ÄTA TÅRTA MED DÖDEN SOM OBJUDEN GÄST

21 Januari 2016 Torsdag som blev en fredag

För att jag fyllde år idag. För att jag helt enkelt inte orkade samla mig att skriva innan. För att jag helt enkelt inte vet vad jag känner längre. En förbannad karusell av känslor har påverkat hela mitt jag under en längre tid. Människor man älskar lämnar dig. Alltid. Om inte så annars lämnar du dem. Jag talar om döden. Döden gör att vi tvingas lämna eller lämnas av alla vi älskar. Oundvikligt och mycket obehagligt att umgås med den känslan. Idag måste jag äta tårta med den känslan. Med döden. Att äta tårta med döden vid bordet på sin födelsedag är inte trevligt.

Det handlar nu närmast mig om min mamma så klart. Om ni läst tidigare inlägg så är hon förgiftad av sin medicin. Hon har snart vårdats en vecka och igår var min syster överlycklig för hon hade dagen med mamma som visade sig må bätre. Det kom en vändning till det bättre. Mamma satt och tittade på tv när hon kom. Eller i alla fall så hade man parkerat henne i en rullstol där vid tv´n. Allt verkade bra men så kom bakslag idag. 

Jag som inte ska äta sötsaker hade "peppat" mamma att överleva med att vi måste äta tårta ihop idag. Hon lovade mig lite svagt. Jag lovade köpa och komma med tårta. Det gjorde jag så klart. Jag ser då hur personal har tryckt in henne sittandes i sin rullstol med ryggen mot salen, dörren och korridoren. Snett mot en vägg och mot ett fönster med nedrullad persienn. Där satt hon påklädd och stirrade på inget. Vet inte om hon var ledsen för hon fick inte åka hem eftersom värden av kalium och natrium är utslagna och felaktiga och temperaturen var på väg ned igen. Endast 33,4 grader nu igen. Det knöt sig i min mage. Av ilska och av rädsla. Jävla personal som sätter en svag människa i en rullstol mot ingenting och en allt för stor bit från där hon når varken kan se rumskamrater eller än mindre nå en larmknapp. Behändigt för personalen. Vad ska man säga. De tänker så klart inte medvetet så. Hoppas jag.

Personalen, ett fåtal sjuksköterskor och undersköterskor springer benen av sig för att sköta en hel lång korridor med patienter i 4-bädds rum. Kissas, bajsas, ätas, tvättas och vårdas. Hur orkar och kan politiker leva med sig själva när man ställer ett system för något så viktigt som sjukvård under sådan ekonomisk press, att det får det att likna ingenting som blir ens nära ordet värdigt. Som inte bara gör livet för svårt sjuka annat än värdigt utan också oerhört ångestfyllt. Som gör livet för så många anhöriga som ska finnas bredvid i svåra stunder, så mycket jobbigare. Jag är normalt inte ondsint men önskar dem inget hellre än att de själva en gång får ligga i sin bajsiga blöja och skrika sig till döds. Länge och ensamma. Då skall de minnas hur de ställt till det. Hur vackert och fint mänskligt vi en gång hade det. 

Jag vänder min närmast apatiska mamma runt i rullstolen. Förklarar att jag har tårta med mig och att jag fyller år. Får ett svagt ja det gör du ju tillbaka. Utan minspel och utan glädje. Precis som det har varit hela tiden med hennes jävla medicin Risperidon som inte bara tog hela hennes personlighet och rörelseförmåga utan kanske också blir hennes död. 

Hela jag skriker av inre gråt när jag går runt salen med mina medhavda papp-tallrikar och delar ut till hennes rumskamrater. Alla, idag lika nedstämda av olika skäl, lyser upp en stund, när jag erbjuder dem alla hem-kokat kaffe och tårta. Jag delar ut. Någon av de sjuka skrattar och bävar lite för doktorns bannor för sitt socker. "En tårtbit skulle ändå sitta bra" En annan jublar över känslan av en stunds ljus med sällskap i tristessen av att legat en vecka och titta enbart på en klocka som går, eller som senast tillkomna patienten som också den bara placerats i en rullstol med ryggen mot dörren och inte kunna se någonting. Precis som mamma. Jag vet inte mycket om de andra. De vet heller inget om sig själva. Alla väntar på någon typ av besked. Alla verkar de rädda för att dö. 

Precis som mamma. Så länge som hon orkat kommunicera lite så framkommer bara att hon är snurrig och rädd. Rädd för att dö. Jag är också rädd att hon kommer att dö. Hennes kropp kämpade för att vara med mig idag. Jag känner det tyvärr. Jag är så rädd för samtalet om att livet hennes har tagit eller är på väg att ta slut. Jag har suttit i mötet med döden förut och jag har sett döden hämtat mina älskade förut. Pappa, min bror och min syster. De två sista på några få år. Därför ser jag likheter med den död som kom då. Jag ville inte bjuda döden på tårta men det kändes ändå så. Mamma rörde mekaniskt sin sked för att äta en mycket liten tårtbit utan kaffe. 

Jag har svår att få ner den lilla bit av tårta jag lagt till mig. Jag försöker tala med min mamma och minns. Det var detta datum 21/1 som jag blev uppringd om dödens ankomst. På min trettioårsdag. Pappa var konstaterad som döende och jag och syskonen hade en bilresa på närmare 50 mil för att komma till honom. Exakt 21 år sedan idag. Pappa dog sedan den 23:e. Jag firade även min trettioårsdag med döden flåsande i rummet. Jag stannade med pappa den natten av anledningen att jag fyllde år. Med mamma får jag inte stanna. Hon är inte konstaterat döende. Ännu. Man är antagligen livrädda att konstatera sig skyldiga till att ha tagit någons liv. Vården har redan tagit mammas liv. Även om det kunde tagit slut av sig själv nu så har de menligt medverkat till att påskynda processens gång.

Vi hade möte med ansvarig läkare idag. Han slår sig fri med att han måste kunna förlita sig till personal (sjuksköterska) som arbetar på boendet. (På vårt klagomål att man höjer doser utan att själv ha sett patienter)  "Man brukar göra så här" .När vi begär att få veta ORSAKER till att man väljer just höja så skyller man på psykiatrin och vill dessutom mena att man ansett mamma lida av sin förvirring. "Att hon satt på en stol vid hissen och trodde sig ska bli hämtar". "Att hon ibland nekade till att äta för att hon snart trodde sig snart ska åka någonstans". Vår fråga blir varför man då väljer en medicin som är belagd med varnande pekfingrar från både socialstyrelse och läkemedelsverk och som dessutom under lång tid har påverkat patienten negativt med de mer sällsynta biverkningarna. När det finns flera andra. "Psykiatrin tyckte så på telefon och man brukar göra så och tyvärr var nu er mamma en av de 10 000 som drabbas av den ovanliga biverkningen att inte klara/tåla medicinen"  

När jag också vid ett tillfälle säger att vi kommer att vilja anmäla till patientnämnden / IVO så förändras den informerande attityden till de aggressivare orden "då har vi kanske inte mera att säga här". Det var alltså inte så trevligt att tala med oss alls så fort vi tog upp ämnet patientnämnd. Klart jag vill anmäla när det klart och tydligt framgår hos myndigheter att man varnar för att förskriva detta preparat och att med valet att förskriva sådan medicin följer också ett gediget ansvar att följa upp och vara lyhörd för bland annat anhörigas upplevelser av biverkningar. Detta för att det visat sig vara riskfylld medicin just för de äldre. Läkare och sköterska tittar bort och runt med en känsla av himlande med blickar. Som om vi är dumma som vet något. Dumma som har läst något. Varför i helvete finns annars FASS och rekommendationer från Läkemedelsverk och Socialstyrelser om de inte ska efterlevas och kunna vara tillförlitliga? Förklara gärna det för den som just druckit kaffe och ätit sin födelsedagstårtan med döden som objuden gäst vid bordet.

Jag ber för att jag har fel om den gäst som inte syntes.