Som vanligt tenderar mina inlägg att göras runt midnatt då det är vid den tidpunkten som mina dagar går mot sitt slut. Jag blir kanske sittande en stund i kvällens tysthet efter de händelser dagen har haft att erbjuda. Jag är och har alltid varit en nattmänniska och tycker mycket om att ta in natten innan jag går till sängs. Kan upplevas som ett problem om man inte riktigt har samma rytmer som sin livspartner men man får helt enkelt hitta sina mönster för att kunna låga varandra ha de vanor som man var och en mår bra utav.
Många vill tala om hur ohälsosamt det är att inte gå och lägga sig i tid. Själv är jag ganska övertygad om att det ligger ett betydligt större problem i att gå och lägga sig i en säng om man riskerar att där hamna i tankar och känslor som inte är utagerade från dagen eller tiden bakåt och därmed får dig att ligga sömnlös och snurra i våndor i din säng. Är det något som skapar det jag själv vill kalla insomningsproblem så är det just det egna medvetandet om just signalen om hur man känner svårighet att somna innan man ens kommit till sängen. Dålig sömn sägs påverka vikten negativt. Ligger säkert något i detta också men för tillfället är det inte ett problem som jag har för avsikt att bry mig om. Jag är van att klara mig utan allt för många timmars sömn och känner inte det som ett större problem för mig.
Åter till min önskan viktnedgång. Blir det någon resa till Rom i vår? Den resa som jag ska belöna mig med om jag lyckas med mitt mål. Jag har konstaterat att jag har lagt ett fullständigt orealistiskt mål om mitt mål ska kunna bli en bestående viktnedgång. Trettio kilo eller ens i dess närheten är för mig så klart en omöjlighet på så kort tid som kanske fem månader. Det visste jag men jag resonerar så att om man siktar högt så kanske jag kommer den bit som gör att jag kan tänka att jag vore värd att få göra resan även med ett uppnått delmål. Så länge resultatet går mot det rätta hållet så är man ju värd all uppmuntran.
Jag har faktiskt med lite spionage också kunnat konstatera att min tilltänkta resekamrat också byter jobb under alldeles oväntat och redan nu snart under våren så min misstanke är att hon ändå inte kommer att medges semester för att åka med mig. Vill vi så kanske vi trots allt kan komma fram till ett beslut att skjuta resan till sensommar eller höst och att vi får nöja oss med en långweekend. ROM ska det bli och vi ska så klart också vara så COOLA och glada där oavsett hur vi väger och ser ut. Den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge.För de av Er som nu inte förstår ett dugg av vad jag skriver om så kan ni läsa mitt första inlägg här på bloggen. Då förstår ni att det hela handlar om ett förslag om reunion-resa med en kär gammal väninna som jag inte umgåtts med på många år.
Vad jag inte visste och trodde när jag började mitt löfte om viktnedgång var att min gamla mamma skulle komma att förgiftas/överdoseras av sina mediciner på det boende hon bor på.Att hon av denna händelse skulle hamna på ett kraftigt underbemannat och eftersatt sjukhus i Växjö där hon fortsatt skulle utsättas för ytterligare en vårdskada och därmed slutligen komma att dö av skadorna. De processer med anmälningar som nu också därav följer kommer att ta rejält av våra krafter. Det har redan börjat kännas kan man säga och jag kommer med säkerhet att återkomma med flera inlägg om relationer och samtal till de instanser som berörs av en händelse som detta. Egentligen orkar jag inte. Egentligen vill jag bara som alla andra som just har förlorat någon sätta mig gråtande i ett hörn och slicka mina sår av sorg. Men jag kan inte och får inte det om vi ska få detta gjort. Flera inom vården har bett oss att just orka anmäla för att detta ständigt sker och drabbar många oskyldiga. Jag måste orka för att skydda andra men egentligen vill jag som så många andra har gjort. Ge upp redan nu och här.
Jag tappade verkligen bort all min inspiration för egen viktnedgång men samtidigt så var faktiskt min mamma oroad av att jag på senare åren, speciellt efter rökstopp gick upp så många kilo och jag vet att hon vore glad om jag fortsatte mina försök. Vi har inte heller precis oddsen på vår sida med sjukdomar och död i släkten så det gäller väl att göra det man kan för att få sin stund på jorden så lång som möjligt. Jag vill därmed gärna klara min målvikt eller i alla fall en bättre bit av vägen dit.
Jag gillar känslan som jag numera nästan alltid har av att jag faktiskt hela tiden inom mig för ett resonemang mot eller med de där alla små "psykjävlarna" som sitter i skallen och spökar med oss så fort vi är svaga och drabbas av något som får oss ur balans. Jag har nog alltid haft en rätt god förmåga till att just använda mitt inre resonemang till något som gör mig lite starkare men det har också funnits många tillfällen som har gått helt fel. Lasterna man har är extra svåra att resonera med sig själv om men det har för mig visat sig att det faktiskt går om man bara orkar hålla ut länge nog för att inse sin egen makt.
Under tiden som min mamma nu låg på sjukhus och tiden efter hon har gick bort så blev en sak som vikt och förhållning till mat egentligen helt oväsentlig. Sorgen nu efteråt har fått mig att känna en total obalans som gör det så otroligt mycket svårare att vilja motstå allt sug efter det där som brukade kännas som en tröst att äta. Jag sneglar allt som oftast efter det där som jag bara vill låta mig förfalla i att äta men hittills har jag konstigt nog vunnit alla min inre resonemang om att jag vet hur ännu mera ledsen jag känner mig av att misslyckas.
Jag väljer istället att lägga mig på en nivå där jag inte följer mitt mål med slavkontrakt dvs det blev en och annan mer kolhydrat i den sjukhusmat som åts där och då och nu efter mammas död även på begravning och barnbarns födelsedagskalas så har jag tagit ex en liten potatis och en brödbit och kanske ätit av tårta om än en mycket liten bit. Jag har senast ikväll också druckit ett glas vin och detta är inte enda gången men jag stannar vid ett glas.
Vikten har glädjande nog då fortsatt att gå nedåt om än väldigt lite och mycket sakta. Jag ser glädjande och som huvudsak att det går åt rätt håll. Det är halvkilot nedåt sedan sist och det är inte mycket men med tanke på mina synder och lägre engagemang så är det bra för mig. Min man är också väldigt uppmuntrande och klok. Han menar att jag borde våga lyssna till min kropp som trots allt visat sig må lite bättre. Han menar att jag egentligen borde våga vägra vågen ett tag för att det nu också har varit så mycket jobbigt under lång tid. Kanske har han rätt men jag är nog lite för orolig att misslyckas så jag vill gärna se vågen en gång varje vecka för att inte riskera falla ur min bana. Jag tycker egentligen att jag redan är rätt bra på att vägra vågen. Det är just det som gör en stor del av framgångskänslan. Jag frågar liksom mitt inre och kroppen först. Mår jag bättre eller sämre. Känns kläderna som de sitter bättre eller sämre. Efter att jag fått de hittills godare svaren på detta så är det inte av lika stor betydelse vad som står på vågen. Det blir möjligen bara som en extra bonus om vågen också visar ett minus.
Jag vet inom mig hur planen ser ut framöver och jag känner mig trygg med att det ska bli och kännas enkelt. Jag äter av det som finns hemma eller som jag snabbt kan köpa. Jag har mina regler om att detta ska innebära att jag inte äter av onödigt vitt socker och försöker undvika så mycket som möjligt av potatis, pasta och bröd. I övrigt är i princip allt tillåtet för mig. Jag känner av detta sätt att jag verkligen upplever mig nöjd med att vara fri från alla menyer, vägning av gram, points och äckliga pulver som ska skapa mirakel. att äga den känslan är det viktigaste för mig. Jag vill gärna kalla det "Mindful Eating", ett medvetet ätande eller rakt av självkontrollerat matintag. Sluta låta oss luras att det finns genvägar när vi egentligen är logiskt tänkande varelser som vet att dessa genvägar inte finns. Våga vägra vågen och förlita sig mer till förnuft och inre styrka.
Avslutar med ett urval bilder på snabba måltider som det har blivit här hemma.
Het Böngryta (chili mm) med tonfisk o Creme Fraiche
Barnbarnens absoluta favorit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar