ihop med oss alla.

 

TV & PARADISE HOTEL

Vem fan behöver TV & Paradise Hotel när det finns facklig konspiration och verklighetsfrånvänd politik och regering? Jag tror inte jag behöver precisera likheterna mer i detalj.

NÄRA DÖDEN, MAT OCH VIKT ANALYS 2

Dag 15 som trillade över midnatt igen

Som ni säkert har förstått så har mina sista dagars rapport om mat jag har ätit uteblivit av den enkla anledning att jag har varit för trött för att rapportera om det efter att kommit hem från akuten och sjukhus. Min gamla mamma har antagligen varit väl medveten om att hon varit farligt nära döden eftersom hon gång på gång bett oss om att inte gå ifrån henne.

Vår mamma är annars sådan att hon absolut inte vill vara oss till besvär och hon brukade snarare be oss åka hem till våra respektive istället för att slösa vår tid på henne eller att ens tänka på henne om vi hade annat som var i behov att göras. Kvällen före dvs kväll till igår närmade sig besökstidens slut och vi systrar sa att vi måste snart lämna sjukhuset. Vår mamma som fortsatt var mycket svag säger då tyst med sin tår-blanka blick riktad mot mig "måste ni verkligen gå...om ni gör det så kanske jag inte finns här längre" .

Ingen skön känsla att lämna ett sjukhus med dessa ord och blickar i ryggen. Orden skär igenom en så pass att man börjar lämna sjukhuset men vänder tillbaka in på avdelningen igen för att berätta för sköterskan vad hon sagt och verkligen förvissa sig om att de kollar till mammas mående under natten och ringer om det är minsta tvekan om att något händer. I mina tankar så tror jag att vi människor har mer kontakt med döden och livet än vad vi förstår. Kanske förklarar detta också något av de saker vi också upplever med vår mamma just nu och som jag gärna kan berätta mera om längre fram.

Orden sjunger i alla fall i skallen på en hela natten efter hon sagt dem. Lite otäckt också är och blir det att komma tillbaka idag (igår) och genast få höra av hennes yngre rumskamrat att hon ropat på hjälp under natten. Ropat och ropat i panik att hon dör och förblöder. Rumskamraten berättar viskande i förtroende för att han var rädd att personalen inte skulle berätta och att vi antagligen ville veta.

Mycket riktigt ville vi veta.Mycket riktigt talade så klart ingen i personalen om denna händelse.Däremot vår mamma gjorde det. Trodde hon hallucinerat men klar som klarast så berättar hon plötsligt att hon tror att hon drömde att hon dog och att hon förblödde. Hon sa att det var hemskt och att hon verkligen kände att nu dör hon och får aldrig mera träffa mig och min syster. Jag ber för att min mamma har fel i att hon är nära döden. Jag vill inte att hon ska dö av att hon fått för mycket av en medicin som inte gett vare sig henne eller oss någon större hjälp. Det visar sig idag finnas för höga sköldkörtelvärde på prov man tagit på mamma. Detta trots att man sagt sig tagit dessa prover också på hennes boende och deras läkares begäran för ett par veckor sedan och då var det inget fel alls.

Mamma har fortfarande för låg temperatur för att släppas hem till boendet. Lika bra det. Min mamma äter nu mat som en travhäst och idag började kommunikationen och människan i henne som vi märkte av redan dagen före komma tillbaka ännu mera. Lite mera färg i ansiktet och inga blåsvarta läppar. Vi hoppas och ber för att inte hoppet är ute om hennes återkomst från de levande döda till de livfulla levande.

Mat är viktigt för de äldre. Mat är viktigt för en annan också. Man vill ju få bli äldre. Eller? Svår tanke idag.

MIN MAT & RESULTAT VECKA 2

Trots flackande på akut och sjukhusets avdelningar så har jag lyckats hålla mig till ett sockerreducerat liv.Resultatet efter vecka två är kanske blygsamt men ännu ett drygt kilo har försvunnit enligt vägning i går. Jag är dock mest imponerad själv av den fysiskt godare upplevelse jag har. Den betyder mer än de kilo jag tappar. Jag blir också en mer och mer beslutsam krigare mot min hjärna som är min egentliga fiende för min viktresa nedåt. Jag hamnar i upprepade frestelser på pressbyrå på sjukhus, i affärer, på MC Donalds med barnbarn osv.

Jag tvingas hela tiden kämpa mot mina automatiska beteenden men jag blir mer och mer medveten om hur mycket jag har lurat mig själv att äta på sista tiden. Tyckt synd om mig när jag slutade röka och det blev jobbigt runt min mamma. Det är jobbigt att sluta tycka synd om sig själv. Jag önskar jag kunde hjälpa alla som går i tankar på gastric by-pass. Gör det inte! Er hjärna kommer att straffa er! Jag vet att ni klarar att bekämpa er egen hjärnas lilla inneboende fiende. Måste ge det en chans. Annars blir vi också en av de levande döda.

Maten jag har ätit under sjukhus-dagarna har varit
Frukostar Ägg och bacon i någon variant. Någon mjölkdrink på blåbär, ägg och dadlar.

Luncher: Kycklingsallad Preem eller Mc Donald

Kvällsmat: Hemlagade biffar i grädde och gurka,  Frysta köpta Kycklingspett med rivna morötter och avocado,.eller som ikväll (igår) restaurangmat Wookade grönsaker, kyckling och biff med grönsaker mycket broccoli samt lite ananas. Enkla snabblagade val när man haft ont om tid.

Drycker under dagarna, vatten, kaffe och en enstaka BIRK Björkvatten som mellanmål.
Krisigt tilltag på sen kväll efter sjukhus - ost i rullar till en kopp kaffe

VÅRA LEVANDE DÖDA ZOMBIE

När så man äntligen tänkt sig att livet sakta skulle komma tillbaka till det mer normala och att man därmed skulle kunna börja känna sig ha ett egenvärde igen,  både för mig själv, min syster men inte minst då för min mamma, så försvinner igen två dygn hittills i oro, vrede och maktlöshet. Dygn på akutenhet och sjukhus.

Efter en längre tid i ett tillstånd av liv som zombie i olika grader så har det som inte får hända hänt. Vår mamma blev senaste dagarna oinformerat och mot vår vilja ( och mot sin vilja - eftersom hon upprepade tillfällen inom vården har godkänt och begärt att vi båda döttrar ska få vara fullt delaktiga i hennes vårdinsatser) överdoserad med en  typ av neuroleptika medicin. Risperidon (Rispedal) Medicinen är tänkt att dämpa ett förvirringstillstånd. Detta sker på ett av Attendos nya äldreboende i min stad. 

Risperidon är en tablett som man älskar att stoppa i alla våra äldre som drabbas av förvirring, hallucination, ångestfull oro eller depression. Oftast för att den äldre med och i sitt förvirringstillstånd orsakar sig själv men framförallt andra en del besvär. Den äldre kan bli motvillig att äta, göra behov, sova, sitta ja nästan allt basalt men den kan också mest troligt drabbas av att se, uppleva eller höra saker som inte finns. Detta är så klart oroande såväl för anhörig som för en mera ovan personal. Framförallt orsakar denna patient också en mer tidskrävande vård och om personaltätheten är låg är det inte sällan man kan googla sig fram till anhörigas upplevelser av att den ordinerats i en tanke att hjälpa personal och anhöriga få lugnt och mindre arbete. Anhöriga har i ett flertal fall fått ångra bittert att man låtit sig övertalats då man oftast ser ett resultat att deras anhörige blir en zombie. Många känner igen fenomenet om de kommit in på ett äldreboende och sett en rad närmast apatiska varelser sitta utmed korridorer. Dessa är sannolikt drogade med preparat likt det vår mamma har fått. Vi blev delvis av med hallucinationer men även med allt som var likt vår mamma. 

Vi ber nu faktiskt en stilla bön för att det inte också blir så att vi verkligen förlorar henne helt av samma anledning. Medicinen som gör våra äldre till levande döda. 

Jag ska gärna berätta mer om hela förloppet av händelser och denna medicinerings förlopp vid ett annat tillfälle längre fram. Den som i oro för egen anhörig skulle vilja fråga oss något är välkommen att skicka ett email. 

Det som kan sägas i detta skede är att man på vår mammas särskilda boende på Attendo i vår stad har man valt att bland annat arbeta med metod som läkares telefonrond. Läkare tillfrågas och ställer vid sådant tillfälle diagnos eller beslut för fortsatt behandling utan att ha haft en egen direkt möte/kontakt med patienten själv vid varje enskilt tillfälle. Man anser detta vara ett naturligt tillvägagångssätt om en läkare har träffat sin patient en gång i en inledning. Läkaren gjorde dock i vår mammas fall ordinationen med stöd av telefonkontakter med psykiatriläkare. Som inte heller nu har träffat vår mamma.  

Detta arbetssätt är alltså sådant man valde att använda under det att man mer än fördubblar dosen av sådan medicin på vår mamma. På våra kraftiga reaktioner får vi svar av boendets sköterska att hon menar sig vara läkares ögon mot patient. På våra reaktioner om att förlopp av biverkningar varit väl synliga för oss och så borde varit även för ansvariga på boendet. Sköterska hänvisar till att hon även rådfrågat de som arbetar med vår mamma. Sköterska medger visserligen också att hon trots min systers samtal med henne om oro för mammas tillstånd samma dag inte direkt hade varit uppe och besökt vår mamma utan talat med personal i boendet om henne och inget nytt hade kommit fram. 

Larmet/samtalet till oss med arbetande personals fråga /tvekan och oro för vår mammas svaga medvetandegrad och kraftigt sänkt kroppstemperatur kommer först när nattpersonal som känner mamma sedan tid tillbaka med hemtjänst börjat arbeta sitt pass. Detta leder i samråd med oss till ett gemensamt beslut om ambulans till akutmottagning där vår mamma registreras ha en kroppstemperatur på 31,4 och svag medvetandegrad. 

Tillståndet är för vår mamma bättre men fortsatt mycket svagt.  

Denna incident drabbar vår mamma en knapp vecka efter att vi haft ett möte med ansvarig chef om följande frågor. 

Förutom att igen ifrågasätta det guld och gröna skogar som utlovats före påskrift av kontrakt (daglig motion  utevistelse, hemlagad mat, aktiviteter efter allas intresse mm ) så ställde vi chefen ett antal väsentliga frågor. 

1) Sedan starten av verksamheten har vi vid samtliga våra besök i huset som har fyra plan, noterat att grindar till alla trappor mellan våningar allt som oftast står öppna. Då vi också kunnat konstatera att huset med naturlighet bebos av ett flertal personer med högre eller lägre grader av förvirringstillstånd och även då och då att vi själva mött sådan person i entré på väg ut från huset på egen hand så ifrågasätter vi hur man hanterar säkerheten för de äldre. Boendet är inte ett låst boende och de äldre är när det behövs smarta nog att studera hur hissarna fungerar. 

Vid ett antal tillfällen har vi fått förstå att vår egen mamma uppehållit sig vid hissar i sin önskan om att "få åka hem" eller att hon tyckt sig "väntar på skjuts".  Personaltätheten är låg och de få personal som finns (helg endast två) blir ofta upptagna och borta länge om någon sängliggande behöver ex byte av blöja med liftar och redskap och vi menar att sådan lång tid ger de äldre stort utrymme med uppenbar risk att kunna både rymma men inte minst då skada sig allvarligt genom att falla i trappa. Detta då såväl personal (även chefer) som besökande upprepat lämnar dessa grindar öppna till branta hårda stentrappor. 

SVAR: "Jag har noterat detta också och sagt till flera gånger. Jag ska säga till igen". 

Resultat: Inget.(någon personal erinrade sig ha hört det sägas och lovar kolla bättre). Inte heller sätter man upp lappar för utomstående, besökare, post/fraktbud osv, Samma grindar upprepat öppna när vi återkommer ett par tillfällen i veckan efter. Däremot har chefen prioriterat tid till att statusuppdatera boendets facebook-sida. 

2) Vi berättar: Alla de gamla som vi möter på avdelningen tycker att det är rent tråkigt och hemskt på denna avdelning. Kommentarer från den mest positiva "Här är hemskt" eller "De är ständigt underbemannade" och "Jag fick ligga två timmar i mitt bajs idag  - vad tycker du om det" är något av det vi hör när vi är här och besöker vår mamma. Vår mamma hör dessa klagomål varje dag.Vi möts även av att flera av de äldre ropar efter oss anhöriga och ber oss om hjälp med allt mellan himmel och jord pga att de menar att personalen inte hunnit med att hjälpa dem, Ska det vara så? Ska både vi och vår mamma känna stressen av att det ropas efter hjälp så fort man visar sig?. Är det inte ditt ansvar att se till att alla får sin tid och sina behov tillgodosedda?. Mängden tid beviljad måste stå i proportion till att avdelningen är tung att sköta med hela fem av nio personer som är i mycket tungt behöv av hjälp med allt. Då ligger väl också ansvaret för dig i att hålla sådan bemanning sådan att någon som tycks vara lite friskare inte blir åsidosatt av sådan anledning? 

Svar: "Eh ja visst är det så och mycket riktigt så bor er mamma på en väldigt tung avdelning med många dåliga som tar tid men nu är det ju så att verksamheten är ny och vi har inte riktigt jobbat in oss i våra rutiner ännu och då kan det ta längre tid med vissa saker.Alltså det tar tid innan alla vet vart blöjor ligger och vart hur vi gör när vi tvättar tvätten. Det kommer att bli jättebra bara vi har jobbat in oss och kommit i ordning med våra rutiner. 

Vår nya följdfråga: Men Attendo är inte nya i branschen? Det borde inte skilja i hur man tar hand om en gammal från ett boende till ett annat förutom just då detaljer som vart saker ligger osv. Attendo måste dessutom ha öppnat nya boende på andra orter och kanske veta vilka misstag som har begåtts där?. Ex I etablerade butikskedjor är det vanligt att man tillämpar "uppstartsgrupper" som reser runt och bistår på orter där man öppnar nytt. Kanske en tanke att ta efter för att det känns synd att många äldre ska behöva drabbas av att vara "elevunderlag" upprepade gånger och att mycket felaktig information och bristande rutiner uppstår pga en start där personal är nya ? Att ni kommer i ordning garanterar väl inte heller att bemanningen plötsligt hinner med så mycket mera av det man tydligt visar att man inte hinner med att göra idag. Marginellt mer disponibel tid kan väl skapas men för upplevd underbemanning krävs väl snarast fler mantimmar?

Svar: "Jag förstår att man kan tycka så men vi kommer att bli bättre efterhand som tiden går".  

3) Vi undrade: All pedagogik som avser vård av äldre, speciellt då demensvård innehåller information som berättar att det som är väsentligt med just vården av äldre är kontinuitet, trygghet och vikten utrymmet för social tid och goda sömn- och matvanor. Detta för att inte förvärra eller om möjligt för att kunna begränsa progress av ett sjukdomsförlopp. På knappt tre månader har i princip hela avdelningens personal bytts ut och många nya ansikten har passerat tillfälligt. Just vår mamma har som ex också redan fått sin tredje kontaktperson. Ett flertal av de mer ovana timvikarier syns arbeta merparten av helgtid när man alltså redan ligger på en lägre bemanning. Hur ser du att denna ekvation går ihop med de rekommendationer som gäller för en grupp äldre med tydliga behov av kontinuitet, trygghet och ökat behov av känsla av sammanhang.  

Svar: "Boendet är nytt. Det är naturligtvis tråkigt att det har blivit så för er mamma. Vi har använt oss av delar av den första personal som anställdes för att dessa i sin tur ska utbilda nästkommande avdelningar som nyöppnas i huset. Vi flyttar ett antal av den första personalen som blivit van vid arbetet i huset, till nästa våning att lära upp de som börjar jobba där. Någon har kanske också redan bytt arbetsplats. Man kan inte anställa alla på en gång och vi trodde inte så många skulle flytta hit på en gång Så blir det och man kan inte göra annorlunda"

Ny Följdfråga:  Men detta med samtal med ert avtal med kommunen måste väl i rimlighetens namn också kunnat indikera på antalet gamla som står i kommunens kö för ett boende. Länge har det varit en bekant brist på platser i vår stad. Ni har dessutom redan ett ytterligare boende i staden. Ert antal våningar/avdelningar var väl för er också bekant och organisatoriska frågor samt ett upplägg för organisatorisk personalstart borde kunnat vara hanterade under tid som husets byggnation pågår?

Svar: "Vi kommer att bli bättre med tiden och vi vet att vi kanske har lovat lite för mycket men nu tittar vi framåt" 

När man som vår mamma kommer från kommunens hemtjänst ( Hemsktjänst) där man har utsatts för att ha haft 60 eller fler ansikten på en månad i sitt hem varav ett 25 tal olika som väcker sig till frukost så förväntar man sig att det ska bli annan känsla av kontinuitet och trygghet i ett särskilt boende. 

Av en rad omständigheter, insjuknade vår mamma första gång redan under sin tid med hemtjänst. Hon hade länge varit drabbad av sådan grad av personalomsättning med undermålig ledning som gett resultat att "ingen känner de äldre väl nog för att upptäcka och notera sig sett ett sämre hälsotillstånd". En av oss granskad hemtjänst medger senare att man på flera punkter väsentligt misslyckats med sitt arbete. Man hänvisar till att vår mammas bästa tillvaro skulle finnas i ett särskilt boende. Därmed övertalar vi med mycket möda vår mamma och organiserar den flytt hon i många år har bävat inför. Vi delger henne alla av Attendos utlovade löften om den godare framtid hon nu skulle få. 

Idag är en sorgens dag för oss två systrar som nu befarar att vi med detta har skickat henne in i ett boende med en uttalad fara för sitt liv. Vi har krävt ett möte med aktuell läkare och i avvaktan på detta hänvisar denne oss till Patientnämnden. Varför framgick inte men vi antar att man med detta vill få oss i långbänks utredning för att ärendet snarast ska glömmas bort. 

Som en parentes skall nämnas att man på akutmottagningen övervägde och sade sig önska skicka hem vår mamma efter undersökning. Man menade att uppvärmning kan fortsätta på det särskilda boendet och att fortsatt kontakt med läkare och psykiatri kan tas från denna plats. När vi då protesterar och påtalar kraftig underbemanning på boendet så ändras i alla fall denna läkarens beslut. Det skulle komma att visa sig att AVA på lasarettet var fullbelagd och på medicinklinik avd 3 där hon senare hamnar får hon plats inne på ett kontor då inget annat fanns ledigt. När hon dygnet efter får plats i sal blir hon mot sin vilja placerad ensam kvinna bland 3 män. Är jag rasist om jag säger att så var fallet för att vår mamma inte är muslim. Då hade garanterat rummet funnits. 

På sådant sätt ser vår vård och omsorg ut idag.