VÅGA VÄGRA VÅGEN VECKOANALYS 5

Detta är fredagen den 26/2 som just slagit över midnatt till Lördagen den 27/2

Som vanligt tenderar mina inlägg att göras runt midnatt då det är vid den tidpunkten som mina dagar går mot sitt slut. Jag blir kanske sittande en stund i kvällens tysthet efter de händelser dagen har haft att erbjuda. Jag är och har alltid varit en nattmänniska och tycker mycket om att ta in natten innan jag går till sängs. Kan upplevas som ett problem om man inte riktigt har samma rytmer som sin livspartner men man får helt enkelt hitta sina mönster för att kunna låga varandra ha de vanor som man var och en mår bra utav.

Många vill tala om hur ohälsosamt det är att inte gå och lägga sig i tid. Själv är jag ganska övertygad om att det ligger ett betydligt större problem i att gå och lägga sig i en säng om man riskerar att där hamna i tankar och känslor som inte är utagerade från dagen eller tiden bakåt och därmed får dig att ligga sömnlös och snurra i våndor i din säng. Är det något som skapar det jag själv vill kalla insomningsproblem så är det just det egna medvetandet om just signalen om hur man känner svårighet att somna innan man ens kommit till sängen. Dålig sömn sägs påverka vikten negativt. Ligger säkert något i detta också men för tillfället är det inte ett problem som jag har för avsikt att bry mig om. Jag är van att klara mig utan allt för många timmars sömn och känner inte det som ett större problem för mig.

Åter till min önskan viktnedgång. Blir det någon resa till Rom i vår? Den resa som jag ska belöna mig med om jag lyckas med mitt mål. Jag har konstaterat att jag har lagt ett fullständigt orealistiskt mål om mitt mål ska kunna bli en bestående viktnedgång. Trettio kilo eller ens i dess närheten är för mig så klart en omöjlighet på så kort tid som kanske fem månader. Det visste jag men jag resonerar så att om man siktar högt så kanske jag kommer den bit som gör att jag kan tänka att jag vore värd att få göra resan även med ett uppnått delmål. Så länge resultatet går mot det rätta hållet så är man ju värd all uppmuntran.

Jag har faktiskt med lite spionage också kunnat konstatera att min tilltänkta resekamrat också byter jobb under alldeles oväntat och redan nu snart under våren så min misstanke är att hon ändå inte kommer att medges semester för att åka med mig. Vill vi så kanske vi trots allt kan komma fram till ett beslut att skjuta resan till sensommar eller höst och att vi får nöja oss med en långweekend. ROM ska det bli och vi ska så klart också vara så COOLA och glada där oavsett hur vi väger och ser ut. Den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge.För de av Er som nu inte förstår ett dugg av vad jag skriver om så kan ni läsa mitt första inlägg här på bloggen. Då förstår ni att det hela handlar om ett förslag om reunion-resa med en kär gammal väninna som jag inte umgåtts med på många år.

Vad jag inte visste och trodde när jag började mitt löfte om viktnedgång var att min gamla mamma skulle komma att förgiftas/överdoseras av sina mediciner på det boende hon bor på.Att hon av denna händelse skulle hamna på ett kraftigt underbemannat och eftersatt sjukhus i Växjö där hon fortsatt skulle utsättas för ytterligare en vårdskada och därmed slutligen komma att dö av skadorna. De processer med anmälningar som nu också därav följer kommer att ta rejält av våra krafter. Det har redan börjat kännas kan man säga och jag kommer med säkerhet att återkomma med flera inlägg om relationer och samtal till de instanser som berörs av en händelse som detta. Egentligen orkar jag inte. Egentligen vill jag bara som alla andra som just har förlorat någon sätta mig gråtande i ett hörn och slicka mina sår av sorg. Men jag kan inte och får inte det om vi ska få detta gjort. Flera inom vården har bett oss att just orka anmäla för att detta ständigt sker och drabbar många oskyldiga. Jag måste orka för att skydda andra men egentligen vill jag som så många andra har gjort. Ge upp redan nu och här.

Jag tappade verkligen bort all min inspiration för egen viktnedgång men samtidigt så var faktiskt min mamma oroad av att jag på senare åren, speciellt efter rökstopp gick upp så många kilo och jag vet att hon vore glad om jag fortsatte mina försök. Vi har inte heller precis oddsen på vår sida med sjukdomar och död i släkten så det gäller väl att göra det man kan för att få sin stund på jorden så lång som möjligt. Jag vill därmed gärna klara min målvikt eller i alla fall en bättre bit av vägen dit.

Jag gillar känslan som jag numera nästan alltid har av att jag faktiskt hela tiden inom mig för ett resonemang mot eller med de där alla små "psykjävlarna" som sitter i skallen och spökar med oss så fort vi är svaga och drabbas av något som får oss ur balans. Jag har nog alltid haft en rätt god förmåga till att just använda mitt inre resonemang till något som gör mig lite starkare men det har också funnits många tillfällen som har gått helt fel.  Lasterna man har är extra svåra att resonera med sig själv om men det har för mig visat sig att det faktiskt går om man bara orkar hålla ut länge nog för att inse sin egen makt.

Under tiden som min mamma nu låg på sjukhus och tiden efter hon har gick bort så blev en sak som vikt och förhållning till mat egentligen helt oväsentlig. Sorgen nu efteråt har fått mig att känna en total obalans som gör det så otroligt mycket svårare att vilja motstå allt sug efter det där som brukade kännas som en tröst att äta. Jag sneglar allt som oftast efter det där som jag bara vill låta mig förfalla i att äta men hittills har jag konstigt nog vunnit alla min inre resonemang om att jag vet hur ännu mera ledsen jag känner mig av att misslyckas.

Jag väljer istället att lägga mig på en nivå där jag inte följer mitt mål med slavkontrakt dvs det blev en och annan mer kolhydrat i den sjukhusmat som åts där och då och nu efter mammas död även på begravning och barnbarns födelsedagskalas så har jag tagit ex en liten potatis och en brödbit och kanske ätit av tårta om än en mycket liten bit. Jag har senast ikväll också druckit ett glas vin och detta är inte enda gången men jag stannar vid ett glas.

Vikten har glädjande nog då fortsatt att gå nedåt om än väldigt lite och mycket sakta. Jag ser glädjande och som huvudsak att det går åt rätt håll. Det är halvkilot nedåt sedan sist och det är inte mycket men med tanke på mina synder och lägre engagemang så är det bra för mig. Min man är också väldigt uppmuntrande och klok. Han menar att jag borde våga lyssna till min kropp som trots allt visat sig må lite bättre. Han menar att jag egentligen borde våga vägra vågen ett tag för att det nu också har varit så mycket jobbigt under lång tid. Kanske har han rätt men jag är nog lite för orolig att misslyckas så jag vill gärna se vågen en gång varje vecka för att inte riskera falla ur min bana. Jag tycker egentligen att jag redan är rätt bra på att vägra vågen. Det är just det som gör en stor del av framgångskänslan. Jag frågar liksom mitt inre och kroppen först. Mår jag bättre eller sämre. Känns kläderna som de sitter bättre eller sämre. Efter att jag fått de hittills godare svaren på detta så är det inte av lika stor betydelse vad som står på vågen. Det blir möjligen bara som en extra bonus om vågen också visar ett minus.

Jag vet inom mig hur planen ser ut framöver och jag känner mig trygg med att det ska bli och kännas enkelt. Jag äter av det som finns hemma eller som jag snabbt kan köpa. Jag har mina regler om att detta ska innebära att jag inte äter av onödigt vitt socker och försöker undvika så mycket som möjligt av potatis, pasta och bröd. I övrigt är i princip allt tillåtet för mig. Jag känner av detta sätt att jag verkligen upplever mig nöjd med att vara fri från alla menyer, vägning av gram, points och äckliga pulver som ska skapa mirakel. att äga den känslan är det viktigaste för mig. Jag vill gärna kalla det "Mindful Eating", ett medvetet ätande eller rakt av självkontrollerat matintag. Sluta låta oss luras att det finns genvägar när vi egentligen är logiskt tänkande varelser som vet att dessa genvägar inte finns. Våga vägra vågen och förlita sig mer till förnuft och inre styrka.

Avslutar med ett urval bilder på snabba måltider som det har blivit här hemma.
                                         Het Böngryta (chili mm) med tonfisk o Creme Fraiche

                                         Äggröra på kokt ägg, majonäs, peppar o salt med Bacon o Gurka kaffe mm

                                          Gräddkokad vitkål och köttgryta.
                                       

                                          Stekt fläskfilé, Broccoli o Creme frasiche

                                          2 skivor kokt skinka, smält ost, Gurka och Creme fraiche

                                          Sylta, Gurka, Prinskorv, Ost, Keso, Creme Fraiche, Kaffe o Birk Björkvatten

                                         Microstekt bacon med mozarellaost. Sallad av tomat, avocado, ost, creme                                                    fraische

                                          Microstekt Bacon med smält ost och grönsallad med tomat o balsamvinäger

                                         Bananpannkakor på 2 ägg och en banan/person. Tillbehör Vaniljkvarg o blåbär
                                         Barnbarnens absoluta favorit!

BLOTT EN DAG ETT ÖGONBLICK I SÄNDER

Dagens rubrik är passande av flera skäl. Dels är rubriken en titel till en psalm (nr 249) som både min mamma, jag själv och många i min familj har en speciell kärlek och känsla till. Den har förekommit på snart alla våra käras begravningar genom åren och den blir sannolikt en som definitivt ska förekomma även på min egen begravning en dag. Psalmen sjöngs nu även på min mammas begravning den 18/2. Utan att vidare gå in på detaljer så kan jag säga att det alla begravningar har varit många stockar i min hals och tårar fällda under denna psalmens sång.

                                                         Min blomma på mammas grav

                                                    Ett arrangemang av "Ninas Björkelund" ( se länk längst ned )
                                     
Utan att jag kan säga mig vara uppväxt i ett uttalat religiöst hem så har vi nog alltid haft en relation till att vi känner oss ha en tro på något efter detta livet. Något större som vi inte alltid har velat sätta det där specifika namnet på. Hemma var det ju så att vi alla visste om att min mamma alltid bad sin aftonbön varje kväll innan hon somnade. Verkligen alltid om än hon bad den i sin egen tysthet. Så hade min mamma nämligen gjort ända sedan hon var 10 år gammal och hade sin egen far, min morfar, allvarligt sjuk i leukemi. Mormor och min mamma bad då varje kväll tillsammans för morfars liv skulle räddas och att hans hälsa skulle återkomma. Den svajade nämligen länge mellan liv och död och tyvärr så vann sjukdomen till slut kampen om morfars liv. Min mamma och mormor förlorade den de båda älskade så högt.

Precis som när jag nu har förlorat min mamma så gör det ont. Skillnaden är kanske den att morfar fick möta döden orättvist tidigt i sitt liv och min mamma nu först vid 84 snart 85 år ungefär som min mormor. Med mina känslor så kan jag konstatera att det spelar ingen roll hur eller när vi mister de som vi har kära. Förlusten blir inte mindre smärtsam när eller hur det sker. Vårt band från en mor till sitt barn eller från ett barn till sin mor förändras inte av att vi åldras. Det som möjligen sker är att vi som är barn till en som fått leva till 84 eller mer kanske lättare kan acceptera och ta in dödens ankomst och acceptera att det är den tidpunkt då den kan få lov att komma. Smärtan däremot är densamma och oviljan att tycka att "tiden var inne" är till viss del ändå rätt svår att acceptera. Vår så enormt stora kärlek till varandra gör ju att vi aldrig känner oss färdiga med varandra utan egentligen bara ville haft ut mer av varandra för evig tid.

Vi lämnas just därav med en gräsligt stor hålkänsla i bröstet för att vi faktiskt inser att rösten vi älskat nu definitivt har tystnat, lågan i de varma blickar vi fick när vi mötte dem har nu slocknat, mjukheten och känslan av kroppsvärmen vi fick när vi tog på eller omfamnade varandra blev så snabbt kall och är nu aldrig mera återkommande, sången vi sjöng eller nynnade på ihop ska aldrig mera höras, skratten kommer aldrig mera klinga i mitt öra och den kärleksfulla orden "I love You" som vi skämtsamt sa kommer inte mera att sägas mellan just oss. När medvetandet om allt detta kommer över en så faller man samman till en hög i tårar.
                                                 
                                                    Mina barns blommor på mormors grav

                                                    Ett arrangemang av "Ninas Björkelund"

Jag gillar inte heller att behöva bära på tanken att jag har känslan av att vara bekant med det arbete som nu ska börja. Sorgen. Arbete med sorgen ska just få börja. Man har inget att välja på och det är bara att förklara för sig själv att det kommer att göra ont, ta tid och ge ett sår som aldrig riktigt ska läka. Jag gillar inte alls att behöva tillstå att jag med allt för många erfarenheter av min pappas, min brors och min systers alldeles för tidiga bortgång av sjukdomar har fått en ofrivillig rutin i att sörja. Det är inget trevligt att kunna säga sig känna just rutin inför en sådan känsla som sorg men den finns där och jag är ovän med den känslan eftersom den har ägt mig så många gånger nu. Jag vill sparka benen av den känslan men det går inte.

Det enda jag istället nu får göra är att ta emot den, acceptera den och tala om för mig själv att nu gäller blott en dag och ett ögonblick i sänder. Precis som psalmen säger. Det är enda vägen till att det så småningom vänder. Vågen till det mindre smärtsamma och det mer ljusa. En enda fördel med erfarenheten av att ha tagit dessa dagar och ögonblick i sänder förut är att jag också minns och vet hur härlig känslan är i att bli övertygad om att en sak kunde i alla fall inte döden ta med sig, Våra minnen. Minnen som gör att min mamma kommer att finnas med mig för alltid precis som min pappa, min bror och min syster. Som min farfar, farmor och mormor. Tyvärr inte morfar eftersom jag aldrig hann att träffa honom och därmed inte har några minnen med honom att leva utav. Genom minnen skapar vi oss en tillgång av liv inom oss som blir det liv som gör att vi uthärdar förlusten.  Tills vi själva ska möta döden och lämna någon annan med sina och våra minnen.

Tar jag in känslan av hur betydelsefulla minnen är och förblir så förvånar det mig att vi låter livet uppfyllas av så mycket oväsentliga måsten och så få riktigt betydelsefulla minnen. Något att tänka allvarligt på,  där ute i vår blotta dag.
                                               
                                                    Min svägerskas blomma på mammas grav

                                                    Ett arrangemang av "Ninas Björkelund"

                                     Fantastiskt fina och prisvärda arrangemang köpte vi av Nina  
                                                    http://122an.com/info.html
                              https://www.facebook.com/Ninas-Bj%C3%B6rkelund-158455327679504/

FAKE VÄN LÅTSASVÄN

I en tid av socialt nätverkande och umgänge över internet så har vissa saker kommit att beröra mig mera illa än andra. Det jag främst då tänker på är hur värdet av en vän har förändrats drastiskt till det ytligare. Ett exempel kan vara hur vi alla värderar, bedömer och bemöter en av våra så kallade vänner på ett forum på ex Facebook idag. Det har flera gånger slagit mig hur lätt det verkar vara för många att hota om eller rent av skryta om hur någon av våra ståndpunkter eller åsikter kommer att avgöra hur vi med mer eller mindre omedelbar verkan ska stryka en eller en annan på sin vänlista. Dessa uttalanden, eller kalla dem hellre utbrott,  har fått mig att känna ett märkligt men stort förakt för hur en sådan person faktiskt förhåller sig till personer man i ena sekunden har valt att annars kalla för sin vän. Vissa av dem har jag sett dessutom tillhört vän eller rent av familj under en hel livstid. Inget tycks betyda mer än att man absolut inte själv ämnar ge avkall för sin egen åsikt. Bort med vännen som inte delar den. För att helt enkelt understryka hur man absolut inte kan leva i ett tillmötesgående med någon vän med annan åsikt än sin egen så skriker man ut sitt välbehag över att man snabbt, iskallt och drastiskt har sin fulla makt att avbryta sin bekantskap med en sådan vän.

Vissa av Er kanske känner igen fenomenet och vissa kanske rent av delat denna ståndpunkt att det är så det ska gå till. Kanske är det så ni anser att man ska leva sitt liv.Helt i enkelriktat spår med sin egna uppfattning om saker och ting? Känns det verkligen som en trevlig och fungerande värld? Att alla måste tycka lika. Det känns för mig väldigt nära den tanke som inte sällan är inblandat i sådan diskussion. Diskriminering för någons åsikt, religion eller för någons hudfärg. Känns det igen? Vilket är ok och vilket är inte ok?
För mig som känslomänniska har det visat sig väldigt problematiskt att få tycka det jag gör ibland. Jag tycker nämligen inte alltid samma som de som tycker det rätta. Jag är en verklighetsförankrad upplevelseperson och jag utgår ifrån att det jag ser och upplever är sanning. Min sanning så klart. Problemet med sådan uppfattning är för mig och många andra med mig att det stöter helt enkelt då och då på den där som vill bryta sin relation med mig. För min åsikt. Sådan känslomänniska som jag är innebär ibland att jag helt enkelt inte alltid få röra mig fritt där ute i min vänkrets. Med min åsikt. För den blir jag mindre värd än jag var före jag berättade den åsikten för en vän. Det där känns inte äkta. Inte alls. Det känns rent av väldigt tarvligt och otäckt. Maktgalet.

Är då detta något som jag också hade förväntats acceptera i livets verkliga och mera direkt vänskapliga umgänge. Helt klart är det inte så. Hade någon ställt sig och sagt samma sak, dvs krävt mig på en alltid delad samma värdering och åsikt, i ansiktet rakt på mig så hade vår vänskap med största sannolikhet varit bruten direkt. De bästa vänner eller partners jag sökt mig till i livet har sällan varit dem jag fullt ut delar åsikter med. Den spännande kompotten och hela utbytet har väl snarare så många gånger också legat i respekten av att kunna lyssna till och respektera varandra för varandras både delade och odelade åsikter. Så fruktansvärt trist mitt liv hade sett ut utan alla dessa åsikter och erfarenheter som har varit så otroligt olika mina egna. Ett verkligen begränsande och fördömande liv kan jag känna att det skulle blivit utan mitt möte i olikhet och oliktänkande.

Varför tenderar man då att betydligt oftare låta både de direkta och medvetna övertrampen ske från dessa personer som man tydligen har på nåder på sin vänlista? Varför sitter de flesta människor och läser och accepterar när någon skriver rakt ut något i still med " den som inte delar min värdegrund, tycker som jag eller som har det jag kallar för sämre åsikter än mina egna ska rensas bort från min lista"? Jag såg till och med någon som öppet deklarerade sin vilja att bryta kontakten med sin pappa för hans val av politiskt parti. På fullaste allvar. Varför har dessa personer överhuvudtaget kvar alla dem som man stör sig på i sin så kallade vänlista? Om man egentligen hatar allt de tycker, skriver och säger så är det väl snarare ganska rimligt att man kliver fram och säger det rakt ut i egen person. Öga mot öga eller i alla fall genom telefon till telefon om man inte träffas så ofta. Som den vän man påstått sig vara. Att ärligt komma och förklara att det helt enkelt är så stort problem med ett oliktänkande så att man inte längre passar ihop som vän eller önskar fortsätta ha dig på sin vänlista. Det gör nog ont men känns att vara mera reko.

En vän som man har på sin lista borde väl vara så pass mycket värd att man kunde välja sådant hederligare alternativ än att sitta och skrika ut sitt hot om list-deporti  inför andra. Eller vad är annars egentligen agendan? Vill man bara ha en lång vänlista? Vill man kanske tala om vart man står i sin makt över hur man väljer att rangordna saker man läser och hör från sina vänner? Känns denna skrivna ordets makt kanske mer självförverkligande och självstärkande än det sätt som den genuinare öppna utbytets vänskap kunde erbjuda?

Är en vän inte en vän för din lista om den inte tycker absolut som du? Vännen som kanske delar för mycket eller som kanske tycker för ofta och fel i din smak har kanske inget alls emot att hamna på en separat lista som du inte behöver läsa så ofta. Jag har en del av dem som inte delar det jag alltid vill eller hinner läsa. Jag har också dem som delar kedjebreven att klistra in och som jag hatar. Likväl tycker jag att det är upp till mig att våga säga ifrån direkt om något känns fel. Om jag tycker att en sådan sak går ut över vår vänskap vill säga: Gör det inte det så är det inte svårare än att bläddra förbi eller vara ärlig i en kommentar. Att hota och skryta med att ta bort en person eller i avsikt att med ordets makt förändra dennes åsikt det är för mig så lågt så att vänskapen aldrig borde ha funnits på listan. Vänner är inte en samlar-sak som man ska tapetsera sin skryt-lista med. En vän är för mig en person som man i möten har lärt sig att uppskatta precis för den han eller hon är. Med eller utan sin åsikt. Finns jag på någons lista av annan anledning så är det ett misstag.

Internet visar oss många andra svaga länkar med liknande fenomen. Det är i hela internets värld så väldigt lätt att glömma hur verkligheten ser ut när man kan gömma sig bakom sin data- eller telefonskärm. Så lätt det är att också glömma hur ett umgänge fungerade före internet. Det är också väldigt lätt att glömma hur vi naturligtvis fortsatt också bör behandla dem vi umgås med. Oavsett om mötet sker sällan eller ofta så är det en relation som vi av en eller annan anledning har berikats med.

På internet är det också lätt att gömma sig, bli en stalker, mobbare eller rent av en näthatare. Alla är både farliga och lätt avskyvärda begrepp med mer eller mindre skadade och sjukliga personer bakom sig. Man måste likväl varje användare kunna stå upp för bakgrunden till vart och ett av de ord med riktade krav, kontakter eller angrepp vi gör. Inte minst också om kraven riktas mot nära vän eller familjemedlem i ett försvar för en egen åsikt. Är kontakten inte av värde för båda parter på andra grunder än en odelat lika åsikt så bör den avbrytas på förnuftigare grunder än med uttalad avsky för den enskilda åsikten i sig.

I annat fall kan jag bara förundras över en nyfödd obehaglig kultur av ytlig nyfikenhet och behov av oäkta vänskap. Kanske är detta hela bistra sanningen om en ny värdelös värdegrund för att få finnas kvar på någons uppenbart overkligt värdelösa vänlista. Jag vill gärna önska mig att min egen lista får förbli en lista av verkliga vänner som vill vara min vän för just den jag är. Med eller utan åsikter.

DET KOM ETT SMS

Idag måndag 15/2-16 är det sex år sedan ett litet underbart mirakel kom till världen. Knappt nio månader före den dagen stod jag på mitt dåvarande jobb som butikschef och tog emot ett sms från min dotter. I det sms:et stod det " Och hur i helvete ska jag kunna berätta för mamma". Sms:et var inte avsett att komma till mig utan skickades fel från min dotter. Sms:et var egentligen menat nå hennes pojkvän men hamnade felaktigt och lite ironiskt nog hos mig som sms:et också handlade om.

Min dotter som befann sig i en sommarstad och arbetade med förberedelser i en butik som hon skulle få ta hand om och förestå under sommaren. Ett hedervärt uppdrag och förtroende för en tjej i hennes ålder. Mitt i allt detta står det då klart för henne och hennes pojkvän som just återvänt till sin hemstad Boden för att sommarjobba, att de båda väntade ett barn. Min dotter var gravid. Hon stod i valet att bli ung mamma, de både konfronterades med tanken att bli unga föräldrar och jag skulle eventuellt bli mormor vilket jag så klart då inte visste.

Det kom ett sms som istället fick mig att gå i taket av rädsla och ilska eftersom jag trodde att min dotter hade utsatts för något dåligt eller själv gjort något dåligt som hon där och då inte vågade berätta för mig. Under en mycket omedelbar och hastig uppringning för samtal med minst ett par upprörda inledande frågor om sms:et och hennes ord så kände jag plötsligt i hela min mage att det istället kunde vara något helt oväntat. Intuitivt hör jag mig själv ställa frågan "är du på smällen".  Jag fick då ett förtvivlat gråtande men ändå lättat svar "Ja det är jag väl".

Nästan konstigt omedelbart så blev jag också lättad. Av alla hemska saker som nu kunde ske med en dotter så var väl ändå en graviditet inte egentligen något att förfära sig över. Det är ju egentligen något underbart. Tankar på de inte alltid så lyckliga episoderna ur unga föräldrars liv som presenterade programmen "16 and pregnant", "Teen mom" och liknande flög igenom mitt huvud. Så klart var min dotter på tok för ung tyckte mitt förnuftigare jag men för mig blev det ändå instinktivt mera rätt med den viktigaste frågan av alla. Vad ville de båda ungdomarna själva göra av och med detta resultat? Hur tänkte de sig att deras ansvar såg ut? Jag fick svaret att de egentligen båda verkligen ville fortsätta ett liv ihop med att behålla barnet. Hela mitt spontana inre bultade av frågor och rädslor som talade om för mig att detta kommer att bli jobbigt. Trots det så växtee min känsla starkare till att även jobbiga saker ska bli möjliga att lösas. Med sansade vuxnas stöd så skulle deras båda liv inte behöva sluta i vare sig ruin, misslyckanden eller en förstörd framtid.

Vem vore jag dessutom till att våga ifrågasätta deras val? Vem vore jag till att fördöma deras kanske enda chans till ett barn och hur kunde den förnuftigare omgivningen veta att de båda skulle få fler chanser än bara detta barn? Jag insåg av en rad orsaker att jag inte skulle kunnat leva med mig själv om min dotter efter detta aldrig skulle kunnat få ett barn igen. Mitt svar var därav instinktivt och självklart att jag med hela hjärtat ville finnas för dem i vad de än kom fram till. Jag och övriga berörda föräldrar bad dem båda träffas och att noga, moget och sansat tänka igenom sitt beslut och att lyssna in åsikter från sin omgivning som skulle kunna förklara vilka uppoffringar detta barn också skulle komma att kräva dem båda på.

Ett gossebarn skulle knappt åtta månader senare komma att födas av sin enbart 17 år unga och fantastiska mamma.  Den lika underbare pappan till barnet fanns vid hennes sida och de båda ungdomarna gav mig den osannolika förmånen av att få dela denna förlossningsstund med dem båda. Hela resan dit fram och därifrån kunde blivit en egen berättelse ur mitt liv men denna bär jag högst kärleksfullt just nu bara i mitt hjärta.

Idag fyller detta fantastiska gossebarn hela sex år. Gossebarnet är nu en riktigt härlig och intelligent kille. Han har en mamma och pappa som är lyckligt gifta och han har även fått två lika underbara lillebröder.Jag som nu är mormor till alla tre fantastiska liv är så enormt tacksam att jag har fått dela en rad fantastiska stunder med denna lilla underbara familj och jag önskar självklart att jag få göra det många år till.

Min tacksamhet och ödmjukhet för innehållet i detta lilla fantastiska felaktigt skickade sms är så obeskrivligt stor. Jag önskar att alla unga mödrar eller unga blivande föräldrar som ställts inför sitt svåra val om att ta emot ett barn eller inte verkligen får en chans och ett stöd som de är väl värda att få. Jag både förstår och vet om att alla föräldrar till de som hamnar där inte alltid har en rimlig chans eller möjlighet till de lösningar som vi alla hos oss tillsammans lyckades hitta vägen fram till. Jag tror ändå att om bara viljan och modet finns hos alla parter så ökar också chanserna att det unga paret på något sätt ska kunna lyckas och att alla därmed hittar sin lycka i den framtid som ett barn kan innebära. Massor av jobb så klart men det går. Allt går om man vill.

Att kunna få barn är en ju trots allt en gåva som kanske inte återkommer. Att låta tvinga någon som vill få ett barn att avstå det skulle riskera ge problem och men för livet tänkte jag. Jag fick med mitt eget engagemang också förmånen och vinsten av att bli mormor tidigt och kanske fanns en mening med detta också Vi vill inte alltid veta vad som är oss givet eller varför något är oss givet men en sak vet jag mycket säkert genom allt detta. Jag är så enormt lycklig och tacksam både för mina egna två barn och nu även för alla mina barnbarn. Ville därför verkligen rista in mina ord av kärlek till dem alla, här och idag eftersom det sägs att "internet aldrig glömmer". Grattis älskade lilla barnbarn. Du har gett mig oändligt mycket glädje och kärlek i livet!

MAT OCH SYNDERNAS FÖRLÅTELSE VECKOANALYS 4

Fredag 12/2 som plötsligt blev lördag

Jag skulle normalt haft en av mina veckoanalyser om mitt ätande och bantande igår fredag men inget är sig likt efter min mammas bortgång. Jag sitter inte och gråter hela dagar men då och då och jag känner mig väldigt tom och inspirationslös vilket jag anser inte är så konstigt. En varm och enormt mycket älskad person har helt försvunnit ur mitt liv och den känsla jag känner är ju givetvis stor sorg efter min mamma. Tömd på krafter och avsaknad av lust att göra något alls. Jag känner mig som att jag trots detta fungerar ganska rationellt ändå men det är nog mer en känsla av min tillit till min oftast mekaniskt välfungerande överlevnadsindivid som bor i min kropp. Den ställer oftast upp och hjälper mig med allt därute på ytan. Insidan och själen däremot, den lever sitt eget lilla liv och den får väl komma ikapp lite vart efter som vanligt. Prästen som ska begrava min mamma pratade faktiskt om hur just ämnet sorg fungerar idag. Eller jag borde säga inte fungerar. Hon hade så väldigt rätt. Även sorg och att mista någon i livet har blivit en sak som har drabbats av dagens stress i samhället.

Döden och sorgen ska bara viftas förbi. Hur illa vi än mår och hur nära vi än står den som avlidit så väntar vi inte alltid ens med att ha  eller gå påden där festen eller åka på den där resan som kanske legat bokad när dödsfallet kom. Nej vi skyndar igenom begravningen som ett måste för att skyndsamt kunna leva på som vanligt igen. Som om ingenting hade hänt. Till och med omgivningarna, jobb, skolor och vänner förväntar sig oftast detta utav oss. Drabbades vi av sorg förr så var det ofta minst ett halvår där vi faktiskt både med kläder och annat uttryckte och tillät oss känna att vi befann oss i en tid av sorg. En tid där vi ville få bekänna vår sorg och där vi gick in i oss själva och det vi kände på ett sätt som kanske lättare lät oss komma ut läkta på andra sidan av sorgen. Delar av den tidens sorg var i vissa fall onödigt mörk, påtvingad och tung men när en sak som min mammas död nu händer här och idag så kan jag faktiskt förstå, känna och se en poäng i hur vi hade det och varför vi hade det så i tider av sorg. Det var nog en välbehövligt uttalad tid där man accepterades gå in i sig själv och känna in och läka den sorg som man kanske faktiskt måste lära känna och låta läka.När vi inte riktigt alltid gör så idag så kanske vi faktiskt bär med oss en del oläkta sår och vad blir det av dem längre fram?

Mat blir för mig en ganska oväsentlig och ointressant grej när jag inte är i min mentalt starkare form. Som nu.

Jag kan nästan hela dagar låta maten utebli helt för att plötsligt då vid ett enstaka senare tillfälle drabbas av lust att äta precis allt jag vill. Eftersom min inspiration nu också fallit ganska pladask efter vistelsen med mamma på sjukhuset så vet jag ganska tydligt att jag inte heller kan förvänta mig resultat i min bantning. På sjukhuset gällde ju mammas överlevnad och min mathållning var helt oviktig. Jag är bara glad att jag trots detta klarade jag av att kämpa vidare hyfsat bra och med få undantag så länge mamma var vid liv. Efter hennes död så var min motivation tillbaka på noll. Då kom den enda men oundvikliga semlan. 

Det är knappt två veckor sedan hon gick bort nu. Straffet för min förlorade motivation är så här långt ett förfall i att jag en dag unnade mig en semla. En dag åt jag en skorpa. En dag åt jag en hemlagad sk potatisburgare som dottern tillagade. Jag åt efterrätt av kesella med bär hela två dagar förra helgen. Jag har ätit alltför många småsaker som en gång hot wings och chili cheese tops på MC Donalds men oftare har jag klarat av att låta det bli frukt eller då och då en Babybel ost. 

Jag har i alla dessa synder klarat av att hålla mängderna kolhydrater ganska sansade. Detta har så långt gett mig den kroppsliga protesten att jag enbart har stannat i samma vikt och ej gått ner något alls mera sedan senast gjorda kontroll / veckoanalys. Jag antar att detta är ett litet bevis för hur pass "allergisk" eller känslig jag faktiskt är för en relativt liten mängd av snabba kolhydrater. Jag antar att jag ändå ska vara väldigt glad att vikten står på oförändrad. Jag kan bara att göra det enda rätta och det är att erkänna mitt syndande för mig själv och för andra. Annars faller ju hela min övertygelse om att alla bantningsmenyer, idéer och magoperationer egentligen är att förkasta. Allt sitter ju i vårt huvud och i vår förmåga att tala om sanningar för oss själva. Jag tror dessvärre inte på något annat. Vad jag tror på är fakta som att vår mat innehåller olika ämnen, värden och mängder av saker vi behöver, inte tål eller är känsliga mot. Reaktionerna vi får av dessa födoämnen kan variera beroende på hur mycket vi då rör på oss eller på hur vi genetiskt är betingade att ta upp dessa ämnen. Det tror jag själv så starkt på att jag på olika sätt ska visa det för både mig själ och andra. Syndernas bekännelser och tiden för vetskapen om effekten av dessa är helt enkelt här. 

Det är väl i känslor och lägen som där jag befinner mig nu som jag ofta ger upp eller hoppar av mitt mål. Jag får än en gång inse att det nu är dags för ett samtal med den lille satan i huvudet. Det är min egen match om min kropp och dess välbefinnande. Kanske är det den sista chansen jag får. Det vet ingen. Jag är inte ens i närheten av mitt slutspel och det är dags att ge mig själv syndernas förlåtelse för denna gången och ta nya tag iför nya veckor så snart jag känner att det går. Jag ska övervinna veckans kommande begravning och känslor runt denna. Allt kan med andra ord hända. Jag har så många duster som ska drivas framöver och ingen av dem kommer att bli enkel eller speciellt trevlig så det är bara att försöka bita ihop. 

Eftersom jag mest har bekänt synderna här ovan så vill jag för den godare känslan ändå få avsluta med lite bilder på måltider som trots allt har hållit sig bra inom ramen för vad jag har tänkt mig. Matlagningen går relativt enkelt eftersom jag hela tiden talar om för mig själv att det faktiskt inte behöver kännas jobbigt att anpassa maten med både arbeten, barn, barnbarn och annat. Jag håller verkligen med mig själv. Det går förvånansvärt enkelt om man inte lägger en onödigt stor press på vad man ska köpa och handla för mat.

Det där med att banta som svårt i kombination till andra i hushållet är skönt nog en helt bortblåst känsla. Mycket tack vare att jag tillåter vilken simpel mat som helst och hur mycket upprepning av mat som helst. Min kropp blir inte lyckligare av variationen utan den blir gladare av att jag lyckas hålla mig till det jag har lovat att göra. Då måste det så klart vara enkelt. Jag förstår mer och mer att den annars så pressade känslan i bantning har skapats av att jag just har känt mig styrd och stressad av alla experternas menyer och inköpslistor när det i själva verket varit så enkelt som nu hela tiden.

Det är ju väldigt enkelt om man bara inser att det handlar om att hålla sig till sanningen och att göra det som måste göras. Det där lät faktiskt som något så enkelt och smakligt att en politiker borde testa att göra det :-D

När jag säger enkelt så kan jag mena detta. Ta vad man har hemma och kommer över. Billigt eller dyrt spelar ingen roll så klart - din plånbok bestämmer. Kolla gärna efter mat med kort datum som är på extrapris. Kan göra goda exklusiva fynd till bra pengar där. Att göra det enkelt kan betyda detta. På en söndag kväll eller i början av en vecka kokos-panerar (enbart doppar i ägg och sedan kokos därefter kryddar med lite citronpeppar o salt) jag en paket spättafiléer, gjorde äggröra och kokade en påse färska rödbetor. Detta kan jag sedan förvara i kyl äta i olika former närmaste dagarna ibland rent av hela veckan(ex rödbetorna).

                                         Ex till en första god middag på en kväll.

                                          Eller till en god frukost med två kokta ägg.

                                          Eller som snabblagad lunch med en klick creme fraiche och gurka.

                                          Och kvällsmiddag igen med en god Björkvatten till efterrätt.

                                         En gryta på varfritt kryddad kycklingfilé, grädde och frysta rotfrukter blir till                                                  lunch. Toppat med lite naturell Yoghurt för syrlig brytning.                              

                                          Färsk kycklingfilé strimlad ihop med färsk paprika och grädde.Lägger i några                                               sugersnaps på slutet som endast kokas med i kort stund. Valfri krydda men jag                                             hade bara peppar, salt, salladskryddor dvs örtkryddor.

                                          God lunch av värmda rödbetor i smör. En halv paket                                                                                     av en bitlantpaté på halva priset i affären. Groddar och                                                                                 en Babybel ost. Smöret värmt med rödbetorna blir såsen. Mums!

                                          Nästan samma men en middag en dag när jag ätit dåligt.
                                          Lagt till lite micro-stekt bacon (lägger bacon på hushållspapper
                                          och värmer till önskad hårdhet) och en klick creme fraiche.

NÄR OCH OM EN RELIGION UPPSTÅR

I takt med att jag blir äldre möter jag frågor som jag inte har funderat så mycket på tidigare. Det som någonstans då och då av olika orsaker ändå har återkommit som en fråga för mig är om jag kan anse mig troende och i så fall på vad är jag troende. 

Jag kan i alla fall inledningsvis konstatera att jag har vuxit upp i ett hem som av många utomstående hade betraktats som huvudsakligen icke religiöst. Traditionsbundet men icke religiöst om man ser till trohet som kyrkobesökare. Samtidigt vill jag mena att mitt hem ändå i sitt innersta har haft en absolut del av en tro på en gud eller något som man kallar högre ändå. Slump, ödet och meningen med något är ord som vi ibland har använt oss av. Vi har också flera av oss delat tanken om att det en dag finns en plats där vårt liv på jorden övergår till ett liv i annan form. 

Vi är många av oss döpta, konfirmerade, vigda och begravna genom kyrkans försorg. Friheten att avstå detta har ändå funnits. Jag vet om att min mamma sedan barnsben bad sin aftonbön i hoppet om välgång och hälsa för sig själv och för oss hennes nära och kära. Vi har aldrig tvingats till att göra detsamma utan alla våra tankar om guds vara eller inte vara har varit både respekterade att vara våra egna och hörda. 

Jag kan inte förneka att sista åren med min mamma i livet ändå fick mig att oftare fundera mera på hur allt kan hänga ihop. Varför vi blir som vi blir och varför vi gör och säger det vi gör.Saker som mamma genomlevde i sitt sjukdomstillstånd tillsammans med saker som hon sa och gjorde då men också senare och kort inför och under sina sista andetag kommer att lämna mig ännu mer förvirrad och förundrad. Allt känns så drastiskt kallt, enkelt och logiskt men ändå så spännande varmt, obegripligt och oförklarligt. 

Med allt som händer måste jag ändå dela med mig av mina stora frågor och tankar om saker som: 

* Varför finns det religioner? 

* Hur gick det till när religionerna uppstod? 

* Hur skulle det låtit och tagits emot, om en av dessa religioner hade försökt uppstå idag?

* Varför är religionen befriad från en annars så förväntad utveckling? 

Kom ihåg att det jag skriver handlar helt om egna röriga tankar och känslor utan sakligt undersökt grund.

Låt oss börja med frågan om varför finns det religioner? 

Vi kan ju börja med att gå till mig själv.Jag är sjukt glad i livet och vill gärna vara med här så länge jag kan. Livrädd för döden helt enkelt. Jag har just förlorat min mamma som likaså hon kämpade in i det sista för att hålla sig kvar här i livet. Övertygad om att även hon egentligen var helt livrädd för det mörka obekanta slutet. Jag har på olika grunder förlorat även min pappa, en bror och en syster som också alla de gärna hade stannat kvar här i livet. Min personliga tro är därför att religioner av alla de slag har uppkommit av den enkla orsak att vi människor är otroligt rädda för allt det som vi inte kan påverka. Döden är ju en stor sådan sak. 

Döden - slutet - att på något sätt till slut åldras och vissna som en blomma skrämmer skiten av oss alla. Sjukdomen lämnar oss kvar i en strimma av hopp att överleva men att döden är total och definitiv det vet alla. Den skonar ingen oavsett pengar och makt. Vildaste busen, den fattigaste på gatan, mäktigaste miljardären, artisten, kungen, presidenten ingen kommer undan. Hur kommer vi förbi att delvis kunna undvika den känslan av vanmakt?. Hur får vi det definitiva att bli inte så definitivt? Vi måste hitta på något så klart. Den intelligenta människan behöver något hon kan tro på för att få ett bättre svar än det definitivt oundvikliga? The End är inte populärt. 

 

Vi människor har ju lyckligtvis men också ibland tyvärr begåvats med en fullt tänkande och ofta mycket analytisk hjärna. Det går snabbt att göra just den analysen att vi måste hitta på något för att undvika det oundvikliga. Vi har många även lyckats träna fram ett emotionellt sinne som med hjälp av kroppens alla olika delar signalerar för ex ond smärta eller skön känsla. När dessa signalsystem arbetar tillsammans så händer en massa konstiga saker med vår kropp och det är endast med droger och medfödd eller tillfogad skada som vi kan störa ut dessa signalsystemen kraftigt. Den analytiska delen av hjärnan har ju då tidigt upptäckt att det fanns saker som droger som fick oss att klara av att tänka bort vissa saker som vi upplevde som obehagliga. Det finns många vetenskapliga bevis för att människan tidigt använde sig av droger. Syftet med att använda dem vet vi inte alltid lika säkert något om. Kanske var det ibland bara en slump att drogerna användes. Att tugga eller röka något är och skulle ju kunna vara en kroppsligt reflexmässig rörelse eller sysselsättning så väl som något annat. Detta med droger för mig osökt in på min nästa fråga. 

Hur gick det till när religionerna uppstod? 

I mitt tidigare arbete som handledare för flyktingungdom fick jag ofta frågan om jag var troende.Jag svarade ungefär som det jag har beskrivit om religiösa tankar i mitt hem här ovanför men med ett extra understrykande till saken att jag naturligtvis också har ett hopp om att det väntar mig ett liv även efter att min tid på jorden är slut. Det var ofta i framförallt denna punkt som vi med våra olika religiösa bakgrunder också gärna enades vara väldigt samstämmiga. Vi hoppades och kände alla oavsett vår tro på att det är och har varit av värde att vara snäll mot våra medmänniskor. Vi hoppades alla på att vi efter slutet här får del av en annan plats där vi lever lyckliga utan smärta och ondska och där vi slipper oroas för flera smärtsamma avslut. Detta för mig i tanken tillbaka på hur dessa religiösa skrifter en gång uppkommit och hur de alla blev så olika trots ett väldigt likvärdigt innehåll. Önskan om evigt liv i trohet utan ondska, död och smärta. Det av alla gemensamt uppmålade paradiset. Hur blev detta nästan hela jordens gemensamma tankar? Den frågan är mer intressant än innehållet i skrifterna tycker jag.

I mina fantasier så blir hela svaret radikalt förenklat. Närmast komiskt enkelt för mig själv. Jag blickar i min fantasi tillbaka på en jord med betydligt färre och ack så glest utspridda människor. Jag ser också i tanken att dessa människor hade ett gemensamt oavsett livsplats och det var de mänskligt basala behoven som att äta, ha avföring, sova, föröka sig och annat sådant som gav den känsla av vällust. Jag tror och vet sedan även att denna tidiga människan till sin natur har varit både nyfiken och därmed upptäckande. Min kraftigt förenklade känsla av religionernas uppkomst är helt enkelt sådan att människor i rörelse, från olika delar av jorden, genom en slump har hamnat på en och samma plats. Denna större samling människor levde där ett liv under utveckling som inte sällan helt enkelt också ledde dem till djuriska större fester där människor efter användande av droger gick loss både sexuellt, handlings- och tankemässigt. Under dessa omständigheter vet vi alla i modern tid att det föds både väldigt bra och dåliga berättelser. Jag föreställer mig att redan då och i sådana större sällskap fanns det också personer som var betydligt smartare än andra. Dessa personerna var då som nu ofta personer som hittade tankar och metoder kring att lösa ett eller flera problem eller uppdrag lättare än andra. I min fantasi lyssnar den mer drogpåverkade gärna på en sådan persons berättelse och lämnar senare platsen för att i sin tur vilja berätta om det man lärt sig vidare till någon annan. 

Många personer i grupperna lyssnade säkert också nyktra på vissa av råden som kunde komma från de smartare personerna. Klokheten dyrkades och efterlevdes redan på plats. Därefter flyttade grupper av dessa personer var för sig ut på andra delar av jorden. Orden från dessa mera lärde män spreds sig på nya vilda fester med större eller mindre inverkan av droger. Ord från de lärde förvanskades så på vägen därifrån till att också bli både mera osannolika och förstärkta berättelser om hur man sett och lärt sig leva för att bli en lyckad människa. Versioner av en och samma lära kunde säkert utmynna i flera olika tolkningar som vardera kom att bli en religion. 

Vi kan ta en del ur nya testamentet som handlar om att Jesus går på vattnet. Min fantasi menar att det helt enkelt inte otroligt var så enkelt att man efter en större brakfest med upprepat intag av naturens droger till slut måste ro hem till Betsaida. Det var hårt väder och den som har rott en mindre båt och vet hur tungt det kan vara även nykter på sin sjö kan nog också föreställa sig hur det vore att ro den tidens större båt i hårt vatten. Kanske dessutom berusad eller väldigt dagen efter. Är man utmattad i kroppen av en långvarig rodd med avtagande eller rent av abstinens efter droger i kroppen så kan nog vem som helst förstå den som blir skiträdd och tänker att vi kommer aldrig mera hem. En sådan resa till sjöss kan få den starkaste att känna den värsta dödsskräcken och säkerligen kan det uppstå ett läge som får någon att få en illusion av personen som lovat möta upp dem på andra sidan. Oavsett om han då kommer gående på sjön eller ej vem vill inte se räddningen av en sann vän komma gående när skräcken för döden flåsat dig i nacken.

Väl framme på sin strand förefaller det mig heller inte otroligt att vissa av dem genast firar med att förnya sitt intag av droger för att klara av att förstärka och berätta om sin upplevelse av räddningen. Att fira kan vara ett sätt att få alla som har varit med att vilja hålla fast vid samma berättelser när man ankommer närmaste folkliga plats. Man talar sig samman för att också omvandla rädslor till ett skimmer av mod och egen ära i att ha fått lära och beskåda ett närmast övermäktigt kunnande. Allt för att göra sin farliga resa värd sitt besvär. 

Min gravt förenklade och kanske lätt ironiserande syn på dessa stora skrifters ursprung är inte på minsta vis menad att ha för att förkasta deras innehåll. Jag menar bara att min egen känsla är sådan att stora delar av alla dessa religiösa verk - med sina alla likheter - väldigt sannolikt är komna från en och samma ursprungliga region och person men därefter har blivit formad och förvanskad efter de personer som tog den med sig. Vi var enligt mig menade att ha en och samma tro om vi ens skulle tro. 

Jag känner mig också övertygad om att de alla är skrivna med innehåll som har baserats på ord från mer eller mindre drogpåverkade och hallucinerande personer. Väder, vind, droger, hälsa och tillgång på mat har så klart på samma sätt som det idag påverkar människan också varit saker som påverkat de personer som sagt sig uppleva det som har sagts och skrivits i dessa heliga skrifter. Vi måste idag bekänna oss intelligenta nog att klara av att förstå att faktorer som detta väldigt troligt kan påverka trovärdighet i det som blir skrivet.

Vad jag menar är att vi borde vilja förstå och våga ifrågasätta det vi har inte bara i traditionell bok utan så klart även i heliga skrifter. Speciellt eftersom dessa skrifter till stora delar också visat sig sätta hela mänskligheten ur spel. Skrifterna används som underlag för att rättfärdiga krig, mord, förtryck och en rad annat elände och vi låter det dessutom ske i namnet av dessa skrifters skapare. Trots att ingen säkert kan bevisa att jag har fel i ex min lilla egen teori och fantasi så låter vi dessa böcker användas till all världens grymheter som är precis det som jag tror i alla vill fly undan ifrån. Vi låter kanske tolkningar från en sjuk person eller en person med fylledille bli grund för att mörda vår granne. Det om något är väl sjukt. Det sjuka för mig osökt till min nästa fråga. 

Hur skulle det tagits emot om en religion uppstod på samma sätt idag? 

Låt oss säga att några tusen personer åker upp på storträff till Norrlands öppnare vidder. De vandrar länge bland myggor och fjäll och utsätts för hårt och pinande väder. Så slår de alla läger och en större grupp av dem alla går loss på vin och andra medhavda synder. En av de väldigt intelligenta men berusade deltagarna går en runda och kommer tillbaka till det större sällskapet och berättar att han mött två kloka män som vardera sade sig vara skickade för att berätta att de hade ett facit för ett evigt och lyckat liv, 

1) Den ena mannen hade sju kunniga kompisar med sig. Alla hade fått ett evigt liv och inte en enda av dem hade en mamma. Mannen sa att därför är kompisarna unika och nu måste därför alla leva efter dessa sju kompisars ord. De var nämligen skickade av den osynliga urmodern och genom att samlas på utvalda internetcafe i varje stad där man ska sjunga speciella sånger om henne så skulle man kan kanske få turen att komma i kontakt med skaparen till dessa sju kompisar. Fick man kontakt med denne så skulle man lovas vara garanterad ett evigt liv. 

2) Den andre mannen berättade att alla som ska sprida hans ord måste bli stämplade på låret av honom. Ingen annan får sprida ordet. För att bli denna ordbärare måste också den som ska sprida budskapet bära en gul klänning som har röda prickar nere vid fötterna. Alla män i landet ska sedan bära en randig pyjamas på sig veckans alla sju dagar annars lever de inte efter budskapet och måste straffas hårt. Alla som tror på hans ord måste även bära med sig åtta plåtburkar som är bundna i ett band som ska släpas i slalom efter sig på golvet samtidigt som man utropar "e-burken" fem gånger i rad. Dessa burkar har betydelse som förvaring för sina önskningar och önskningar får bara utropas enligt hans instruktioner skrivna på dessa burkar. 

Varje burk skulle representera ett viktigt behov i livet. Kärlek, familj, barn/fortplantning, pengar, lycka, makt osv  Mannen berättar att man måste åka till en ICA-butik varje kväll och vända sig med ena foten upp mot denna för att få sina önskningar hörda. Om man dessutom speglade sig tio gånger i en spegel varje morgon och utropar "e-burken" så belönas man extra i sitt nästa liv. 

 

Detta är så klart två överdrivna och kraftigt förenklade exempel på en start och grund till hur det låtit när en religion skulle uppstå. Frågan är vad vi gör med den första personen som återvänder från Norrland idag med vilja att övertyga oss om sanning i denna nya religion och berättelse? Sannolikt kör vi honom eller henne till närmaste mentalsjukhus? Vi gör det kanske också med nästa person, och med nästa och nästa också. Med den tionde ber vi kanske slutligen om ett bevis för männens existens och /eller åker vi själva upp för att möta och se dem. Varför? Jo för att vi förmodligen inte tror på vad som helst för att vi anser oss bättre vetande? 

När den som ville få oss tro kanske osedd straffar någon av oss som inte tror så infinner sig kanske tvekan att våga ifrågasätta. Kanske åker flera tveksamma upp och festar på innan alla kommit hem, Och låter sig övertygas Vad vet jag? I vilket fall som helst tror jag vi måste inse att allt gammalt som vi har fört med oss inte måste betyda att det fortfarande är en sanning idag. Jag tror att vi vill och behöver få tro för att vi är rädda för känslan att inte ha något att tro på? Vi är rädda att det eviga inte är evigt och för att det oundvikliga är precis så oundvikligt som det kanske är. Kanske. Kanske inte. Ingen av oss vet ju faktiskt hur definitivt det definitiva är och så länge det finns ett hopp om att det inte behöver vara definitivt så har vi rätt att tro det vi vill. Jag ser bara inte att vi ska låta döda och skada varandra för ett gemensamt behov av att slippa vara rädd för det oundvikliga. Detta för mig osökt till min sista fråga. 

Varför är religioner befriade från en annars så förväntad utveckling? 

Förlåt mig frågan Gud, Jesus, profeter och andra gudar. Förlåt mig men vad i era gott menade krafter och kunskapens ord får Er att göra oss så dumma så att vi tror att ni ville förbli så omoderna som ni har blivit? Vad får Er att vilja skada ert eget goda rykte så gräsligt med att låta vissa personer förvirrat bli dumma nog att tolka era budskap till att bli både ondskefulla och skadliga för framförallt kvinnor, sjuka och barn? Vad får religioner att ofta skada det finaste och viktigaste för fortplantningen som vi har? 

Den som uppfann glödlampan gjorde det uppenbart inte för att glödlampan skulle se likadan ut som idag. Den som uppfann bilen gjorde det inte för att bilen skulle se likadan ut idag. Den som uppfann kläder och skor gjorde det inte för att de skulle se likadana ut än idag. Den som uppfann radio, tv, data och telefon gjorde det inte för att de skulle se likadan ut och användas av enbart vissa, idag. Den som uppfann läkemedel och sjukvård gjorde det inte för att de skulle vara lika begränsade och få idag. Vi talar om utveckling. Allt har utvecklats medan tiden har gått och ingen säger emot. Alla tar emot och vill ha mer. 

Denna utveckling accepterar vi snabbare än blixten överallt och gemensamt i hela världen. Vi ser upp till den och dyrkar den precis som vi gör med en religion. För att att vi är kloka och intelligenta? Oavsett religion och bakgrund så accepterar vi och tar emot utveckling i allt vi vill ha eller hur? 

UTOM RELIGION!!!! Den utvecklas inte ett enda skit!!! Vem i hela friden sa att de som skrev skrifterna gjorde det för att religionen skulle efterlevas på samma sätt idag?  

DEN ska vara precis som den var för flera tusen år sedan.?? 

DET man skrev ska vara lika troligt och klokt nu som för tusentals år sedan.?? 

DE regler som de där så kloka gubbarna skrev och som passade så bra in i en tid för tusentals år sedan de ska passa in i en tid flera tusen år senare som vi lever i nu?? 

Hallå tror inte det va? Snälla hör du inte vad jag hör? Det säger sig självt att detta är den mest korkade och enklaste sak i världen som vi har missat. Vi har också utvecklats. Blivit smartare och intelligentare. Den bästa människan måste väl vara utvecklad nog att våga fatta att något har gått fel i religionerna. Något hakade upp sig. Någon inom alla våra religioner borde vågat tagit ett nytt stort beslut om möte att sätta sig ner för en ny klok modern religion. På riktigt. Kanske är det det som kunde leda oss till en efterlängtad fred på vår jord? Vad vet jag. Min fantasi följer i alla fall med mig vidare fram mot det oundvikliga slutet. Jag lämnar den skriven kvar här i hoppet för de kommande efter mig att arbeta vidare med.     

  

   

I RUINERNA AV MINA MÅSTEN

Idag är det en helt vanlig lördag.För de allra flesta så är det en lördag som vilken annan lördag som helst. Jag vill ändå tro att det trots allt finns många människor som idag delar mina känslor om att detta inte är en helt så vanlig lördag som många andra känner den.

Detta är snarare en mycket märklig helt vanlig lördag, där jag har hamnat sittande ganska ensam i en känsla av att vara ensam mitt i ruinerna av en lång tids måsten. Det är lördag i veckan då min gamla mamma lämnade jordelivet och oss alla som både älskade och önskade haft hennes närvaro här. Känslan i mig är på många sätt både märklig och mycket dubbel. Ond och god, tung och lättad i en enda röra. Jag har ett stort hål i bröstet som är fyllt av smärtan av förlusten men jag har också känslan av lättsam frid över att både mamma, jag och min syster har fått den oönskade friheten som vi alla behövde. Mamma friades från samhällets upprepade förnedringar i oförmåga att låta henne upplevas som värdefull trots sjukdom och ålder. Vi båda systrar har befriats från bördan av inte bara det som en anhörig förväntas göra utan att behöva vara med och se på och finnas där för den som drabbas av att leva sitt liv i detta samhälles förnedringar. För att vi tre personer hörde ihop men att vi ändå inte någon av oss förmådde att se till att det som händer förhindras eller blir annorlunda. Kampen är nu slut för oss alla så här långt. Nu återstår att se hur långt krafter räcker till efterspel.


Mamma är förhoppningsvis fri i sina änglars dans och förhoppningsvis gläds hon åt att vara på den andra och ljusare sidan som vi alla hoppas finns. Hon finns definitivt också någonstans här bakom mig och jag känner på något lustigt sätt hennes lättnad.  Hennes lättnad att se oss befrias från de många om än kärleksfulla ok som kommit av att vara anhörig till en åldrande.

Jag tänker idag på alla människor som lever i precis detta liv som jag just har beskrivit. Hur många är de, vilka är de och hur mår alla? Vem bryr sig om dem? Hur många finns egentligen som bär bördan av att leva ett extra tungt liv av att hjälpa en annan anhörig parallellt med sitt eget med egna behov? De lever detta bördans liv i sin tysthet bredvid och med oss alla i samhället och varje dag går både du och jag förbi dem och vet oftast ingenting eller i alla fall ganska lite om hur det känns.

Dessa människor skulle mest troligt aldrig heller kalla det för en börda för att det just är ett liv med sysslor som de oftast lever och gör i spår av kärlek och omtanke. En del har kanske tyvärr ändå hamnat i den tunga men inte omöjliga känslan av att det inte längre är av kärlek de hjälper någon att leva sitt liv. Måstet har lyckats förkväva minnet av kärleken till den som blir hjälpt.

Jag tänker på hur alla med anhörig i behov av omsorg får föra sin egen kamp på ett sådant skamligt ensamt övergivet sätt som nästan helt förgör chanser till ett eget dagligt värdigt liv. Vi har ju inga val att komma undan måsten om vi inte helt sonika säger upp bekantskapen med vår anhörige. Samhället förväntar sig fullt ut att någon ska finnas där och för den som har oturen att ingen anhörig ha så är det för mig uppenbart utlämnande och förnedrande kallt. Ingen bryr sig extra om den som är ensam sjuk, åldrande eller döende. Jag har sett det själv när min syster fick cancer. När hon skulle dö och vi satt i paus utanför hennes "dödsrum" så tittade jag rakt in i en dörr på glänt. Där låg en ensam man inför sitt döende. Ingen höll honom i handen utan man sprang in var tredje eller fjärde timme och la handen på hans arm för en puls.Däremellan inget. Jag led mer och mer för var gång jag mötte hans blick men just då hade jag nog med mitt eget. Min syster.    

Jag begriper mig definitivt inte på den typiskt svenska mentaliteten för hur vi alla fortsatt envisas med att föra kampen så ensamma och hur vi låter vårt samhälle fortsatt lämna människor med dessa öden. Att vi väljer att hellre förkväva och dölja alla minnen utav allt det dåliga så fort vi själva bara har passerat den svåra tiden i kampen vi fört så ensamt. Hellre än då gå ut i försök att förändra och förbättra det för någon annan. Istället väntar vi in att någon annan ska kunna dela den tråkiga erfarenheten med oss. Det är först när jag i lågmälda samtal berättar om min erfarenhet som jag får höra om hur hemskt det har varit även för någon annan.

I alla fall så är detta ingen vanlig lördag. Det är en lördag när min mamma inte längre finns och där jag sakta måste ta in den hastigt påkomna friheten och tillgången till mitt eget vanliga liv. Ingen ledsen mamma att trösta. Ingen hemtjänstskadad mamma att plåstra. Ingen sörjande mamma att stödja. Inga ärende ska åkas åt mamma. Ingen post eller paket som ska hämtas. Inga lampor som ska bytas, rum som ska städas för att hemtjänstens regler säger hon har för många, Inge inköp som måste ske ska längre göras åt mamma. Inga raseriutbrott på saker som inte fungerar med hemtjänst för mamma. Inga chefer att gräla med mer. Inga läkarbesök, frisörtider eller möten om mamma. Inga skador och ärenden att anmäla om jag inte vill. Inga rabatter att rensa och växter att plantera om. Ingen packning, flyttning eller städning. Nu när tiden kom till att vi bara skulle kunna sitta ner och vara- så finns ingenting.

Jag sitter nu här i ruinerna av mina måsten av min börda. Mitt hem ser ut som om en bomb hade dragit fram av all försummelse under tid som mamma utvecklade sjukdom och vårdbehov. Livet blev tyngre och tyngre. Jag gick ner från heltid till deltid. Jobbade till slut inte alls för att jag helt enkelt inte orkade föra ett eget liv ihop med min mammas behov. Jag hade turen att ha hyfsade förutsättningar att klara av att ge mig själv en tid med "bara mamma" men hur många kan och vill göra så? Det kostade mig både pengar jag inte hade och men också min stolthet att helt lämna ett liv i arbete. Jag hade dock inget val. Orken fanns inte och jag förstår också nu att jag höll på att bli allvarligt sjuk. Det var mitt eller min mammas liv som skulle riskera att falla om jag inte gjort som jag gjorde.

Det egna livet som jag inte vet hur långt det nu får bli är tillbaka. Det egna livet som nu ska hanteras, planeras och användas på ett så klokt sätt som möjligt innan jag själv kanske måste bli "en börda" för någon av eller båda mina barn. Jag hoppas att det ska dröja länge men när det är dags önskar jag att jag får bli en lika älskad börda som min egen mamma har varit. Jag hoppas att hon känner av min kramiga tanke där uppe i sina änglars dans. Nu i denna inte alls så vanliga lördag.

MAT MED ORO OCH SORG

Fredag 5 februari 2016

Detta innebär dag 36 efter jag startade upp min sockerreducerade liv i egenkomponerad tankebantning.
Jag har inte skrivit om min mat och ätande på nästan tre veckor snart. Den som hängt med mig från början vet att det beror på att min mamma blev svårt sjuk och dessutom slutligen dog nu i måndags. Vi har spenderat nästan två veckor med henne på sjukhuset innan den tragiska utgången av en eller flera vårdskador var ett faktum.

Oron och ilskan över mammas livshotande tillstånd efter att ha blivit överdoserad med medicin på sitt äldreboende var så klart en sak som gjorde hungerkänslan totalt körd i botten. Genast tar däremot psyket över och börjar att spela en spratt.  Jag känner att jag tycker mig starkt behöva äta allt det där som jag vet att jag inte alls bör äta. I Pressbyrån på sjukhuset vandrade mina fingrar smekande över varenda chokladbit i hyllorna. Jag stod långa stunder och dreglade på alla wienerbröd och annat gott som doftade från bake-off-ugn i kiosken. Alla mina svagheter kröp in i armen på mig för att få mig att ta utav det goda och viskade elakt till mig att jag faktiskt behövde den där skiten nu. Att jag inte skulle orka stå emot. Jag vägrade lyssna. Det var fruktansvärt svårt och jag kände för första gången på länge hur det var riktigt nära att jag gjorde precis som jag brukar.Tycka synd om mig själv och motivera mig till att äta gott för att må bättre.

Jag vann en liten delseger till slut. Jag lyckades under nästan hela perioden att hålla mig helt borta från allt som var sött. Däremot föll jag för hungern och bristen på varierat utbud i både cafeteria och restaurang. Det blev en smörgås då och då eller en varm korv likaså, men jag försökte ändå  att äta så lite av brödet så att jag bara precis blev lite lagom mätt.

När sedan slutligen sorgen efter mamma slog till på allvar så var det otroligt nära att jag ville gett tusan i allt och bara satt mig ner med en enormt stor påse med godis. Min stora passion lakrits saknar jag mest av allt. Den smaken hägrar i alla stunder som jag känner mig nedstämd och ledsen men så här långt har jag envist klarat av att hålla emot den lille onde satan i skallen. Försöker intala mig att det just nu blir ännu mer för mamma som jag ska klara min kamp om onödiga kilon.

Samma dag som mamma dog så pekade vågen på -4,7 kilo när jag kom hem. Det betyder att jag trots mina förfall på sjukhuset i alla fall har fortsatt att gå ner. Trots svårigheterna i två och en halv hemska veckor så gick det att samspråka med den illvillige i skallen. Trots lite bröd och en lunch med raggmunkar. Jag tror framförallt jag lyckades hålla borta just socker. Det blir nog lite värre nu framöver då jag antar att dessa dåliga veckorna kan ge lite negativt bakslag framöver. Då får jag ta det där och då.

Jag har av förklarliga skäl inte hunnit med att fotografera eller dokumentera allt av den mat som jag i hasten har fått fixat. Har försökt hålla mig till ägg, kött, fågel och grönsaker av något slag. Tar ofta och gärna en babybel liten rund Ost till kaffet däremellan. Jag försöker att hela tiden inte komplicera något som kan göras enkelt och av det som jag har hemma för stunden eller kan komma över därute i livets röra. Att inte klandra mig för det lilla jag kanske syndat har fått mig att överleva dagen ganska nöjd ändå. Det skulle inte tjänat något till att tänka annorlunda och att klandra ger bara nästa dag en sämre känsla och en större risk att vilja ge upp. Jag tar det jag kommer över och jag försöker tänka på att hela tiden tillaga lite extra mängd av något jag orkat laga. På så vis undviker jag fällan att stå utan och att då ta det förbjudna. Försöker även att använda råvaran med variation och alltså att tillaga densamma på flera olika sätt under samma matlagningsstund.  På så vis har jag klarat att uppnå snabb matlagning till en dag som kanske varit oroligare eller stressigare. Kan verkligen funka bra för en stressad bantande mamma i barnfamilj också.

Lite sammanställningsbild på panikfrukostar: Ex Halv burk Tonfisk, äggröra med majonäs och skivad tomat.
Stekt tunnskivad färsk kycklingfilé (30% rabatt pga kort datum!) Babybel ost och keso, Mosad banan, filmjölk kaffe o vatten blev det en dag då jag var sjuk mitt i allt. Hade verkligen inga smaklökar alls. Många dagar blev dessvärre helt utan frukost då jag mådde och sov dåligt av flera skäl.

Sammanställningsbild av ex luncher:  Sallad från Pressbyrån sjukhuset, Tonfisk med keso ägg tomater oliver ooch ost, Kokt Wienerkorv ägg senap o majonäs.

Sammanställningsbild på ex middagar: Stekt Bacon och min egen påhittade citron/coccosomelett toppad med creme fraishe och sockerärtor,   Kycklinggryta med broccoli tomat o Creme fraishe,    Broccoligratäng med köttfärs och fetaost,  Böngryta på köttfärs.

DÖDENS HÅL I MITT HJÄRTA

Måndag 1/2 -16 som just slagit över midnatt till 2/2

Döden har flåsat färdigt i min mammas nacke nu. I spåren av politiskt trams och en total avsaknad av etablerade politikers gemensamma ansvar för ett Sverige i förfall så har min mamma fallit i dödens famn. Innanför sjukhusets portar där flåsade döden färdigt för denna gång. Han lämnade också ett elakt smärtfyllt hålrum i mitt hjärta när han tog min mammas liv med sig. Mamma gick bort idag.  Saknade älskade mamma.

Totalt tre till fyra veckor tog det för politikens spel att släcka ett liv. Ett liv i min mamma som förvisso var sargat på många sätt men som samtidigt ändå besatt en så klar och lysande stark vilja och önskan att få fortsätta leva lite till. Mamma begärde inget orimligt. Hon begärde bara att få ett värdigt avslut efter några år av upprepat kränkts av samhällets omsorg. Efter att ha spottats på för att hon med sitt liv hade bidragit med att fostra fram barn till världen här som har de värdegrunder som har gett oss det Sverige som de oansvariga nu skänker bort i sin tro på sin egen storhet. Våra värdegrunder och rättigheter till frihet ger och förskingrar politikerna helt enkelt och vårdslöst bort nu.

Jag är så oerhört tom på känslor. Jag är samtidigt istället så fylld av skamkänslor så att jag inte ens klarar av att titta på mig själv i en spegel. Jag kan inte, klarar inte och vill inte se skulden i mina ögon. Skulden som jag kommer att bära med mig livet ut för att jag med många har låtit det bli så illa att det kostade mamma och troligt många flera livet som de kunde haft kvar. Inte bara min mamma dör i spåren av maktens försumlighet.

Det krävdes en oerhört stark och modig mamma att göra det min mamma gjorde i morse. Hon tog sitt liv på egen hand. Hon gav frivilligt sitt liv till döden. Hon bytte sin förnedring i att sluta sitt liv med att ligga på allmän sal, utan vettig lindring, för att dö medans rumsgrannen tittade på och fortsatt tugga på sin frukostbricka. Medan dörren till korridoren stod öppen så att hon i dödens stund fick höra och se tjejen med kaffevagnen oberörd skramla förbi. Det fanns ju ingen sal att dö på berättar man. Inte på hela sjukhuset. Det fanns heller ingen eller mycket liten ordination eller plan för lindring. Allt som var sagt, på den avdelning där hon varit planerad att få dö men som fick prioritera bort henne för att det kom in mer akuta som behövde platsen, var också borta med förflyttningen. På två av deras åtta platser hamnade unga män, utan papper, från främmande land.

Helt korrekt kan tyckas. Gammal släpper såklart fram ung. Betald livslång skatt släpper därmed också uppenbart fram den just anlända bidragstagaren att få ett värdigt liv medan den som gett dem denna chans ska läggas att dö i ovärdigheten. Helt rätt ska det kännas för att jag är snäll och älskar människan. Helt rätt ska det kännas att släppa taget och förlora mammas plats och löften om ett fridfullt avslut precis som narkosläkaren hade lovat i fredags. För att han glömde en sak. Det kan komma saker emellan. Sjukhus kan numera svämmas över av både "bakterier som man inte vet vart de kommer ifrån" och som vi alla besökare enligt doktorn nu har dragit i oss med att vi endast besökt sjukhuset och andats dess luft, men det kan också svämmas över av människor som står högre på rankinglistan än min mamma. Hon skulle ju bara komma att dö av slarvet som skett i vården så ranking blir så klart låg. Hon åkte lägre och lägre ner på rankinglistan för var dag inom sjukhusets dörrar. Klar i knoppen hela tiden men fast i sin nöd av syrgas.

När min mamma förstod hur vi led. När hon såg oss slåss, skrika och bråka med ansvariga. När hon såg sig slagen av döden som inte ville släppa taget om henne. När hon hörde att det inte heller fanns plan för en lindring annan än en utdragen väntan på död med begränsat stöd. DÅ såg jag första gången sorgen och uppgivenheten i henne ögon. Hon bad mig upprepat om lov att slänga sin mask. Jag bad henne behålla den på. Jag smörjde hennes skadade ansikte, jag blötte hennes döende mun med vatten. Hon bad mig igen att få släppa masken. Jag kunde inte längre låtsas att jag inte visste. Med tårarna rinnande talade jag sakta och tydligt i hennes öra för att överrösta syrgasen. Jag sa " Mamma du får släppa masken om du vill men jag vet att du vet att släpper du den så försvinner du ifrån mig på riktigt och jag vill inte det. Mamma jag är rädd för det. Du gör som du vill och bestämmer du dig så kommer jag inte att hindra dig utan att respektera det du vill men det skrämmer mig. Jag är rädd mamma. Jätterädd och ledsen för jag vill ju ha dig kvar hos mig." Mamma satte tillbaka masken för ansiktet. Tyst och med en tom blick ut i taket.

Jag var tvungen att sova en stund. Jag vet inte vad som hände men plötsligt så hade du bestämt dig. Det bankar på min dörr och jag får veta att du har bestämt dig för att du inte ville mer. Jag sprang till dig och försökte få dig att ändra dig. Din röst var borta av all syrgas och du väste fram "Vill inte". Jag satte den tillbaka sakta med min sista bedjande blick men du tog din svaga hand och lyfte bort den igen.
Din kamp började. Kommer aldrig att glömma den och hur ont den gjorde i mig. Det jag minst av allt kommer att glömma är den ångest jag fick av den totala avsaknaden av respekt för ditt behov att få göra din sista resa skonsam och värdig. Du valde att plåga dig till döds när vi inte ens längre klarade att vara rösten för dig. Förlåt mamma. Förlåt för att jag svek dig så. Jag saknar dig så men det hjälper inte längre. Jag gråter och mitt hål i hjärtat fylls tungt med alla mina tårar för dig.

De ska få betala för hur illa de gjorde dig. Jag lovar dig detta även om det är för sent för dig men i ditt namn och i ditt minne ska det bli en förändring om det så blir det sista jag gör. Hoppas du står bakom mig i detta livet ut.