FAKE VÄN LÅTSASVÄN

I en tid av socialt nätverkande och umgänge över internet så har vissa saker kommit att beröra mig mera illa än andra. Det jag främst då tänker på är hur värdet av en vän har förändrats drastiskt till det ytligare. Ett exempel kan vara hur vi alla värderar, bedömer och bemöter en av våra så kallade vänner på ett forum på ex Facebook idag. Det har flera gånger slagit mig hur lätt det verkar vara för många att hota om eller rent av skryta om hur någon av våra ståndpunkter eller åsikter kommer att avgöra hur vi med mer eller mindre omedelbar verkan ska stryka en eller en annan på sin vänlista. Dessa uttalanden, eller kalla dem hellre utbrott,  har fått mig att känna ett märkligt men stort förakt för hur en sådan person faktiskt förhåller sig till personer man i ena sekunden har valt att annars kalla för sin vän. Vissa av dem har jag sett dessutom tillhört vän eller rent av familj under en hel livstid. Inget tycks betyda mer än att man absolut inte själv ämnar ge avkall för sin egen åsikt. Bort med vännen som inte delar den. För att helt enkelt understryka hur man absolut inte kan leva i ett tillmötesgående med någon vän med annan åsikt än sin egen så skriker man ut sitt välbehag över att man snabbt, iskallt och drastiskt har sin fulla makt att avbryta sin bekantskap med en sådan vän.

Vissa av Er kanske känner igen fenomenet och vissa kanske rent av delat denna ståndpunkt att det är så det ska gå till. Kanske är det så ni anser att man ska leva sitt liv.Helt i enkelriktat spår med sin egna uppfattning om saker och ting? Känns det verkligen som en trevlig och fungerande värld? Att alla måste tycka lika. Det känns för mig väldigt nära den tanke som inte sällan är inblandat i sådan diskussion. Diskriminering för någons åsikt, religion eller för någons hudfärg. Känns det igen? Vilket är ok och vilket är inte ok?
För mig som känslomänniska har det visat sig väldigt problematiskt att få tycka det jag gör ibland. Jag tycker nämligen inte alltid samma som de som tycker det rätta. Jag är en verklighetsförankrad upplevelseperson och jag utgår ifrån att det jag ser och upplever är sanning. Min sanning så klart. Problemet med sådan uppfattning är för mig och många andra med mig att det stöter helt enkelt då och då på den där som vill bryta sin relation med mig. För min åsikt. Sådan känslomänniska som jag är innebär ibland att jag helt enkelt inte alltid få röra mig fritt där ute i min vänkrets. Med min åsikt. För den blir jag mindre värd än jag var före jag berättade den åsikten för en vän. Det där känns inte äkta. Inte alls. Det känns rent av väldigt tarvligt och otäckt. Maktgalet.

Är då detta något som jag också hade förväntats acceptera i livets verkliga och mera direkt vänskapliga umgänge. Helt klart är det inte så. Hade någon ställt sig och sagt samma sak, dvs krävt mig på en alltid delad samma värdering och åsikt, i ansiktet rakt på mig så hade vår vänskap med största sannolikhet varit bruten direkt. De bästa vänner eller partners jag sökt mig till i livet har sällan varit dem jag fullt ut delar åsikter med. Den spännande kompotten och hela utbytet har väl snarare så många gånger också legat i respekten av att kunna lyssna till och respektera varandra för varandras både delade och odelade åsikter. Så fruktansvärt trist mitt liv hade sett ut utan alla dessa åsikter och erfarenheter som har varit så otroligt olika mina egna. Ett verkligen begränsande och fördömande liv kan jag känna att det skulle blivit utan mitt möte i olikhet och oliktänkande.

Varför tenderar man då att betydligt oftare låta både de direkta och medvetna övertrampen ske från dessa personer som man tydligen har på nåder på sin vänlista? Varför sitter de flesta människor och läser och accepterar när någon skriver rakt ut något i still med " den som inte delar min värdegrund, tycker som jag eller som har det jag kallar för sämre åsikter än mina egna ska rensas bort från min lista"? Jag såg till och med någon som öppet deklarerade sin vilja att bryta kontakten med sin pappa för hans val av politiskt parti. På fullaste allvar. Varför har dessa personer överhuvudtaget kvar alla dem som man stör sig på i sin så kallade vänlista? Om man egentligen hatar allt de tycker, skriver och säger så är det väl snarare ganska rimligt att man kliver fram och säger det rakt ut i egen person. Öga mot öga eller i alla fall genom telefon till telefon om man inte träffas så ofta. Som den vän man påstått sig vara. Att ärligt komma och förklara att det helt enkelt är så stort problem med ett oliktänkande så att man inte längre passar ihop som vän eller önskar fortsätta ha dig på sin vänlista. Det gör nog ont men känns att vara mera reko.

En vän som man har på sin lista borde väl vara så pass mycket värd att man kunde välja sådant hederligare alternativ än att sitta och skrika ut sitt hot om list-deporti  inför andra. Eller vad är annars egentligen agendan? Vill man bara ha en lång vänlista? Vill man kanske tala om vart man står i sin makt över hur man väljer att rangordna saker man läser och hör från sina vänner? Känns denna skrivna ordets makt kanske mer självförverkligande och självstärkande än det sätt som den genuinare öppna utbytets vänskap kunde erbjuda?

Är en vän inte en vän för din lista om den inte tycker absolut som du? Vännen som kanske delar för mycket eller som kanske tycker för ofta och fel i din smak har kanske inget alls emot att hamna på en separat lista som du inte behöver läsa så ofta. Jag har en del av dem som inte delar det jag alltid vill eller hinner läsa. Jag har också dem som delar kedjebreven att klistra in och som jag hatar. Likväl tycker jag att det är upp till mig att våga säga ifrån direkt om något känns fel. Om jag tycker att en sådan sak går ut över vår vänskap vill säga: Gör det inte det så är det inte svårare än att bläddra förbi eller vara ärlig i en kommentar. Att hota och skryta med att ta bort en person eller i avsikt att med ordets makt förändra dennes åsikt det är för mig så lågt så att vänskapen aldrig borde ha funnits på listan. Vänner är inte en samlar-sak som man ska tapetsera sin skryt-lista med. En vän är för mig en person som man i möten har lärt sig att uppskatta precis för den han eller hon är. Med eller utan sin åsikt. Finns jag på någons lista av annan anledning så är det ett misstag.

Internet visar oss många andra svaga länkar med liknande fenomen. Det är i hela internets värld så väldigt lätt att glömma hur verkligheten ser ut när man kan gömma sig bakom sin data- eller telefonskärm. Så lätt det är att också glömma hur ett umgänge fungerade före internet. Det är också väldigt lätt att glömma hur vi naturligtvis fortsatt också bör behandla dem vi umgås med. Oavsett om mötet sker sällan eller ofta så är det en relation som vi av en eller annan anledning har berikats med.

På internet är det också lätt att gömma sig, bli en stalker, mobbare eller rent av en näthatare. Alla är både farliga och lätt avskyvärda begrepp med mer eller mindre skadade och sjukliga personer bakom sig. Man måste likväl varje användare kunna stå upp för bakgrunden till vart och ett av de ord med riktade krav, kontakter eller angrepp vi gör. Inte minst också om kraven riktas mot nära vän eller familjemedlem i ett försvar för en egen åsikt. Är kontakten inte av värde för båda parter på andra grunder än en odelat lika åsikt så bör den avbrytas på förnuftigare grunder än med uttalad avsky för den enskilda åsikten i sig.

I annat fall kan jag bara förundras över en nyfödd obehaglig kultur av ytlig nyfikenhet och behov av oäkta vänskap. Kanske är detta hela bistra sanningen om en ny värdelös värdegrund för att få finnas kvar på någons uppenbart overkligt värdelösa vänlista. Jag vill gärna önska mig att min egen lista får förbli en lista av verkliga vänner som vill vara min vän för just den jag är. Med eller utan åsikter.