Tusan så jobbigt det känns och vad trist det låter tänker någon och precis! Just så trist är det. Just så jobbigt har det varit för mig hela vägen fram till igår och det är många år. Många år har jag levt med en känsla av att inte räcka till för att stötta mig själv i det jag behövt göra för att må bra. Jag klarade helt enkelt inte finnas för mig själv när mina mål var att främst sluta röka och sedan gå ner i vikt.
Nyåret 2013/14 hände något. Min son gav mig en dyr laddningsbar e-cigg i julklapp. Min alltid så omtänksamme och kärleksfulle son förklarade med den, efter många års försök med övertalning, att han helt enkelt önskar att jag ska leva lite längre. Två av mina syskon dog ju dessutom så onödigt unga. När jag till slut tvingades inse att det faktiskt bara var jag själv som varit den hemska människan som missunnat min son, att få sin önskan uppfylld, så fanns inte längre något tvivel om vad som måste göras. Jag måste helt enkelt klara det själv. Fram till den nyårsafton röktes det men efter tolvslaget var det stopp och e-cig tog över. I stort en månad senare så fanns inte längre en daglig tanke att återvända till riktig cigarett. Efter två månader och successivt avtagande av intresset för e-cig så var det också lättare att se och känna att mitt liv som rökare äntligen var slut. I princip då var e-cig bara en kompis i väskan även om den låg kvar där länge. Inte ett förfall, inte ett bloss sedan dess.
Under dessa två år har jag verkligen förstått att alla våra behov, alla existerande beroenden och missbruk om det så är shopping, tid vid data, mat, sprit eller annat så ligger orsaken till dem absolut bara förvarade i vårt eget huvud. Ingen annan än vi själva kan bli kapten för fartyget som bär problemet. Mitt beroende till cigaretten avhjälptes alltså enligt mig helt av krafter ur min fördjupade insikt i den starka kärleken mellan mig och mina barn och i detta fallet min son. Min framgång drevs av ingen annan än mig själv och min kärlek till mina barn och de som jag insåg älskar mig.
Nyårsafton 2015/16 firades i år, igår, i en ovanlig stillhet. Tillsammans firade jag med enbart min man utan barn, barnbarn eller vänner. Fridsamt, avkopplande och skönt, men ändå lite vemodigt, tillbringade jag den dessutom mestadels i en fåtölj framför dator och TV. Detta efter en total kollaps av värk i min kropp efter lång tids stress och slit i en tillvaro med min åldrande och psykiskt sjuka mamma. Vi har just genomfört hennes flytt till äldreboende, därefter sålt och tömt hennes bostad med allt vad slit och släp som hört detta till. Det är nu då och där i denna fåtölj som jag tar mitt beslut, Det är dags nu. Jag har sagt det länge. Jag har så mycket att berätta och jag har så mycket jag måste bearbeta och jag har så mycket jag vill orka uppnå. Berätta och bearbeta vill jag mest för mig själv då först och främst men med bloggandet som mitt verktyg och en slags anteckningsbok så kanske det säkert kan bli med nytta för några av Er därute.
Jag har länge tvekat på innehållet. Ett ständigt plågsamt ämne för mig är viktproblem och bantning. Ett annat är problemet att få tiden att räcka till att få ihop kost, motion och humör som då löser den saken. Mitt i allt detta kaos så tillkommer också både glädjefulla, lyckliga och problemfyllda relationer till både tid, jobb, familj och fritid i en enda stor röra. Jag kom till slut fram till att det jag då mest känner angeläget att få skriva om är just större beståndsdelar i livet som mat, relationer och mående. För mig står det klart att de alla är så extremt nära knutna till varandra. Ingen nyhet precis tänker ni och det är helt rätt. Varenda idiot vet hur vetenskapen redan har bevisat det och det visste också jag redan långt innan detta år. Det jag däremot inte vågade veta förrän igår var hur enkelt det kan kännas att bestämma sig för att nu också plocka fram nycklarna till min egen viktnedgång.
Det ni heller inte vet ännu är att många av de saker jag vill berätta om och belysa med mitt bloggande, under min viktresa, är saker som ni antingen kommer riskerar att själva få uppleva längre fram eller rent av har fått uppleva redan. Har du ännu inte varit igenom det jag genomlevt kanske du ser glädje i att följa mig och står du redan i samma båt som mig eller redan har genomlevt något av det som liknar mina erfarenheter är det klart också trevligt om du kanske vill dela dina tips eller kommentera det du läser.
Varmt välkommen till min första slöa bloggdag säger jag till mig själv och alla som vill läsa om nu någon råkat slinka in här av en händelse. Jag ska inte på en millimeter hetsa upp mig till att tro att jag varken är eller kommer att bli en framgångsrik bloggerska. "Jag är däremot en förbaskat trevlig 50-årig tjej med ett jädrans munläder" säger jag nu till mig själv. Slö som få, sittandes här i min fåtölj, för mig själv. Här lägger jag genast också upp dagens första blogg-flin i min ensamhet. Känner mig lite dum som redan hoppas och tror att någon ska vilja följa min resa 2016. "What the fuck" som ungdomen runt om mig skulle säga! "Nu kör vi mormor"! skulle någon annan säga. Det känns faktiskt genast bra. Jag måste ju tro på mig själv med mina egna små pepp. Det mår vi alla bra av att göra och ge oss. Om ingen annan utdelar beröm så får vi helt enkelt själva göra det.
Idag var en dag då jag bara sakta drog ner på vissa saker i matväg, I dag var en dag när jag handlade mat för några kommande dagars måltider. Imorgon ska jag berätta hur maten varit i dag och hur jag tänker lägga upp min väg framöver. Imorgon ska jag vägas och mätas av min man. Det blir skoj fy fan. Ses i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar