Min blomma på mammas grav
Utan att jag kan säga mig vara uppväxt i ett uttalat religiöst hem så har vi nog alltid haft en relation till att vi känner oss ha en tro på något efter detta livet. Något större som vi inte alltid har velat sätta det där specifika namnet på. Hemma var det ju så att vi alla visste om att min mamma alltid bad sin aftonbön varje kväll innan hon somnade. Verkligen alltid om än hon bad den i sin egen tysthet. Så hade min mamma nämligen gjort ända sedan hon var 10 år gammal och hade sin egen far, min morfar, allvarligt sjuk i leukemi. Mormor och min mamma bad då varje kväll tillsammans för morfars liv skulle räddas och att hans hälsa skulle återkomma. Den svajade nämligen länge mellan liv och död och tyvärr så vann sjukdomen till slut kampen om morfars liv. Min mamma och mormor förlorade den de båda älskade så högt.
Precis som när jag nu har förlorat min mamma så gör det ont. Skillnaden är kanske den att morfar fick möta döden orättvist tidigt i sitt liv och min mamma nu först vid 84 snart 85 år ungefär som min mormor. Med mina känslor så kan jag konstatera att det spelar ingen roll hur eller när vi mister de som vi har kära. Förlusten blir inte mindre smärtsam när eller hur det sker. Vårt band från en mor till sitt barn eller från ett barn till sin mor förändras inte av att vi åldras. Det som möjligen sker är att vi som är barn till en som fått leva till 84 eller mer kanske lättare kan acceptera och ta in dödens ankomst och acceptera att det är den tidpunkt då den kan få lov att komma. Smärtan däremot är densamma och oviljan att tycka att "tiden var inne" är till viss del ändå rätt svår att acceptera. Vår så enormt stora kärlek till varandra gör ju att vi aldrig känner oss färdiga med varandra utan egentligen bara ville haft ut mer av varandra för evig tid.
Vi lämnas just därav med en gräsligt stor hålkänsla i bröstet för att vi faktiskt inser att rösten vi älskat nu definitivt har tystnat, lågan i de varma blickar vi fick när vi mötte dem har nu slocknat, mjukheten och känslan av kroppsvärmen vi fick när vi tog på eller omfamnade varandra blev så snabbt kall och är nu aldrig mera återkommande, sången vi sjöng eller nynnade på ihop ska aldrig mera höras, skratten kommer aldrig mera klinga i mitt öra och den kärleksfulla orden "I love You" som vi skämtsamt sa kommer inte mera att sägas mellan just oss. När medvetandet om allt detta kommer över en så faller man samman till en hög i tårar.
Mina barns blommor på mormors grav
Jag gillar inte heller att behöva bära på tanken att jag har känslan av att vara bekant med det arbete som nu ska börja. Sorgen. Arbete med sorgen ska just få börja. Man har inget att välja på och det är bara att förklara för sig själv att det kommer att göra ont, ta tid och ge ett sår som aldrig riktigt ska läka. Jag gillar inte alls att behöva tillstå att jag med allt för många erfarenheter av min pappas, min brors och min systers alldeles för tidiga bortgång av sjukdomar har fått en ofrivillig rutin i att sörja. Det är inget trevligt att kunna säga sig känna just rutin inför en sådan känsla som sorg men den finns där och jag är ovän med den känslan eftersom den har ägt mig så många gånger nu. Jag vill sparka benen av den känslan men det går inte.
Det enda jag istället nu får göra är att ta emot den, acceptera den och tala om för mig själv att nu gäller blott en dag och ett ögonblick i sänder. Precis som psalmen säger. Det är enda vägen till att det så småningom vänder. Vågen till det mindre smärtsamma och det mer ljusa. En enda fördel med erfarenheten av att ha tagit dessa dagar och ögonblick i sänder förut är att jag också minns och vet hur härlig känslan är i att bli övertygad om att en sak kunde i alla fall inte döden ta med sig, Våra minnen. Minnen som gör att min mamma kommer att finnas med mig för alltid precis som min pappa, min bror och min syster. Som min farfar, farmor och mormor. Tyvärr inte morfar eftersom jag aldrig hann att träffa honom och därmed inte har några minnen med honom att leva utav. Genom minnen skapar vi oss en tillgång av liv inom oss som blir det liv som gör att vi uthärdar förlusten. Tills vi själva ska möta döden och lämna någon annan med sina och våra minnen.
Tar jag in känslan av hur betydelsefulla minnen är och förblir så förvånar det mig att vi låter livet uppfyllas av så mycket oväsentliga måsten och så få riktigt betydelsefulla minnen. Något att tänka allvarligt på, där ute i vår blotta dag.
Min svägerskas blomma på mammas grav
Fantastiskt fina och prisvärda arrangemang köpte vi av Nina
http://122an.com/info.html
https://www.facebook.com/Ninas-Bj%C3%B6rkelund-158455327679504/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar