ETT AVSKED I LIVET

Dag fem.

Ännu en dag med ganska många underbara men flest jobbiga och kaosartade känslor. Jag har pendlat mellan morgonens lyckorus i att ha en stund med underbara barnbarnen till en ofantligt mycket större känsla av sorg i avslutandet av sista städ i vår gamla mammas sålda bostad. Efter städningen var klar kunde vi alltså för sista gången låsa en dörr med många känslor, och konstatera att hit ska vi aldrig mer. Så otroligt skönt men ändå också en mycket märkligt tung känsla.

Tung var känslan av flera olika anledningar. En av dem är att jag idag, i och med detta, också för sista gången har stängt dörren till en stor del av mitt sista hem som familj. Detta var den bostad där jag firade min student och där jag senare spenderat mycket tid med min mamma. Här har jag sett min mamma ha många lyckliga friska dagar men också senare sett hennes väldigt många sjuka och olyckligare. Jag har som väl är aldrig bott i lägenheten själv eftersom jag flyttade hemifrån redan 15 år gammal då vi bodde på annan plats. 

Hemmet som fanns här bestod av de sista spåren av mitt barndomshem. Saker från mina skilda föräldrars liv tillsammans Nu är allt splittrat. Sorterat, utdelat, slängt eller enstaka saker då flyttade till äldreboendet. Den skönare känslan är att vi då inte behövt göra detta arbete under sorg som det skulle blivit om vår mamma hade varit död. Den tunga känslan är att vi trots detta inte längre kan dela detta arbetets gång eller än mindre vår glädje över att allt slit nu är färdigt, med vår mamma. Idag fick vi så slutligen stänga dörren till det jobbiga men också till en del av vårt liv. En del av livet som liksom andra delar aldrig kommer tillbaka. 

I den friskare tillvaro som vår mamma befann sig i just runt sin flytt till äldreboendet så bävade och förfasades mamma över allt arbete vi två systrar skulle få lägga ner för hennes skull. Hon skämdes över all den röra som hon skulle ha orsakat efter alla sina olika incidenter med flera fall och en hjärtinfarkt. Att hemtjänsten inte kunnat klara av att uppfylla ens normal städning, och än mindre den nivå av vad just vår mamma ansett vara värdig städning är ju inget som vår mamma skulle lasta sig själv för. Men det var precis vad hon gjorde för det är just så de gamla gör. De förlorar sig själva i att inte klara av sitt liv som de vill ha det. Värdighet är inget man får eller ska förvänta sig i sitt åldrande. I alla fall inte som systemet i Sverige fungerar idag. I alla fall inte med de förutsättningar vi själva varit med om att skapa oss fram tills idag. Något att tänka på innan vi lämnar över till våra unga. Frihet och självständigheten har haft och har sitt pris i alla led.  

Vår mamma har ändå uppskattat allt vi har gjort för henne så gott vi genom åren har hunnit, kunnat och orkat. Vill nog också tro att vi har gjort långt mycket mera för vår mamma än vad många ens kan göra då många anhöriga bor på ett avstånd från sin förälder. Vår mamma har in igenom hela flytten berömt oss och kunnat glädjas med oss både över sin nya tillvaro i fräscha nya äldreboendet och över framgångarna med att avyttra hennes gamla bostad. Hon har varit engagerad så pass så att hon intresserat sig för allt inredningens minsta detalj och möbelval. Livet i äldreboendet skulle bli så socialt och hemlagad mat smed dofter som hör därtill kulle man få. Daglig hjälp med motion eller utevistelse och regelbundna aktiviteter. Det kom att visa sig att sanningen inte var så efter det man skrev sitt kontrakt och flyttat in. Lika ensam igen men i en stol på ett nytt rum, så plötsligt efter julen, stal hennes nu igen förvirrade hjärna allt det där fina ifrån oss igen. Denna gång är förvirringen om än värre än den första gång hon drabbades av det. Ingen kan förklara, ingen kan berätta orsaken för oss. ingen tycks vet mer än vi. Ingen tycks heller vilja veta mer än vi. Ingen verkar heller att det är viktigt att lägga energi på att få veta mer än vi. Proppa i henne lugnande droger så blir det bra. Kanske är detta helt enkelt mammas sätt att fly sina obehag av känslor och händelser. 

Ingen inom samhällets organisationer har behandlat vår mamma med värdighet på många långa år och för oss som beskådat det på nära håll så har det märkts hur det har fått förödande konsekvenser. Inte bara för vår mamma utan även för oss barn och flera av de nära anhöriga. Vår mamma klarade demenstesten. Detta innebar saker som ingen diagnos eller i alla fall fel diagnos = inget stöd eller hjälpgrupp. Vi vet vad som kunde gjorts men vi orkar inte längre göra våra röster hörda. Vi har skrikit och stridit allt vad vi orkat så lång tid både före och efter. En dag kommer vi att avslöja allt men det kommer inte att rädda just vår mamma, men kanske någon annans förälder. Speciellt då om rösterna från anhöriga blir flera och det måste de bli. Just nu måste vi dock få lägga det åt sidan ett tag och bli hela som egna människor igen. Orken finns just nu inte att ro allt i land. Påminner mig om en enklare tavla från min mammas hem. 

Dagar som denna blir mat och ätandet mer som en parentes och ganska oviktigt. Lätt att falla i en fälla när så hungern slår till. Det är nu man verkligen måste vilja förstå vilka illvilliga krafter som döljer sig känslor som ofta påverkar oss när vi blir nedstämda. De tar verkligen makten över alla våra sinnen och över vår förmåga att se hur vi verkligen agerar. Sanningen är att vi ofta faller för snabba kolhydrater i dessa stunder och sanningen är också att vi oftast då också är väldigt bra på att förneka att vi gjorde det. Vill inte erkänna att vi misslyckades med att motstå frestelsen just på grund av att vi var nedstämd.

Idag "talade jag" med sanningen inom mig flera gånger.Resultatet av det är att Marabou Skotte finns kvar i min väska. Jag vann kampen idag.Dagens måltider är kanske annars inte så imponerande men just så enkla och förnuftigt förberedda i huvudet som jag hade tänkt att de skulle vara för att hjälpa mig själv. Redan igår visste jag ju att dagen idag skulle kännas tung. Lagade därför extra portioner så att jag skulle ha till en extra dag eller två. Dagens tips blir nog helt enkelt att börja tänka förutseende. Tänk ut vad som brukar påverka dig negativt och var extra uppmärksam och förberedd inför sådana dagar. Det kan hjälpa dig mota misslyckandet i grinden. Själv glömde jag exempelvis också att dricka ordentligt idag. Kunde ha gjort min dag lite bättre men jag törstade inte för det har varit så kallt och soligt ute. 

Det jag idag ätit är: 

Frukost : Mjölkdrink blåbär och banan på och ett kokt ägg. 

Lunch: 1 1/2 Wienerkorv och ett stekt ägg, vatten

Kvällsmål: Kyckling i gräddsås med kokt Broccoli.