Detta är snarare en mycket märklig helt vanlig lördag, där jag har hamnat sittande ganska ensam i en känsla av att vara ensam mitt i ruinerna av en lång tids måsten. Det är lördag i veckan då min gamla mamma lämnade jordelivet och oss alla som både älskade och önskade haft hennes närvaro här. Känslan i mig är på många sätt både märklig och mycket dubbel. Ond och god, tung och lättad i en enda röra. Jag har ett stort hål i bröstet som är fyllt av smärtan av förlusten men jag har också känslan av lättsam frid över att både mamma, jag och min syster har fått den oönskade friheten som vi alla behövde. Mamma friades från samhällets upprepade förnedringar i oförmåga att låta henne upplevas som värdefull trots sjukdom och ålder. Vi båda systrar har befriats från bördan av inte bara det som en anhörig förväntas göra utan att behöva vara med och se på och finnas där för den som drabbas av att leva sitt liv i detta samhälles förnedringar. För att vi tre personer hörde ihop men att vi ändå inte någon av oss förmådde att se till att det som händer förhindras eller blir annorlunda. Kampen är nu slut för oss alla så här långt. Nu återstår att se hur långt krafter räcker till efterspel.
Mamma är förhoppningsvis fri i sina änglars dans och förhoppningsvis gläds hon åt att vara på den andra och ljusare sidan som vi alla hoppas finns. Hon finns definitivt också någonstans här bakom mig och jag känner på något lustigt sätt hennes lättnad. Hennes lättnad att se oss befrias från de många om än kärleksfulla ok som kommit av att vara anhörig till en åldrande.
Jag tänker idag på alla människor som lever i precis detta liv som jag just har beskrivit. Hur många är de, vilka är de och hur mår alla? Vem bryr sig om dem? Hur många finns egentligen som bär bördan av att leva ett extra tungt liv av att hjälpa en annan anhörig parallellt med sitt eget med egna behov? De lever detta bördans liv i sin tysthet bredvid och med oss alla i samhället och varje dag går både du och jag förbi dem och vet oftast ingenting eller i alla fall ganska lite om hur det känns.
Dessa människor skulle mest troligt aldrig heller kalla det för en börda för att det just är ett liv med sysslor som de oftast lever och gör i spår av kärlek och omtanke. En del har kanske tyvärr ändå hamnat i den tunga men inte omöjliga känslan av att det inte längre är av kärlek de hjälper någon att leva sitt liv. Måstet har lyckats förkväva minnet av kärleken till den som blir hjälpt.
Jag tänker på hur alla med anhörig i behov av omsorg får föra sin egen kamp på ett sådant skamligt ensamt övergivet sätt som nästan helt förgör chanser till ett eget dagligt värdigt liv. Vi har ju inga val att komma undan måsten om vi inte helt sonika säger upp bekantskapen med vår anhörige. Samhället förväntar sig fullt ut att någon ska finnas där och för den som har oturen att ingen anhörig ha så är det för mig uppenbart utlämnande och förnedrande kallt. Ingen bryr sig extra om den som är ensam sjuk, åldrande eller döende. Jag har sett det själv när min syster fick cancer. När hon skulle dö och vi satt i paus utanför hennes "dödsrum" så tittade jag rakt in i en dörr på glänt. Där låg en ensam man inför sitt döende. Ingen höll honom i handen utan man sprang in var tredje eller fjärde timme och la handen på hans arm för en puls.Däremellan inget. Jag led mer och mer för var gång jag mötte hans blick men just då hade jag nog med mitt eget. Min syster.
Jag begriper mig definitivt inte på den typiskt svenska mentaliteten för hur vi alla fortsatt envisas med att föra kampen så ensamma och hur vi låter vårt samhälle fortsatt lämna människor med dessa öden. Att vi väljer att hellre förkväva och dölja alla minnen utav allt det dåliga så fort vi själva bara har passerat den svåra tiden i kampen vi fört så ensamt. Hellre än då gå ut i försök att förändra och förbättra det för någon annan. Istället väntar vi in att någon annan ska kunna dela den tråkiga erfarenheten med oss. Det är först när jag i lågmälda samtal berättar om min erfarenhet som jag får höra om hur hemskt det har varit även för någon annan.
I alla fall så är detta ingen vanlig lördag. Det är en lördag när min mamma inte längre finns och där jag sakta måste ta in den hastigt påkomna friheten och tillgången till mitt eget vanliga liv. Ingen ledsen mamma att trösta. Ingen hemtjänstskadad mamma att plåstra. Ingen sörjande mamma att stödja. Inga ärende ska åkas åt mamma. Ingen post eller paket som ska hämtas. Inga lampor som ska bytas, rum som ska städas för att hemtjänstens regler säger hon har för många, Inge inköp som måste ske ska längre göras åt mamma. Inga raseriutbrott på saker som inte fungerar med hemtjänst för mamma. Inga chefer att gräla med mer. Inga läkarbesök, frisörtider eller möten om mamma. Inga skador och ärenden att anmäla om jag inte vill. Inga rabatter att rensa och växter att plantera om. Ingen packning, flyttning eller städning. Nu när tiden kom till att vi bara skulle kunna sitta ner och vara- så finns ingenting.
Jag sitter nu här i ruinerna av mina måsten av min börda. Mitt hem ser ut som om en bomb hade dragit fram av all försummelse under tid som mamma utvecklade sjukdom och vårdbehov. Livet blev tyngre och tyngre. Jag gick ner från heltid till deltid. Jobbade till slut inte alls för att jag helt enkelt inte orkade föra ett eget liv ihop med min mammas behov. Jag hade turen att ha hyfsade förutsättningar att klara av att ge mig själv en tid med "bara mamma" men hur många kan och vill göra så? Det kostade mig både pengar jag inte hade och men också min stolthet att helt lämna ett liv i arbete. Jag hade dock inget val. Orken fanns inte och jag förstår också nu att jag höll på att bli allvarligt sjuk. Det var mitt eller min mammas liv som skulle riskera att falla om jag inte gjort som jag gjorde.
Det egna livet som jag inte vet hur långt det nu får bli är tillbaka. Det egna livet som nu ska hanteras, planeras och användas på ett så klokt sätt som möjligt innan jag själv kanske måste bli "en börda" för någon av eller båda mina barn. Jag hoppas att det ska dröja länge men när det är dags önskar jag att jag får bli en lika älskad börda som min egen mamma har varit. Jag hoppas att hon känner av min kramiga tanke där uppe i sina änglars dans. Nu i denna inte alls så vanliga lördag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar