Allt föddes ur ett förslag jag fick av tjej (vissa säger kvinna vid vår ålder men för mig är hon en tjej), numera min på avstånd kära facebook-vän men då för många år sedan både arbetskamrat och en sann glad vän i verkliga livet. Ingen kan skåla och skråla som denna vän. Hon föreslog en kväll att hon och jag ska åka på en resa till Italien och Rom under våren 2016. Jag tvekade inte en sekund utan sa impulsivt och genast ett starkt beslutsamt ja. I samma ögonblick förstod jag väldigt märkligt också vad som hade hänt. Jag hade fått en gåva på samma sätt som den jag två år innan fick av min son i julklapp (läs första dag i denna blogg),
En gåva som ska rädda mitt liv till det bättre. Inte en e-cig som av min son som hoppades få mig att leva längre, utan denna gång en inbjudan att med bästa vännen göra en RESA till ROM. Det min vän ännu inte visste eller vet är att hon också blir den som tar mig med på resan som ska få mig stark och övertygad nog att också göra resan att åtgärda min vikt. Hon blir också den som får mig att vilja och våga göra resan jag länge tänkt göra. Resan in i bloggens värld. Vi åker alla till ROM och där ska vi vara glada, snygga och coola. I alla fall för vår ålder är väl bäst att tillägga. Alltså ROM o COOLA.
Sekunder efter erbjudandet påminns jag lätt ångerfylld om min onda höft. Jag har sedan barndomen en sjukdom som heter Perthes i höften. Denna sjukdom gör under sjuktiden höftledskulan platt och inflammerad har jag förstått. Påverkar tyvärr många återkommande fram i livet men ja har hittills haft tur. Jag har efter barndomsåren och sjukhustiden då, egentligen aldrig haft stora besvär mer än vid långvarigt hård belastning. Något har hänt sista åren. Jag har haft många, täta och återkommande plågsamma dagar. Svårt att gå på ojämna underlag i skog och mark vilket jag annars älskade. Det känns som om jag har fått detta mer akuta besvär av att jag faktiskt slitit hårt i olika arbete och har gått upp så många kilo i vikt efter att jag slutat röka. Värken är otroligt tröttande och den för så klart med sig att jag rör mig ännu mindre för att slippa få ont. Ett kind of Status Quo som man säger. Doktor har jag nu inte besökt av den enkla anledning att jag anser mig ha bemötts illa och sett så mycket dåligt av och i sjukvården under lång tid så varför ska jag vilja besvära. Varför ligga till last när det bara tar kraft. Det får bli i sinom tid men först ska jag se vad jag kan göra själv. Om inte annat så för att slippa få det som första kommentar och förslag av en inhyrd läkare på besök som jag ändå aldrig kommer att se av igen.
När jag beklagar mig över vikten säger personer i min närmaste omgivning att "du är inte fet bara lite rund" eller "du är go ändå det är inte så farligt". Jag lider men ändå inte. Innerst inne i mig någonstans vet jag ju att det inte är som de säger fullt ut. Jag är förvisso samma person inuti om jag är tjock som smal MEN det blir inte en sanning som jag kan känna på djupet inom mig i alla fall. Jag kan ibland vara mycket bra kompis med mina kurvor och de stör mig inte speciellt i relationer - hittills. Vad som däremot stör mig ät att jag förutom värk också känner mig betydligt tröttare, bitvis lite deppigare och mindre värd. Jag har börjat döma mig själv på ett sätt jag inte gjort lika mycket förut. Det stör mig också väldigt att jag plötsligt upplever så enkla saker som att plocka en sak från golvet, knyta skor, torka mig i arslet som rent av betydligt jobbigare. Min nästan 25-30 kilo tjockare kropp, mest mage, är ju på olika sätt hela tiden i vägen trots att den inte är våldsamt stor. Jag lider plötsligt enormt mera med många andra som är så mycket större än mig själv och undrar så klart också om vem som hjälper dem hitta sin "räddande vän" eller att hitta sin " räddande styrka". Jag önskar det kunde bli jag någon gång. Tänk om i fall... för nu kör vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar