Döden har flåsat färdigt i min mammas nacke nu. I spåren av politiskt trams och en total avsaknad av etablerade politikers gemensamma ansvar för ett Sverige i förfall så har min mamma fallit i dödens famn. Innanför sjukhusets portar där flåsade döden färdigt för denna gång. Han lämnade också ett elakt smärtfyllt hålrum i mitt hjärta när han tog min mammas liv med sig. Mamma gick bort idag. Saknade älskade mamma.
Totalt tre till fyra veckor tog det för politikens spel att släcka ett liv. Ett liv i min mamma som förvisso var sargat på många sätt men som samtidigt ändå besatt en så klar och lysande stark vilja och önskan att få fortsätta leva lite till. Mamma begärde inget orimligt. Hon begärde bara att få ett värdigt avslut efter några år av upprepat kränkts av samhällets omsorg. Efter att ha spottats på för att hon med sitt liv hade bidragit med att fostra fram barn till världen här som har de värdegrunder som har gett oss det Sverige som de oansvariga nu skänker bort i sin tro på sin egen storhet. Våra värdegrunder och rättigheter till frihet ger och förskingrar politikerna helt enkelt och vårdslöst bort nu.
Jag är så oerhört tom på känslor. Jag är samtidigt istället så fylld av skamkänslor så att jag inte ens klarar av att titta på mig själv i en spegel. Jag kan inte, klarar inte och vill inte se skulden i mina ögon. Skulden som jag kommer att bära med mig livet ut för att jag med många har låtit det bli så illa att det kostade mamma och troligt många flera livet som de kunde haft kvar. Inte bara min mamma dör i spåren av maktens försumlighet.
Det krävdes en oerhört stark och modig mamma att göra det min mamma gjorde i morse. Hon tog sitt liv på egen hand. Hon gav frivilligt sitt liv till döden. Hon bytte sin förnedring i att sluta sitt liv med att ligga på allmän sal, utan vettig lindring, för att dö medans rumsgrannen tittade på och fortsatt tugga på sin frukostbricka. Medan dörren till korridoren stod öppen så att hon i dödens stund fick höra och se tjejen med kaffevagnen oberörd skramla förbi. Det fanns ju ingen sal att dö på berättar man. Inte på hela sjukhuset. Det fanns heller ingen eller mycket liten ordination eller plan för lindring. Allt som var sagt, på den avdelning där hon varit planerad att få dö men som fick prioritera bort henne för att det kom in mer akuta som behövde platsen, var också borta med förflyttningen. På två av deras åtta platser hamnade unga män, utan papper, från främmande land.
Helt korrekt kan tyckas. Gammal släpper såklart fram ung. Betald livslång skatt släpper därmed också uppenbart fram den just anlända bidragstagaren att få ett värdigt liv medan den som gett dem denna chans ska läggas att dö i ovärdigheten. Helt rätt ska det kännas för att jag är snäll och älskar människan. Helt rätt ska det kännas att släppa taget och förlora mammas plats och löften om ett fridfullt avslut precis som narkosläkaren hade lovat i fredags. För att han glömde en sak. Det kan komma saker emellan. Sjukhus kan numera svämmas över av både "bakterier som man inte vet vart de kommer ifrån" och som vi alla besökare enligt doktorn nu har dragit i oss med att vi endast besökt sjukhuset och andats dess luft, men det kan också svämmas över av människor som står högre på rankinglistan än min mamma. Hon skulle ju bara komma att dö av slarvet som skett i vården så ranking blir så klart låg. Hon åkte lägre och lägre ner på rankinglistan för var dag inom sjukhusets dörrar. Klar i knoppen hela tiden men fast i sin nöd av syrgas.
När min mamma förstod hur vi led. När hon såg oss slåss, skrika och bråka med ansvariga. När hon såg sig slagen av döden som inte ville släppa taget om henne. När hon hörde att det inte heller fanns plan för en lindring annan än en utdragen väntan på död med begränsat stöd. DÅ såg jag första gången sorgen och uppgivenheten i henne ögon. Hon bad mig upprepat om lov att slänga sin mask. Jag bad henne behålla den på. Jag smörjde hennes skadade ansikte, jag blötte hennes döende mun med vatten. Hon bad mig igen att få släppa masken. Jag kunde inte längre låtsas att jag inte visste. Med tårarna rinnande talade jag sakta och tydligt i hennes öra för att överrösta syrgasen. Jag sa " Mamma du får släppa masken om du vill men jag vet att du vet att släpper du den så försvinner du ifrån mig på riktigt och jag vill inte det. Mamma jag är rädd för det. Du gör som du vill och bestämmer du dig så kommer jag inte att hindra dig utan att respektera det du vill men det skrämmer mig. Jag är rädd mamma. Jätterädd och ledsen för jag vill ju ha dig kvar hos mig." Mamma satte tillbaka masken för ansiktet. Tyst och med en tom blick ut i taket.
Jag var tvungen att sova en stund. Jag vet inte vad som hände men plötsligt så hade du bestämt dig. Det bankar på min dörr och jag får veta att du har bestämt dig för att du inte ville mer. Jag sprang till dig och försökte få dig att ändra dig. Din röst var borta av all syrgas och du väste fram "Vill inte". Jag satte den tillbaka sakta med min sista bedjande blick men du tog din svaga hand och lyfte bort den igen.
Din kamp började. Kommer aldrig att glömma den och hur ont den gjorde i mig. Det jag minst av allt kommer att glömma är den ångest jag fick av den totala avsaknaden av respekt för ditt behov att få göra din sista resa skonsam och värdig. Du valde att plåga dig till döds när vi inte ens längre klarade att vara rösten för dig. Förlåt mamma. Förlåt för att jag svek dig så. Jag saknar dig så men det hjälper inte längre. Jag gråter och mitt hål i hjärtat fylls tungt med alla mina tårar för dig.
De ska få betala för hur illa de gjorde dig. Jag lovar dig detta även om det är för sent för dig men i ditt namn och i ditt minne ska det bli en förändring om det så blir det sista jag gör. Hoppas du står bakom mig i detta livet ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar