Min dotter som befann sig i en sommarstad och arbetade med förberedelser i en butik som hon skulle få ta hand om och förestå under sommaren. Ett hedervärt uppdrag och förtroende för en tjej i hennes ålder. Mitt i allt detta står det då klart för henne och hennes pojkvän som just återvänt till sin hemstad Boden för att sommarjobba, att de båda väntade ett barn. Min dotter var gravid. Hon stod i valet att bli ung mamma, de både konfronterades med tanken att bli unga föräldrar och jag skulle eventuellt bli mormor vilket jag så klart då inte visste.
Det kom ett sms som istället fick mig att gå i taket av rädsla och ilska eftersom jag trodde att min dotter hade utsatts för något dåligt eller själv gjort något dåligt som hon där och då inte vågade berätta för mig. Under en mycket omedelbar och hastig uppringning för samtal med minst ett par upprörda inledande frågor om sms:et och hennes ord så kände jag plötsligt i hela min mage att det istället kunde vara något helt oväntat. Intuitivt hör jag mig själv ställa frågan "är du på smällen". Jag fick då ett förtvivlat gråtande men ändå lättat svar "Ja det är jag väl".
Nästan konstigt omedelbart så blev jag också lättad. Av alla hemska saker som nu kunde ske med en dotter så var väl ändå en graviditet inte egentligen något att förfära sig över. Det är ju egentligen något underbart. Tankar på de inte alltid så lyckliga episoderna ur unga föräldrars liv som presenterade programmen "16 and pregnant", "Teen mom" och liknande flög igenom mitt huvud. Så klart var min dotter på tok för ung tyckte mitt förnuftigare jag men för mig blev det ändå instinktivt mera rätt med den viktigaste frågan av alla. Vad ville de båda ungdomarna själva göra av och med detta resultat? Hur tänkte de sig att deras ansvar såg ut? Jag fick svaret att de egentligen båda verkligen ville fortsätta ett liv ihop med att behålla barnet. Hela mitt spontana inre bultade av frågor och rädslor som talade om för mig att detta kommer att bli jobbigt. Trots det så växtee min känsla starkare till att även jobbiga saker ska bli möjliga att lösas. Med sansade vuxnas stöd så skulle deras båda liv inte behöva sluta i vare sig ruin, misslyckanden eller en förstörd framtid.
Vem vore jag dessutom till att våga ifrågasätta deras val? Vem vore jag till att fördöma deras kanske enda chans till ett barn och hur kunde den förnuftigare omgivningen veta att de båda skulle få fler chanser än bara detta barn? Jag insåg av en rad orsaker att jag inte skulle kunnat leva med mig själv om min dotter efter detta aldrig skulle kunnat få ett barn igen. Mitt svar var därav instinktivt och självklart att jag med hela hjärtat ville finnas för dem i vad de än kom fram till. Jag och övriga berörda föräldrar bad dem båda träffas och att noga, moget och sansat tänka igenom sitt beslut och att lyssna in åsikter från sin omgivning som skulle kunna förklara vilka uppoffringar detta barn också skulle komma att kräva dem båda på.
Ett gossebarn skulle knappt åtta månader senare komma att födas av sin enbart 17 år unga och fantastiska mamma. Den lika underbare pappan till barnet fanns vid hennes sida och de båda ungdomarna gav mig den osannolika förmånen av att få dela denna förlossningsstund med dem båda. Hela resan dit fram och därifrån kunde blivit en egen berättelse ur mitt liv men denna bär jag högst kärleksfullt just nu bara i mitt hjärta.
Idag fyller detta fantastiska gossebarn hela sex år. Gossebarnet är nu en riktigt härlig och intelligent kille. Han har en mamma och pappa som är lyckligt gifta och han har även fått två lika underbara lillebröder.Jag som nu är mormor till alla tre fantastiska liv är så enormt tacksam att jag har fått dela en rad fantastiska stunder med denna lilla underbara familj och jag önskar självklart att jag få göra det många år till.
Min tacksamhet och ödmjukhet för innehållet i detta lilla fantastiska felaktigt skickade sms är så obeskrivligt stor. Jag önskar att alla unga mödrar eller unga blivande föräldrar som ställts inför sitt svåra val om att ta emot ett barn eller inte verkligen får en chans och ett stöd som de är väl värda att få. Jag både förstår och vet om att alla föräldrar till de som hamnar där inte alltid har en rimlig chans eller möjlighet till de lösningar som vi alla hos oss tillsammans lyckades hitta vägen fram till. Jag tror ändå att om bara viljan och modet finns hos alla parter så ökar också chanserna att det unga paret på något sätt ska kunna lyckas och att alla därmed hittar sin lycka i den framtid som ett barn kan innebära. Massor av jobb så klart men det går. Allt går om man vill.
Att kunna få barn är en ju trots allt en gåva som kanske inte återkommer. Att låta tvinga någon som vill få ett barn att avstå det skulle riskera ge problem och men för livet tänkte jag. Jag fick med mitt eget engagemang också förmånen och vinsten av att bli mormor tidigt och kanske fanns en mening med detta också Vi vill inte alltid veta vad som är oss givet eller varför något är oss givet men en sak vet jag mycket säkert genom allt detta. Jag är så enormt lycklig och tacksam både för mina egna två barn och nu även för alla mina barnbarn. Ville därför verkligen rista in mina ord av kärlek till dem alla, här och idag eftersom det sägs att "internet aldrig glömmer". Grattis älskade lilla barnbarn. Du har gett mig oändligt mycket glädje och kärlek i livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar