DET OFFENTLIGA RUMMETS TYSTNAD

Jag skulle så gärna vilja kunnat vara positiv idag. Jag har ju lovat "mina vänner" på Facebook att inte skriva så mycket gnäll och att om jag ändå måste skriva gnäll så ska det vara på en annan sida. Ingen bad mig men jag kände trycket att lova. Därför är jag nu här. Det känns inte roligt utan känns bara olustigt att inte längre kunna få tycka utan att tycka rätt enligt andra. Jag vill ju som vanligt vara den som de kallade positiv och ärlig men det känns så otroligt svårt av flera skäl. 

Det som göms i snö kommer upp i tö, eller visst är det så man brukar säga, om när saker som man både önskat och oönskat råkat gömma för ett tag, plötsligt dyker upp igen. 

Igår var hela internet fyllt av artiklar och inlägg om den stora polisskandalen om mörkläggning av allvarliga övergrepp och kränkningar av unga flickor under 2015 års ungdomsfestival "We are Stockholm". Som ett svullet lik som plötsligt flyter upp till vattenytan, så flyter också denna illaluktande smörjan av lögner och svek mot folket nu upp till samhällsytan.

Jag känner svaghet och sorg, jag känner ilska och svek. Jag har inte bara läst om dessa gömda och glömda sanningar från press och polis. Jag kommer också hem från att ha varit på min mammas nya boende, "Attendo Livsstilsboende" i min stad och sett det serveras liv med stil endast till sina ägares plånbok och vinstprotokoll. Jag minns min anställning som kommun-hora ...eller förlåt ...vikarierande handledare.... på kommunalt HVB för ensamkommande flyktingungdom. Jag minns känslan av kärlek och fostran med flyende ungdom, men minns också känslan när den tid tog slut. Jag har sett resultaten för en mamma som reducerats till ett liv med "hemsktjänst". Jag minns ovillkorligt dagen då jag hittar samma mamma gråtande, full med otaliga klös- och blåmärken på omöjliga ställen, som enligt mamma var gjorda av just hemtjänst. Jag minns vår anmälan som negligerats, jag minns den ansvariga chefen som utan förklaringar plötsligt flyttats. Jag minns den nya som fortsatt tiga, jag minns vår upprepade anmälan som kommit sent. Jag minns en utredning som lett till inget, av orsak tid som fått bevis att blekna. Jag minns upprepat samtal med kommunens ansvariga chefer. Jag minns upprepat våra berättelser om kränkning av vår mammas personliga integritet. Ett fattigt brev med en meningslös utredning som leder till ingenting. Inget annat än att ansvariga och brottslingar försvaras, vidtalas eller förklaras. Där tog det slut. Det är dock inte slut men vi är slut. Vi har bara vår röst och vårt mod kvar att träna, för att återfå vår kraft till handling i sak.

Jag kan bara än mer sorgsen konstatera att övergrepp och kränkningar numera sker på stora delar av vår mänsklighet och mångas värdighet nästan dagligen och överallt. Rakt framför ögonen på oss. Alla vet och alla ser men de flesta håller medvetet tyst. Ett outtalat hot som "för ditt eget bästa" har smugit sig in i våra vardagliga liv. Någon eller något planterade det där och har låtit det växa.

Många far illa av det och många tycker att något absolut måste både göras och sägas men de allra flesta väljer att just fortsätta hålla tyst. I rädslor att säga det förödande som får just dig att falla över den varnande kanten. Kanten som får dig att falla utan för ramen för vad som är ok att säga. Ramen som ser till att hålla dig inne i godhetens och pliktens fålla. Fållan som ser till att inte chefen får dig sparkad. Sparken som också kan få dig att förlora din ranking på vänners lista. 

Men kanten har börjat rämna, ramen har börjat knaka i fogarna. Fållan är så fylld av godhet och plikt att den vill börja sparka utan anledning och en ranking börjar sakta förlora i sitt värde. 

En sak är i alla fall jag själv trygg med. Jag älskar människor från alla hörn, jag älskar mitt land och de som lämnade över det, och mitt liv i frihet, till mig. Jag känner plikten att förvalta den gåva jag har fått och att oskadad lämna över den till min efterkomma. Absolut i samma skick. Jag tänker fortsätta tycka och jag ska därför fortsätta berätta. Jag tänker inte bryta löften men jag tänker berätta det jag kan. Det kommer att kosta men det gör det också att tiga och bara se på.  

Det är redan för sent men vi måste vakna. Låt mig önska en sak. Nu drar vi upp rullgardinen med ett brak och agerar! Eniga, ärliga, tillsammans och kraftfulla. För allas bästa. NU!
För jag är så förbannat trött på att se kränkningarna ske.